Någonstans mitt i det här ekorrhjulet befann jag mig i slutet av sommaren. Jag jobbade mer än heltid på ett arbete jag länge velat ha, jag svarade alltid i telefonen, tog ett större ansvar än vad någon krävde, gjorde så mycket jag kunde för att min sambo fortfarande skulle uppskatta vårt samliv, samtidigt som jag även försökte hinna med att träffa mina vänner och den övriga familjen. Att ständigt hålla koll på och försöka kontrollera alla dessa delar inom livets ganska snäva 24-timmars ramar är omöjligt i längden, och till slut säger kroppen stopp. Att köra på till 100 % i alla lägen kommer att göra att energinivån konstant ligger på minus.
Efter en längre tid med sömnbrist och ett minne som allt oftare svek mig stod jag på min arbetsplats med tårar som vägrade sluta rinna och en puls som rusade. Skammen över att behöva erkänna att jag var helt slut var nog det absolut värsta. Min chef förstod ingenting eftersom jag, utåt sett, hade fungerat felfritt. En vecka senare vaknade jag upp för att gå till jobbet, men kroppen sa nej. Jag låg i sängen och kände hur det var omöjligt att kliva upp, än mindre förflytta sig från lägenheten till min arbetsplats. Här tog det alltså stopp.
Efter några dagars sjukfrånvaro satt jag sedan på vårdcentralen hos en kurator. Att få frågan ”Hur är det med dig?” var ungefär som att öppna en kran, för helt plötsligt kunde jag inte vara tyst. Min världsbild, och framför allt min syn på mig själv, rasade när jag nu berättade för en främmande människa om hur mitt liv faktiskt hade sett ut. När jag hade pratat oavbrutet i nästan en timme fick min kurator äntligen utrymme att reflektera:
- Det låter som att du håller ett alldeles för högt tempo, nästan omänskligt. Du ska få stanna till i receptionen på vägen ut och boka en läkartid omgående. Och bara så att du är beredd på det så kommer läkaren mest troligt att göra bedömningen att du bör vara sjukskriven en längre tid.
Hade jag verkligen rätt till samma saker även nu när jag inte orkade.
Min höst blev helt annorlunda än vad jag hade planerat. I stället för att fortsätta jobba i samma tempo som jag gjort tidigare, så orkade jag till en början inte mer än att kliva upp, äta något och kanske gå ut på en kortare promenad. Allt gick så otroligt långsamt, och nu när jag inte gick till jobbet, var det då okej att existera utanför mitt hem? Kuratorn hade sagt att jag skulle göra saker jag mådde bra av, aktiviteter som jag tyckte var roliga, och att jag skulle göra det utan krav på mig själv. Men att göra något så enkelt som att bara gå ett varv runt området där jag bor innebar en längre diskussion med mig själv. Tänk om någon som känner till min sjukskrivning ser mig? Vad kommer de att tänka? Kommer de att ta min sjukdom på allvar? Får man träffa kompisar på café för att fika och skratta när man samtidigt inte bidrar mer till samhället än att man andas? Får man besöka en frisör utan att känna skam? Hade jag svikit min arbetsgivare för att jag hade lyssnat på min kropp och sagt ifrån? Hade jag verkligen rätt till samma saker även nu när jag inte orkade?
Jag tog med mig alla funderingar och reflektioner till träffarna hos kuratorn och till gruppbehandlingen, vilket var de enda fasta tiderna jag hade att förhålla min vardag till. Allt eftersom fick jag fler och fler insikter om mig själv. Jag är en 0 eller 100 person. Jag måste bromsa mig själv till ett tempo och en ansträngning som är rimlig. Jag ställer aldrig så här höga krav på andra människor – så varför skulle då de kräva det orimliga av mig? Var mitt jobb verkligen rätt för mig? Jag började inse att mitt värde som människa är oförändrat oavsett vilket jobb jag har, eller hur ofta jag svarar i telefonen, eller tränar. Tack vare min familj och sjukvården började jag må bättre och lära mig vad som fungerade för mig.
När jag fick veta att det skulle dyka upp ett jobb inom kyrkan var det som att någon tände en lampa. Som att Gud satte ner foten och hjälpte min överarbetade hjärna att fatta vinken! Det var flera år sedan jag regelbundet gick till kyrkan, och Gud hade fått spela en baksätesplats i mitt liv. Den här anställningen kunde inte bli mer rätt. Jag ville ju fortfarande jobba med människor och service på något sätt. Här skulle jag få arbeta i kyrkan som jag under större delen av mitt liv kallat hemkyrka, och jag skulle få känna mig närmare Gud igen. Det räckte med den utbildning och den arbetserfarenhet jag redan hade, det skulle inte vara samma stressiga tempo som jag visste att jag var tvungen att lämna bakom mig, och jag skulle få jobba tillsammans med människor som jag redan kände.
Gud mäter inte prestation. Oavsett vad jag klarar av eller inte, så är jag det bästa han har. Han är stolt över mig för att det jag gör är nog!
