BISKOP, PRÄST OCH DIAKON
I SVENSKA KYRKAN


ETT ÄMBETE – TRE UPPDRAG

Under de första århundradena utbildades i anslutning till kyrkans och församlingarnas behov tre ansvarsområden inom det kyrkliga ämbetet. Man brukar därför tala om det tredelade ämbetet. Att begreppet det "treledade" ämbetet här i stället används motiveras av att detta uttryck klarare än begreppet "tredelad" anger att det är fråga om ett enda ämbete. De tre uppdragen inom det kyrkliga ämbetet har olika profil, som bör upprätthållas, även om uppgifterna ofta täcker varandra.

Enligt reformatorisk uppfattning är ämbetet inte ett sacerdotium, ett offerämbete, utan ett ministerium, ett tjänande ämbete, som har att betjäna församlingen med Guds ord och sakramenten. I Augsburgska bekännelsens artikel 5 kallas ämbetet därför ministerium docendi evangelium et porrigendi sacramenta, evangelieförkunnelsens och sakramentsutdelandets ämbete, som är instiftat av Gud för att människorna skall kunna få den rättfärdiggörande tron. Där evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas finns den kyrka som är de heligas samfund, heter det i samma bekännelses artikel 7. Ämbetet är alltså en nödvändig del av kyrkan.

I den lutherska reformationen innefattade predikoämbetet hela det kyrkliga ämbetet med uppgiften att i ord och handling förkunna och tydliggöra evangeliet. Även om reformatorerna mot bakgrund av den medeltida utvecklingen och samtidens samhällsskick fann det riktigt att integrera den diakonala uppgiften i prästämbetets ansvar, så är läget idag ett helt annat. Genom sin integrering i prästämbetet fick det diakonala ansvaret en naturlig och självklar förankring i gudstjänsten. När vi i vår egen tid, sedan halvtannat sekel, har återfått diakonatet som ett särskilt uppdrag i kyrkan är det angeläget att denna förankring i gudstjänsten behålls. Med sitt uppdrag att förkunna evangeliet i handling har diakonämbetet sin givna utgångspunkt i gudstjänstens nådemedelsgemenskap och är tillsammans med biskopsämbetet och prästämbetet en naturlig del av det för kyrkan konstitutiva ämbete, som beskrivs i Augsburgska bekännelsens artikel 5.

Biskopens ansvar

I och med apostlarnas död upphörde det urkristna apostolatet. Så småningom fick episkoperna, vilkas uppgifter i nytestamentlig tid knappast kan skiljas från presbyterernas, ett allt klarare markerat episkopalt ansvar i ordets ursprungliga mening. Därmed fick de också en särställning. I början av andra århundradet möter detta i det s k "monarkiska episkopatet" med ett särskilt ansvar för läran och kyrkans enhet. Den förste företrädaren för denna bestämning av biskopens ställning och ansvar var Ignatios av Antiokia. I sitt brev till församlingen i Filadelfia betonar Ignatios särskilt biskopens ansvar för kyrkans enhet: "Var ivriga att bruka en nattvard (evcharistía), ty ett är vår Herres Jesu Kristi kött och en är kalken till enheten i hans blod, ett är altaret, liksom biskopen är en tillsammans med presbyteriet och mina medtjänare diakonerna".

Det ekumeniska dokumentet Dop, nattvard, ämbete beskriver det moderna biskopsämbetet på liknande sätt med betoning av dess ansvar för tillsynen och enheten och dess gemenskap med medtjänarna i ämbetet: "Biskopar har pastoral tillsyn över det område, vartill de kallats. De tjänar apostolicitet och enhet i kyrkans undervisning, gudstjänst och sakramentala liv. De utövar andligt ledarskap för kyrkans mission. De förbinder den kristna gemenskapen i sitt eget område med den vidare kyrkan och den universella kyrkan med sin egen gemenskap. I gemenskap med presbyterer och diakoner och hela församlingen är de ansvariga för den rätta förmedlingen av ämbetsmässig auktoritet i kyrkan".

I sin moderna utformning och med nuvarande uppgifter kan biskopsämbetet lika lite som de övriga uppdragen inom det kyrkliga ämbetet föras direkt tillbaka till Nya testamentet även om de ursprungliga funktionerna finns kvar. Det ledningsansvar, som utformades mer i detalj när den urkristna episkopétjänsten utvecklades till biskopstjänst, kom efter hand också att förenas med samhälleliga uppgifter, som inte sällan innebar en politisk och ekonomisk maktutövning. När det romerska riket föll samman, övertog biskoparna i västerlandet också civila uppgifter. Stundom blev biskoparna länsherrar, som mottog förläningar och som inte sällan samlade på sig flera ekonomiskt givande ämbeten. Också de svenska biskoparna hade under medeltiden åtskilliga sådana förläningar med åtföljande förpliktelser mot den världsliga makten. De satt i kungens råd och hade i vissa lägen även till uppgift att styra riket.

Mot denna utveckling reagerade reformatorerna starkt. Deras kritik riktades dock inte mot biskopsämbetet som sådant utan mot sammanblandningen av andligt och världsligt i utövningen av ämbetet. Biskopsämbetet är väl dokumenterat i bekännelseskrifterna, om än tillsynsansvaret i vissa lutherska kyrkor kom att läggas på personer med beteckningen superintendent istället för biskop . Augsburgska bekännelsen säger i artikel 28 att biskoparna "efter gudomlig rätt" skall bära omsorg om att evangelium förkunnas rent och tas emot rätt i församlingarna. De skall gå till rätta med det som strider mot evangelium. Till deras uppdrag hör att bära ansvar för att kyrkans ordning och verksamhet står i överensstämmelse med Guds ord, blir goda redskap för evangeliet och tjänar kyrkans enhet genom att motverka osämja och splittring. Att den reformerade svenska kyrkan såg biskopens uppdrag i kyrkans ämbete som en omistlig gåva till kyrkan framgår bl a av att Laurentius Petri i Kyrkoordningen 1571 beskriver biskopsämbetet som en gåva, "utan tvivel av Gud den helga Anda (som alla goda gåvor giver) utgången", som måste bevaras så länge världen står .

