Andakt

En annorlunda Pingst och sommar

En annorlunda Pingst och sommar

Vi befinner oss i gränslandet mellan vår och sommar, i den levande tiden när naturen hjälper oss med ljus och värme, när flyttfåglar återvänder, när knoppar brister och när den grönskande naturen snart låter oss få skåda skapelsen i sin fulla prakt.

Det finns en längtan i luften, men också en oro. När våren övergår i sommar fylls vi med glädje. Då är det hänryckningens tid, Pingsten, lätt att hänföras till naturens skönhet i väntan på sommaren.
Men inte kunde vi ana att den glädjen grumlas av att Coronaviruset fortfarande sätter sina begränsningar för vårt sätt att mötas och röra oss i samhället.
Normalt när kris råder vill vi, både barn och vuxna, komma varandra nära och söka värme och trygghet hos varandra. Men nu är det annorlunda. Vår uthållighet prövas och vi behöver stötta varandra för att kunna leva i vardagen. Nästan ett helt år har gått med ett förändrat sätt att leva, ett icke självvalt krav att stanna upp och ransonera vårt sätt att leva. Men det är i tider som denna vi också kan ge oss möjlighet att reflektera över vad som egentligen är viktigt och har bestående värde och likväl visa närhet genom våra ord och ansiktsuttryck,

Pandemin som stängt av oss från varandra och är svårt att se någon mening med; för att inte säga vara helt meningslös. Men när allt det här är över kan vi finna mening i att bygga upp våra liv igen. Kanske kommer vi att bättre kunna uppskatta sådant vi tidigare tagit för givet, också ur det meningslösa, och tillsammans bygga upp något nytt.

Nu är sommaren här och många hoppas kunna njuta av ledighet och varma dagar vid sköna platser. Vi behöver perioder av återhämtning. Det är en nåd att kunna stanna upp och förundras av skönheten i naturens växlingar. Det är värt mycket att få stunder i kravlöshet och vila; att vi i kontakt med naturen, Guds stora katedral, kan återhämta oss och hitta balans i våra liv. Att liksom naturen låta våra relationer till livet och vår syn på livet förnyas, att låta oss påverkas av ljuseti hänryckningens tid.

Psalm 202

De blomster som i marken bor kan aldrig själen glömma.
Hur skönt att djupt bland gläntors flor se solens fingrar sömma
en vacker klädnad till den säng som viger namnet sommarns äng
och som med solens gyllne tråd hopsömmas våd för våd.

En sommarpsalm jag sjunga må i själens vinterdagar
och låta tungsint tanke gå och mana sommarns hagar
att träda fram till sinnets stöd i vinterns själanöd,
att djupt i minnet skåda Gud i evig sommarskrud.

När Pingsten och sommaren är här, och skapelsen står i sin höjdpunkt av skönhet, är det lätt att ana att det bakom allt detta; bakom all denna skönhet finns en skapelse.
En vacker skapelse, i den heliga Andens högtid Pingsten som vill tala om för oss att det finns en god och barmhärtig skapare. Vi människor blir påminda om att Gud finns både mitt bland oss och inom oss: Den heliga Anden, Guds osynliga närvaro …

 Vi ber

Du är Gud som skapat livet, ständigt skapar du på nytt.
Väck din kärlek i våra hjärtan! Tack för Pingsten –
tack för sommaren som grytt!

Ur bönboken 472

Hans-Ingvar Hansson

 


Andakterna på den här sidan är skrivna av församlingsmedlemmar, ta kontakt med Anna anna.kristiansson@svenskakyrkan.se om du vill delta med egna tankar och texter.