Det är vackert dukat och hon visar gärna sitt hem. Går sakta, ibland lite stappligt, men hon vill ändå gå runt och visa. Och det är så självklart att servera mig kaffe med darrande hand. Hjälpa till? Det kommer inte på frågan! Och så börjar hon berätta om maken. Han som hon skött om i flera år. Han som dött och vars begravning jag får ta hand om.
Och blicken är där. Den beslutsamma blicken hos någon som inte viker sig så lätt när livet blir svårt. Hon tillhör järnkvinnorna. Jag brukar kalla dem så tyst för mig själv och jag känner en stolthet över att vi är medsystrar i ett liv, i en värld som inte är helt enkel. Trots åldersskillnaden och skillnaden i livserfarenhet möts vi och jag lyssnar och lyssnar. Och slås av hennes inneboende kraft.
Hon berättar om sjukdomen som kom in i deras liv. Hur hennes kraftkarl till make sakta tynade bort inför hennes ögon och hur hon envist låtit honom bo kvar hemma. Det har inneburit att hon inte fått sova hela natten på ett långt tag. Hur hon med nervöst hjärta snabbt ilat ut för att handla och med beundransvärd snabbhet gjort sina ärenden för att komma hem och se att inget hänt honom eller hemmet. Hur hon fått sköta hans personliga hygien. Och hur hon nattat honom i god tid och själv lagt sig bredvid med förhoppningen att få några timmars sömn innan han börjar nattvandra. Kanske kliver hon upp försiktigt om det är något alldeles särskilt program hon vill se på tv, fast då är ljudet så lågt att hon knappt hör.
Men hon berättar också om hur han med ömhet stryker henne över kinden och minns sitt smeknamn på henne. Det som bara han fick säga. Om eftermiddagskaffe med de hembakade kardemummabullarna som de båda njöt av. Om stunder av kärlek då de hållit varandra i handen för en kort stund innan hans oro får honom att börjar vandra runt och plocka i allt. Som gör att hon får leta allt möjligt på alla möjliga ställen.
Bakom hans förändring såg jag den man jag blev så kär i.
”Men hur orkade du?” Och så är de där, ögonen med den envisa blicken. ”Jag lovade honom att så länge jag orkade skulle han få bo hemma.” Och så skiftar blicken till sorg: ”Fast till slut gick det inte”. Och hon berättar hur barnen tjatat på henne att tänka på sig själv, att det finns boenden, att de inte vill förlora sin mamma också.
Så skiftar blicken igen till beslutsamhet och hon berättar om hur hon insåg att nu går det inte längre. Och hon sitter i möten med kommunen för att få avlastning och det hela slutar med att kommunen ser att avlastning inte räcker utan ett stadigvarande boende behövs. ”Då grät jag men jag började märka upp hans kläder så att de inte skulle komma bort av misstag. Jag tvättade hans morgonrock som han var så förtjust i och köpte en riktigt varm filt åt honom eftersom han är så frusen.” På min fråga om hur det kändes svarar hon – och ögonen får en blandning av sorg och beslutsamhet – ”Jag var ju tvungen. Jag höll på att gå under”, och hon fortsätter. ”Du ska veta att min generation, vi tror på att hålla fast vid varandra i nöd och lust. Och bakom hans förändring såg jag den man jag blev så kär i. Och jag minns hur han såg på mig och hur det kändes när han höll om mig. Och hur vacker han sa att jag var. Vänta! Du ska få se.”
Och hon hämtar foton. Underbara foton på ett ungt vacker par. Han har mörka lockar och pussar henne på kinden medan hon skrattar av förtjusning. Han har mörka ögon som allvarligt tittar på fotografen när deras bröllopsfoto togs. Och han har ett stort, smittande leende när någon fångar dem på bild när de var på fest i smoking och chiffongklänning.
Och jag ser henne på bilderna. Ung. Vacker. Full i skratt. Ögonen glittrar och jag känner en tacksamhet mitt i allt över att vi inte vet vad som ska hända i våra liv. Då kanske hennes ögon inte hade glittrat? Jag fastnar särskilt för deras bröllopsfoto. Hon är också allvarlig där hon står i sin vita klänning med stor brudbukett av rosor. Jag tittar närmare och jag ser i hennes ögon ett frö som livet kommer att få att växa så att hon med envishet tar sig an livets skiftningar. En järnkvinna. Jag har dem som förebild när jag ibland tittar framåt mot min framtid som jag inte har en aning om hur den kommer att bli.
Text: Anna Grenholm
Artikeln är hämtad ur Svenska kyrkan Bodens tidning Kyrkfönstrets julnummer. Utgivning 11 december 2020.