Andakt

Advent

Vi ber: Tack för att tiden inte är ute, inte än. Min omvändelses tid kan vara nu. Bara jag vågar. En ny färdriktning, ett nytt livsinnehåll, ett nytt livsmål.  Nu vill jag komma dig nära.Tiden är inte ute, inte än.

Amen

 

ADVENT betyder ankomst och i kyrkan är det Jesu ankomst vi väntar på under de fyra första veckorna på det nya kyrkoåret. Vi har just lämnat Domsöndagen bakom oss, självrannsakningens och ångerns tid, på söndag är det första  söndagen i Advent. Förr var Advent en fastetid, och är så fortfarande i den katolska kyrkan; en period av stillhet då man avstår från överflöd av mat, dryck och nöjen.  Numera tycks det ha blivit tvärtom: fest, glam, överdåd, partyn och glitter.

Men år 2020 är annorlunda än alla år förut. Pandemin som skoningslöst drabbat hela världen, inte minst oss i Sverige, har tvingat oss att stanna upp. Motvilligt har vi fått finna oss i nerstängningar, hemarbete, inskränkt rörelsefrihet; sjukdom, lidande och död för alldeles för många. Efter en kort tid av lättnad ökar smittspridningen dramatiskt i skrivande stund.

Jag kom att tänka på några dikter av Ylva Eggehorn i samlingen Jesus älskar dig.  De handlar om hur vi i generationer förbrukat jordens alla resurser genom att ansvarslöst, religionslösa utan etik och moral obetänksamt levt som varje dag var den sista.

 Snart är vi där:

”Snart är vi där, rådlösa av ångest vid havets och vågornas dån, när det kommer som måste komma Efter ett övermod som vårt.”

 Något skall dö

”Något skall dö, kanske alltihop  det närmar sig, och all flyktfrån detta faktum är en flykt från domen.”

 Himmel och jord skall brinna 

”Det måste inte sägas i SverigesRadio/TV. Man kan känna det i den allmänna ångest som flyger ovanligt lågt i år. En och annan profet bestiger talarstolen, men det är bara en bekräftelse på det som redan pågår.” 

Man undrar hur Ylva Eggehorn redan för nästan 50 år sedan likt en medeltida mystiker kunde ana vad som skulle ske oåret 2020 och som vi ännu inte ser något slut på. Gamla Testamentet får hos henne en annan roll än till förne i kyrkan. Israeliterna – liksom de ortodoxa judarna idag- såg Guds finger i historien, att människorna själva skapar det onda genom att bryta mot Guds lag.

På Jesu tid väntade Israels folk på Messias, Frälsaren som skulle befria folket från krigets och förtryckets fasor. Psaltaren och Profetböckerna är rika på exempel. Här finns också hoppet, ljuset i mörkret. ”Hoppas på Herren, Israel, ty hos Herren finns nåd och makten att befria. Han (Messias) skall befria Israel (alla människor) från alla synder.”(Psalt 130:7-8).

Det levande ljuset är en stark symbol för vår längtan efter ett liv i närhet och värme. I Johannesevangeliet, kap 1, läser vi: ” I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” Jesus kallade sig världens ljus. Han uppfyller vårt hopp om helhet och sammanhang.

Vår värld är söndersliten av hat, vrede och lidande. Vi behöver ljuset och läkningen mer än någonsin. Jesus kom för att vittna om sanningen, för att öppna våra hjärtan och åter göra dem redo att ta emot ljuset, livets ljus, och nåden att få leva omsluten av detta ljus.

Vågar du lita på Gud? Vågar du tro att hjälpen ska komma ännu en gång? Vågar du öppna dörren till dina inre rum, för stillhet , eftertanke och bön. Vågar du släppa in Gud i ditt liv?

 ”Advent är mörker och kyla. På jorden är det krig. Och kallt. Man drömmer om fred och om vänskap. Men bråkar och slåss överallt.

Advent är mörker och kyla. Vi tänder ett ljus och ber: Förbarma dig Gud över jorden, all nöd, all förtvivlan du ser.

Advent är väntan på Kristus:
Kom Herre, kom hit i tid. Och lär oss ta hand om varandra och leva tillsammans i frid.”

Birgitta Knutsson

                                                                                                                                                   

 

 

Andakterna på den här sidan är skrivna av församlingsmedlemmar, ta kontakt med Anna anna.kristiansson@svenskakyrkan.se om du vill delta med egna tankar och texter.