Meny

Andakt

september 2020

 

Det är fantastiskt att kunna tro på det man ägnar sig åt och göra det utifrån sin tro.

”Diakoni är inget, den blir till i mötet mellan människor –
och har alltid ett syfte – att frigöra livskraft.”
Ur biskopsbrevet om diakoni

Jag har lärt mig att när jag sätter mig ner i ett samtal och lyssnar blir jag ofta också klokare. Det spelar egentligen ingen roll om det är ett samtal med ett barn eller en vuxen. Den kommer ändå, den nya kunskapen både om mig själv och om andra människor. Jag tänker ofta på möten jag haft i olika sammanhang. På hur vartenda ett på ett eller annat sätt lett till en utveckling för mig. Det kan handla om att en värdering styrs om, att en tankebana bryts eller att en vänskap göds. Så annorlunda ett möte blir när man känner att man verkligen blir sedd av den andre.

Alla har säkert någon gång drömt om att finna trygghet i sitt liv. Men när man känner att man funnit den tar livet ibland överraskande andra vägar och så händer något vi inte råder över, en situation vi inte kan påverka.
Tryggheten rycks undan, ett virus drabbar oss, en pandemi, och mycket i vår vardag ställs på ända. All social verksamhet avstannar och vi måste hålla oss på avstånd från nära och kära och all annan mänsklig kontakt för att hindra och begränsa smittspridning. Och plötsligt blir det tydligt hur sårbara vi egentligen är. Men hur konstigt det än låter lär vi oss leva efter nya förutsättningar vi behöver förhålla oss till. Vi delar nya erfarenheter, vi delar oro och rädsla, men jag tror också att vi delar hoppet om att detta till sist kommer att bli bra. Inte precis nu, men sen.
Någon undrade vid ett av våra sommarmöten i vackra Bergaparken varför Gud inte tar bort viruset. Jag tror inte Gud är en trollkarl som med en enkel trollformel kan få saker och ting att försvinna. Däremot tror jag Gud har kraften att ge oss styrkan som får oss att orka. Gud är omslutande i sin kärlek som tar sin form i handling och sanning. Gud är med oss i det som händer och i det är vi aldrig ensamma.

Alla bär vi våra erfarenheter i livets ryggsäck och visst färgas vi i varje möte av tidigare upplevelser. I verkliga möten upphör nästan tid och rum när du möter människor som verkligen vill försöka förstå vilka sorger och bekymmer, vilka glädjeämnen du har i din ryggsäck. Det är så jag tänker mig diakoni.
Det är så lätt att tro att det man själv uträttar betyder så lite, att mitt sätt att leva många gånger inte påverkar min omgivning. Men jag är övertygad om att alla kan bidra med något som kan frigöra den livskraft som kan göra livet lättare för någon annan. Men ibland behövs något mer. När någon människa inte själv orkar gå, behövs inte bara en vägledare utan kanske också en medvandrare.
Men det förutsätter att vi är många som är beredda att på olika sätt medverka i denna del av församlingens uppdrag. En församling som tar ställning för människovärdet tror jag har sin utgångspunkt i att varje kristen känner sig kallad att tillämpa det kristna kärleksbudskapet i sin vardag – att frigöra livskraft, en så viktig del av den kristna människans pilgrimsvandring genom livet, inte minst i tider när vardagen inte är sig riktigt lik.

 Psalm 90

Blott i det öppna har du en möjlighet.
Låser du om dig kvävs och förtvinar du.
Ut i det fria skall du med Herren gå.
Kraften fullkomnas mitt i din svaghet då.

Leva i världen omvänd till verklighet
Vänd mot Guds framtid följd hans trofasthet
Mörkret du möter aldrig i ensamhet.
Blott i det öppna ligger din möjlighet.

Diakoni är kyrkans utsträckta hand, en medmänsklig omsorg, och beskrivs ofta som kristen tro omsatt i handling.

Hans-Ingvar Hansson

Andakterna på den här sidan är skrivna av församlingsmedlemmar, ta kontakt med Anna anna.kristiansson@svenskakyrkan.se om du vill delta med egna tankar och texter.