Meny

Andakt

PINGSTEN 2020

Herre, tack för blåsipporna och fåglarna som kommer tillbaka.
Tack för livet som föds på nytt och på nytt.
Tack för ljuset och tveksam solvärme.
Tack för ännu en vår, Herre. Fyll också mig med nyskapelsens kraft.

Det är fortfarande natt när vi kör de 6-7 milen från Jerusalem till Nablus i Samarien. I sina vita festkläder gör samarierna sig redo att fira Veckofesten eller Shavuot, 50 dagar efter Påsken. Denna dag tog Mose emot de två lagtavlorna vid Sinai. De fem Moseböckerna är samariernas heliga skrift. Det synliga tecknet på förbundet mellan Gud och hans folk, deras rättesnöre.
Översteprästen, Amran Ishaq, även han i vitt med en vårgrön sidenmantel, närmar sig med sin uppvaktning. Vi hälsas hjärtligt av denna, vår adoptivfamilj, och anvisas plats. Tystnaden är kompakt nu, stillheten total, hela skapelsen liksom håller andan.
Snart syns den allra första morgonrodnaden mellan Moabs berg i öster, en mild morgonbris sveper över oss. I invecklade turer bärs de heliga Torahrullarna runt, man reciterar texter ur dem, böner höjs till den Högste liksom spontana bönerop. Stämningen är hög, alla rycks med i den intensiva rytmen. Ingen förblir oberörd, tid och rum löses upp, man blir ett med själva upplevelsen. För mig, som inte kan många ord på samariska, blir detta ett fascinerande, tidlöst skådespel, en uråldrig rit, upprepad genom årtusenden. Då och nu finns inte, de är ett.
När solen nått över bergskammarna i öster avslutas gudstjänsten. Omtumlade inviteras vi till Översteprästens hem där vi bjuds på den välfägnad som hör till denna fest, som också är en tacksägelse för årets första skörd.

Nya Testamentet berättar om mångskiftande, ibland motsägelsefulla, uppenbarelser då Jesus visat sig under de 50 dagarna mellan påsk och pingst, och lämnat följarna i tvivel och missmod. Nu måste väl ändå något hända, något som bekräftar det embryo till urkyrkan, som de tolv lärjungarna utgör. Något som kan definiera det nya, det kristna livet.
Högtiden, Shavuot, bildar ramen kring den dramatik som skildras i Apostlagärningarna, kap 2. Lärjungarna och den krets som bildats kring dem samlades i Jerusalem för att fira Shavuot tillsammans med judar från alla håll och kanter; från Mesopotamien i öster ända till Libyen och Rom i väster. ”Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av Helig Ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem.” Uppståndelsen och larmet blev stort liksom häpnaden över att höra galileerna tala alla deras olika tungomål.
I Gamla Testamentet är Anden, Guds andedräkt, den verksamma kraften och det som ger liv åt allt skapat. Nya Testamentet följer samma tradition men ger den även en ny innebörd; Anden är den kraft som nyskapar världen, den messianska glädje och inspiration som urkyrkan bygger på. Kyrkans historia börjar med Andens utgjutelse.
Petrus tar nu tillfället i akt att proklamera Jesus som Messias. Som Messias äger han Andens fullhet. Det är Anden som uppenbarar sig i hans ord och kraftgärningar. Han relaterar till profeten Joels ord om Andens utgjutelse som ska ske i de yttersta dagarna. Nu ska profetian gå i uppfyllelse, den messianska tiden har brutit in. Petrus manar till omvändelse och det sägs att tretusen människor lät döpa sig. I dopet tar den enskilda människan emot Anden och blir en del av Kristi kropp, det nya, kristna livets bärande princip, som visar sig i hennes gärningar. Men vi lämnas inte i sticket. I Johannes evangelium lovar Jesus att han ska sända ”hjälparen”, den Helige Ande; ”den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike.” (Joh 3:5)
Så blir Treenigheten fullbordad och dopet den handling som utgör den kristna identiteten.
Ännu en gång kan vi njuta av naturens skönhet och obändiga livskraft. Men över oss hänger Coronaviruset hotfullt.
Kanske är vår tid lika andefattig som tiden mellan Pessah och Shavuot upplevdes av israeliterna i Sinai och urkyrkans trosbekännare. Kanske kan vi med Andens hjälp få uppleva att Gudsvinden ännu en gång får svepa över land och vatten och ge liv åt den skapelse som fortgår och fortgår.


Du som skapat den gröna ängen, lär mig stanna en stund
Och långsamt andas skönhet och glädje.
Du som skapat den friska källan, ge mig att dricka.
Tacksam finns jag här med kupade händer.

 Birgitta Knutsson

 

 

 

 

Andakterna på den här sidan är skrivna av församlingsmedlemmar, ta kontakt med Anna anna.kristiansson@svenskakyrkan.se om du vill delta med egna tankar och texter.