”I utlandet är tröskeln in i kyrkan lägre”

DET KNARRAR under skorna när Ann-Christin Pretty och hennes dotter Emma-Maria Pretty går ut på gårdsplanen utanför Råeks hus i Gunnarsbyn. De har hunnit smälta intrycken från sin resa till Los Cristianos på Kanarieön Teneriffa i Spanien 7–12 november.
Tillsammans är de ombud för Svenska kyrkan i utlandet (SKUT) och i höstas gjorde det en resa dit tillsammans med en grupp andra från stiftet.
– Vi kändes oss så välkomna. Det var fint att på nära håll få ser hur de arbetar och finns till för de svenskar som både bor och vistas där, säger Ann-Christin och drar in lite av den klara vinterluften.
Hon har sina rötter i Kiruna och har bott i Gunnarsbyn sedan 2004. När hon kom till sin nya hemby kände hon inte många i bygden. Hon har heller inte varit särskilt ”kyrklig” av sig, men hon upplevde att församlingen var ett sätt att få kontakt med andra människor i byn.
– För mig blev kyrkan ett sätt att lära känna andra och på så sätt komma in i gemenskapen. Jag lärde känna väldigt många tack vare det och jag lärde mig också mycket om byn, säger hon. 
Hon tror att SKUT kan ha samma sammansvetsande effekt för människor som
vistas utanför landets gränser. Det är en av anledningarna till varför hon i dag väljer att engagera sig genom att vara ombud.
– I Kiruna hade jag bott i fyrtio år men jag vet inte särskilt mycket om den platsen.
Här känner jag till varje hus och nästan alla människor. Engagemanget i kyrkan blev på så sätt en fin väg in i det här samhället, säger hon.

ANN-CHRISTINS EFTERNAMN Pretty förknippas däremot inte med Kiruna. Hon har även bott sex år i Cobar, som är ett litet australiensiskt samhälle som ligger cirka 70 mil rakt in i landet från Sydney. Där var hon gift och där föddes också dottern Emma-Maria.
– Men Gunnarsbyn har blivit hem för mig. Jag tycker att det här är en fin liten by, säger hon.
Både Ann-Christin och Emma-Maria är i dag engagerade inom kyrkopolitiken i
Boden. De sitter med i både kyrkofullmäktige och kyrkoråd. Kyrkorådet utser ombud för bland annat Svenska kyrkan i utlandet, och det var då Ann-Christin och Emma-Maria blev tillfrågade.
– Det är ju också väldigt skoj att vi gör det här tillsammans, jag och Emma-Maria. Vi åkte också till Teneriffa tillsammans med flera andra från stiftet, så det var ju roligt att bli bättre bekant med alla de människorna, säger hon.

VERKSAMHETEN I Los Cristianos påminde i mångt och mycket om det arbete som pågår inom de flesta andra svenska församlingar.
– Det är gudstjänster, barngrupper och körer. De hade verkligen en livlig verksamhet, säger hon.
De fick möjlighet att träffa några av de människor som bor där.
– De är också engagerade i den här kyrkan på ett eller annat sätt. Alla är inte aktivt kristna utan det har blivit en samlingsplats där man träffar andra människor, berättar hon.
Som ombud ska man verka för att samla in pengar till Svenska kyrkan i utlandet, och berätta och upplysa om verksamheten som bedrivs där.
– Svenska kyrkan i utlandet är jätteviktig, det är den förlängda armen från Sverige ut i världen. De gör ett jättejobb. Till deras kyrkor kommer människor som kanske aldrig skulle ha sökt sig till en svensk kyrka. Men där är tröskeln lägre, säger Emma-Maria.
Ann-Christin ler och nickar instämmande:
– Det låter märkligt, men det kan vara så att det är först utanför landets gränser som de kommer i kontakt med Svenska kyrkan. Åker du hem med riktigt bra minnen så har vi plötsligt öppnat upp en väg, som kan göra att den här människan kanske hittar till kyrkan även hemma i Sverige.

Text: JOAKIM NORDLUND

Artikeln är hämtad ur Svenska kyrkan Bodens tidning Kyrkfönstrets påsknummer. Utgivning 3 april 2020.