Svenska kyrkan hjälper till med att handla åt äldre personer under coronatiden.
Foto: Alex Giacomini

Kommer vi att vara desamma när det här är över?

Nyhet Publicerad Ändrad

Coronapandemin som drabbat vår värld har medfört ett antal konsekvenser för oss. Vi har fått lära oss nya ord; självkarantän, coronaglest och social distansering. Vi har fått instruktioner om att skydda en särskilt utsatt grupp som fått namnet äldre-äldre. Men vad gör den pågående pandemin med oss? Hur påverkar den oss och på vilket sätt reagerar vi?

Några säger sig inte vara påverkade alls, men sanningen är nog den att de allra flesta av oss påverkas i en utsträckning som vi inte varit med om förr. Frågan är om vi kommer att vara desamma som vi var innan pandemin bröt ut?

Covid-19 smittan har skapat frågor i alla åldrar. Och kanske är ovissheten det som är allra svårast att hantera. För när jag skriver detta vet vi inte hur länge alla anpassningar som vi har gjort behöver vara kvar. Kan vi leva som förut om en månad, efter sommaren, eller dröjer det ännu längre? Kommer vi någonsin att kunna leva som tidigare, eller blir livet annorlunda från och med nu?

Rädslan är också något som påverkar oss och vårt beteende. Rädslan över att bli smittad av någon som bär på viruset. Fasan över hur sjuk man kommer att bli om det händer. Oron finns också när det gäller andra, att barn, unga eller äldre blir smittade och sjuka. Och ytterst finns den stora skräcken för döden, för egen del eller för dem man älskar och håller av. Den oro, ovisshet och rädsla som följer på pandemin skapar stress i oss och i hela vårt samhälle. Stressen är en av de starkaste krafterna som förändrar oss. Vi brukar tala om att vår kropp och hjärna reagerar med flykt eller strid. Vi gör oss redo för att ta kampen eller springa för livet och genom det skydda oss. Nu strider vi mot en fiende som vi inte kan se, som vi inte kan höra eller ana. Fienden finns bara där och är redo att angripa oss. Några så lindrigt att det inte märks, andra så att det leder till döden.

Covid-19 smittan kommer att vara kvar. Som enskilda kan vi inte övervinna smittan. Vår enda chans är att ta oss igenom detta tillsammans och då hjälper varken våra instinkter att fly eller att slåss. Den energi som stressen av pandemin medför kan vi däremot kanalisera på vår framtid. För ett är säkert, när vi människor beslutar oss för något, så är vi mer målmedvetna än någon annan varelse på vår jord. Den beslutsamheten kan vi använda oss av för att aktivt påverka och förändra vår framtid.

DEN NYSS bortgångne författaren P-O Enquist skrev orden: ”En dag ska vi dö. Alla andra dagar ska vi leva”. Kanske kan de orden hjälpa oss att se möjligheterna som vi har just nu. Det finns de som säger att den som har upplevt en svält- eller hungersperiod bär med sig det hela livet. Kanske är det så med oss också. Att vi som nu för en tid tvingas förändra vårt beteende tar med oss våra nyvunna erfarenheter för att hantera framtida utmaningar.

Om vi tänker efter vad vi verkligen längtar efter just nu och skriver upp det på en lista så kan det vara en hjälp för att se vad vi vill förverkliga när vi kommer ur alla begränsningar och den påverkan smittan av covid-19 har på oss. Om jag ser på min egen lista står där många saker. Att få umgås, att få möta vem jag vill utan oro, rädsla och regler om distans och avstånd. Det är bra att fortsätta upprätthålla kontakter på samma sätt som vi gör nu, med video och telefon. Det handlar om att fortsätta bry sig om varandra och hur man mår även om man inte riskerar att bli sjuk i en viss sjukdom. Men på listan står det om möten i det verkliga livet. Samtal med den dynamik som uppstår när man delar samma rum och ser på varandra. Möten som ibland leder in på det oviktiga, men som plötsligt även blir en plats där man kan dela hur man verkligen har det.

