Att det ska bli mer som förr. Att vi nu när skolan startar igen ska slippa distansundervisningen. Att vi ska få träffa våra kompisar som vanligt, och att vi inte bara får träffa dem utan också vågar krama varandra igen. Att vi ska slippa jobba hemifrån. Att saker och ting ska bli lite mer som det var.
Och ändå, det kan inte bli som det var förr. Den pandemi som vi fortfarande lever i, och lever med, påverkar oss, vare sig vi vill eller inte. Och vi måste göra det bästa av det. Vi får planera för hur vi vill att det ska vara, men vara beredda på att det blir annorlunda. Vi måste vara beredda på att kanske behöva ställa om - igen.
Men oavsett hur det blir så får vi försöka göra det tillsammans, och hjälpa varandra att klara av det. Och så vi får lita på att det är som det står i Bibeln; ”Allt har sin tid” (Predikaren, kapitel 3, vers 1). Det låter kanske lite klämkäckt men jag tror verkligen att det är så, att allt har sin tid.
Vi har de sista åren fått lära oss hur det är att leva i en tid av pandemi. Nu får vi tro på att det också finns en tid då vi får se hur det ljusnar. En tid när vi kan hoppas på att allt blir lite mer som vanligt.
Kanske är det just med det som vi får gå in i den här hösten. Vi får hitta det där pirret i magen inför allt roligt som väntar, och leva i hopp om att allt en dag kan bli mer som det var tidigare. En del går in i hösten med oro och ängslan. Men jag hoppas att det trots allt finns någon ljusglimt att se fram emot och att alla har en vän att dela det med.
Och när det känns ensamt så får vi komma ihåg att vi aldrig är riktigt ensamma. Gud finns här. Även om världen känns upp och ner, så finns Gud här och vill dela livet med oss. Vi märker inte alltid av det, men vi får lita på att Gud är nära. På samma sätt som vi får lita på att det kommer att komma en dag när vi har tagit oss igenom det värsta av pandemin och kan se framåt med hopp och förtröstan.
Kanske hittar vi då den där känslan som bara den första dagen på höstterminenen kan ge. Känslan av att allt kan hända och att allt har sin tid.
/Anna Alhström Nilsson