Distansfika i coronatider.
Foto: Magnus Aronson/IKON

Gud bär genom allt

Nyhet Publicerad

Varje månad skriver någon av Svenska kyrkan i Bodens präster i Boden Gratistidning. Denna gång är det Victoria Svärd Wärme som påminner oss om att Gud bär oss genom allt.

Det här året blev ett märkligt år. Ingen av oss visste där på nyårsafton 2019 vad som väntade; vilket märkligt år vi hade framför oss. Hade någon sagt åt oss att vi skulle få komma att distansera oss på olika vis, att vi måste hålla avstånd och använda handsprit – kanske till och med munskydd – ja, inte hade då jag trott på den personen!

Det som först kändes främmande och lite skrämmande blev med tiden nästan helt normaliserat. Fortfarande kommer jag ibland på mig själv med att göra saker på ”det gamla vanliga sättet”, tills jag finner mig och tänker till.

Vardagen fungerar ganska bra, men det finns tillfällen då jag hamnar i en ny situation, och den sociala distanseringen känns fullständigt onaturlig. När jag möter vännen eller släktingen som jag inte sett på länge, och det naturliga hade varit att vi kramade om varandra. Då blir det platt på något sätt, att hälsa med armbågen eller bara stå där. När någon drabbats av sorg, och det mest naturliga hade varit att få hålla om eller få stryka på någons hand. Jag känner mig tafatt.

Restriktionerna har drabbat oss olika, beroende på hur våra liv ser ut. Värst är det för personer som på grund av ålder eller hälsoskäl tvingats till olika grader av isolering. Många äldre som kanske redan före pandemin upplevde ensamhet, blir nu ännu mer ensamma i sina hem. Människor som ligger på sjukhus får inte ta emot besökare om de inte är dödligt sjuka. De som bor på olika typer av vård- och omsorgsboenden får bara ta emot besökare utomhus om man kan hålla ett fysiskt avstånd om två meter från varandra.

Men hur förklarar man för en demenssjuk pappa att vi inte kan kramas eller hålla i varandras händer? Vad händer med samtalet om ena parten hör dåligt och två meter är för långt ifrån? Hur kan vi mötas framöver när kylan kommer på allvar och vi inte längre kan umgås med våra nära och kära utomhus?

Pandemin drabbar inte bara vår fysiska hälsa utan även vår psykiska, och många blir nedstämda. Vi vet ännu inte hur framtiden blir – men vi får inte tappa hoppet. Det kommer att komma en tid då allt detta ligger bakom oss.

Jag finner mitt hopp i att vi inte är ensamma, trots allt. Gud begränsas inte av besöksförbud eller stängda dörrar. När Paulus talar till athenarna inför areopagen, säger han att människan kommer att treva sig fram till Gud, som inte är långt borta från någon enda av oss. Vi får påminna oss om en Gud som bär genom allt.
Också det här.
Amen.

/Victoria Svärd Wärme, präst