Man kan dricka kaffe och samtala samtidigt som man håller distans till varandra.
Man kan dricka kaffe och samtala samtidigt som man håller distans till varandra. Foto: Kristin Lidell

Jag tänker mig att många av oss, efter pandemin, kommer att vara bättre förberedda på det oväntade. Vi har några fler konserver i skafferiet, några extra toalettrullar och kanske också en bättre mental tilltro till oss själva i mötet med det svåra. Om jag återgår till min lista så hamnar den egenproducerade maten, det närodlade och den fortsätta inhandlingen lokalt högt upp. Att odla egna grönsaker, om man ha möjlighet, skapar en koppling mellan jord och bord. Vi har fått se hur viktigt det är att stötta det lokala. Det vi vill ha i kris behöver vi vårda även utanför krisen.

EFTER DEN utmaning som vi nu står inför kommer tyvärr några av oss inte lägre att ha sina jobb och arbeten kvar. Det blir för många en traumatisk tid fylld av en annan slags oro än den över risken att drabbas av sjukdom. Arbetslöshet, att tvingas flytta och byta yrkesbana är några konsekvenser vi kan få. Här tror jag att vi som kyrka tillsammans med vårt samhälle har en stor utmaning som kanske kommer att ta åratal att komma till rätta med.

Min förhoppning är att vi ska ta med oss den hjälpsamhet och omsorg som vi sett under pandemins första månader till tiden efteråt. För visst har vi på många sätt fått en varmare atmosfär i samhället. Hjälpsamheten har ökat, vi handlar åt varandra, vi kollar upp varandra så att vi mår bra. Vi har börjat prata med dem som vi inte har samtalat med tidigare och vi visar hänsyn i köer och på affärer.

Hjälpsamheten har ökat, vi handlar åt varandra, vi kollar upp varandra så att vi mår bra. Vi har börjat prata med dem som vi inte har samtalat med tidigare och vi visar hänsyn i köer och på affärer.

Så är vi då desamma som vi var före utbrottet av covid-19? På ett sätt - ja. Vi är desamma med samma behov och samma längtan. Vi söker lika mycket svar på de livsavgörande frågorna; vad är meningen, vilken är min uppgift och vad vill Gud? Men på ett annat sätt är vi inte längre desamma, eftersom vi har fått uppleva något som vi inte upplevt tidigare som enskilda eller som samhälle. Förhoppningen jag bär på är att vi har kanaliserat kraft och energi på att gemensamt skapa en bättre värld. Att vi har åstadkommit något nytt av allt det som påverkat oss. Att flera av våra nya vanor och all den längtan efter det vi har varit förhindrade att göra är något vi tar med oss in i framtiden. Erfarenheten från det vi nu är med om gör i sig att vi faktiskt redan har förändrats. Jag ser fram mot en tid efter pandemin och covid-19 där vi värdesätter varandra på ett högre sätt. En tid då vi vårdar våra relationer och är rädda om kontakten mellan generationerna. Jag ser en tid då medmänskligheten blir viktigare och där vi tillsammans tar ansvar för vår framtid.

JA, TÄNK om tiden efter denna utmaning blir en tid då vi utforskar vårt närområde, hittar lokala och hållbara lösningar, ökar vår nära handel, stöttar näringslivet där vi bor och utökar det närodlade och ser till att vi bygger upp en framtida beredskap inför kommande utmaningar. Kanske är det så att vi just nu behöver hitta nya sätt att vara lediga under sommarens ledigheter? Låt oss i så fall börja det sökandet, och vem vet, kanske blir det bättre i framtiden än i den tid som ligger bakom oss.
Lägg din kraft och energi på att hitta det omistliga i ditt liv, och på att finna nya, framkomliga och livskraftiga vägar för hur du vill vara, vad du vill värdesätta, och vad du kan och vill avstå ifrån från och med nu.

Med önskningar om en trevlig sommar med hopp att åter få ses, träffas och umgås - inte bara över video och telefon, utan också i verkliga livet!

Text: HANS JOHANSSON, din kyrkoherde i Boden

Artikeln är hämtad ur Svenska kyrkan Bodens tidning Kyrkfönstrets sommarnummer. Utgivning 12 juni 2020.