Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

En mänsklig rättighet

Varje månad skriver någon av Svenska kyrkan i Bodens präster i Boden Gratistidning. Denna gång är det Victoria Svärdh som funderar kring den internationella kvinnodagens betydelse.

Varje år infaller den internationella kvinnodagen den 8 mars. Det är en dag jag känner mig kluven inför. Varför? Är det inte bra att kvinnan lyfts fram, en dag per år? Jo, på sätt och vis kan det vara på sin plats att hylla alla de som sedan början av 1900-talet har gått i bräschen och kämpat för lika arbetsvillkor, lika lön för lika arbete, rösträtt, jämställdhet osv. Från 1945 finns ett internationellt avtal tecknat i San Fransisco som fastslog jämställdhet mellan män och kvinnor som en grundläggande mänsklig rättighet.

Men det som får mig att tveka angående firandet är att vi fortfarande har en så
oändligt lång väg kvar att gå innan vi lever i en jämställd värld. I Sverige använder många ordet ”feminist” som ett skällsord, och de som uttrycker sig så verkar ha missat innebörden av ordet. Begreppet feminism står för att kvinnor ska ha samma
rättigheter, möjligheter och skyldigheter som män och feminismen verkar för
kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter. Även om vi i Sverige fortfarande har en bit att gå för att uppnå målet om ett jämställt samhälle, finns det fortfarande områden i världen där kvinnor lever i ett totalt förtryck, utan framtidshopp.

På Facebook följer jag journalisten Magda Gad som under de senaste 6 månaderna rapporterat från Afghanistan ur ett kvinnligt perspektiv. Hennes syfte är att ge röst åt de kvinnor som saknar framtidstro och hopp, som önskar att de aldrig blivit födda och som lever sina liv i ständigt och totalt förtryck av männen i sin omgivning. Kvinnor som upplever att deras liv är över innan de ens hunnit börja, kvinnor som började föda egna barn medan de själva var barn. Berättelserna är oerhört starka, och kvinnornas liv är så främmande från det liv jag själv lever.

En afghansk ung man, som bott några år i Sverige och utbildat sig, lärt sig svenska
och fått ett yrke säger med sprucken röst: ”Titta på de här kvinnorna”, medan han
tårögt blickar ut över Boden, där kvinnorna går fritt utan att be sina män om lov att lämna bostaden, ”tänk om min mamma och mina systrar fått uppleva det här!
Det han ser måste te sig som ett paradis för en kvinna som lever i en kultur där
kvinnans värde är intet. Den unge mannen, och många andra nysvenskar med honom, har fått upp ögonen för ett annat och värdigare liv för kvinnor, och det ger hopp och framtidstro för kommande generationer.

Den ensamkommande pojken från Afghanistan som bor med min familj kämpar fortfarande med språket. ”Det är mycket svårten”, säger han om svenskan. Men han vet att män och kvinnor är lika mycket värda. ”Samma, samma” säger han och tecknar ett hjärta med sina händer i brösthöjd. ”Samma, samma” säger han också när vi pratat om judar, muslimer, kristna och buddhister. Ja, visst är vi samma, allihopa. Vi är alla skapade till Guds avbild. Män, kvinnor, judar, muslimer, kristna, ja, vad vi nu än är. Vi är Guds ögonstenar, var och en med ett unikt värde som aldrig någonsin får kränkas.

Arbetet måste fortsätta på internationell nivå, men vi får inte glömma att det börjar i det lilla – i hemmet, i hur vi är mot varandra och i hur vi uppfostrar och samtalar med våra barn. Det är bra att vi lyfter fram den internationella kvinnodagen som ett minne om vad som har gjorts och som en påminnelse om hur lång väg vi har kvar att gå – men gratulera mig inte. Kampen är inte över.

Vid pennan

Victoria Svärdh, präst i Svenska kyrkan i Boden