Biskopsämbetet är ett tecken på vår kyrkas samband med kyrkan genom tiderna, apostlarnas kyrka, fornkyrkan, medeltidens kyrka och reformationstidens. Den apostoliska successionen som läro- och vigningssuccession är ett uttryck för strävan att bevara troheten mot kyrkans grund i fullföljandet av kyrkans uppdrag idag. Kontinuiteten med den apostoliska tron och den universella kyrkan är det avgörande, inte den obrutna kedjan av vigningar. Den hör till kyrkan som helhet. Vigningssuccessionen är inte en garanti men ett tecken på en sådan kontinuitet. Läro- och vigningssuccession kan finnas trots olika utformningar av ämbetet. Vår kyrka erkänner därför ämbetet i kyrkor som saknar episkopal vigningssuccession. Samtidigt betraktar vår kyrka bevarandet av det historiska biskopsämbetet som en Guds gåva av den heliga Anden till henne att förvalta såväl i hennes eget liv som ekumeniskt.

I sin ämbetsutövning står biskopen i en ofrånkomlig relation till samtid och samhälle. En inte oviktig del av biskopens tillsynsansvar gäller också allmänna samhällsfrågor med anknytning till kristen tro och etik. En viktig förutsättning för att biskopen med frimodighet och integritet skall kunna fullgöra sina åligganden är att han står helt fri från politiska bindningar i den samhälleliga maktapparaten. Biskopen är kyrkans talesman med Guds ord som den enda avgörande auktoriteten.

Ledningsuppgiften i kyrkan är inte exklusivt knuten till kyrkans ämbete, och herdeuppdraget är inte förbehållet biskopen ensam. Hela Guds folk bär sitt ansvar inom de döptas och troendes prästadöme. Men för biskopen är detta ansvar särskilt betonat. Stiftsbiskopens ansvar har vunnit ökat erkännande och ökad betydelse. I samverkan med övriga biskopar och med stiftets präster, diakoner och övriga medarbetare är biskopen med sitt tillsyns-, lednings- och läroansvar ett tecken på en vidare kyrkogemenskap och samhörigheten med hela Guds folk över de nationella gränserna.

Att vara biskop

Att vara biskop är

att genom val av församlingarna och vigningen vara insatt bland dem som genom kyrkans historia och i samtiden utövar kyrkans episkopé, ledning och tillsyn,

att i hörsamhet mot Anden leda Kristi kyrka och i sitt stift bära ansvar för att evangelium rent och klart förkunnas och för att sakramenten utskiftas enligt kyrkans ordning och bekännelse till människors frälsning,

att viga nya präster, diakoner och biskopar,

att vara pastor pastorum för stiftets präster,

att med präster och diakoner förvalta nådens ämbete i en kyrka präglad av frimodighet, lyhörd omsorg och det inre livets växt,

att vara brobyggare med kallelsen att arbeta för kyrkans synliga enhet,

att delta i det offentliga samtalet och ge röst åt kyrkans tro och värderingar,

att förvalta kyrkans andliga arv så att det inte förskingras utan tillväxer,

att bedja om hjärtats ödmjukhet efter Kristi förebild och i tro söka förlåtelse vid korset och ny frimodighet hos den uppståndne och att trots mänsklig svaghet vara den gudomliga enhetens tjänare.

Prästens ansvar

Det svenska ordet präst kommer, som tidigare påpekats, av det grekiska presbyteros. Begreppet står vanligen för ett personkollektiv, "de äldste". I den lokala församlingen fungerade presbyteriet som ett ledningskollektiv. Dess medlemmar framstod efter hand som episkopens speciella medhjälpare i församlingen. Begreppet presbyteros (lat. presbyter) blev på så sätt reserverat för denna särskilda grupp av församlingstjänare och fördes sedan vidare i andra språk under formen priest, Priester och präst.

Det är avgörande för den rätta förståelsen av prästämbetet att det var presbyteros och inte hierévs som kom till användning som term, eftersom hierévs betyder präst för offertjänst . I det nya förbundet var någon särskild prästerlig offertjänst inte aktuell och därför var begreppet hierévs inte användbart annat än för den offertjänst som är en uppgift för de döptas och troendes prästadöme. I den fortsatta utvecklingen under medeltiden kom dock offertanken att aktualiseras också för prästämbetet. Som beteckning för prästämbetet infördes då sacerdos, som är den latinska översättningen av det grekiska hierévs, offerpräst. Prästerna som kollektiv kallades inte längre presbyterium utan sacerdotium. De ansågs vara utrustade med en speciell förmåga (potestas) att utföra medlartjänst och "frambära offer inför Gud och fira mässan för levande och döda" som det formulerades i den medeltida prästvigningsordningen.

Denna medeltida tolkning av prästämbetets innebörd och uppgift kritiserades med skärpa av reformatorerna. Försoningsoffret har en gång för alla framburits av Kristus själv och kan inte upprepas. Laurentius Petri framhöll i sin kyrkoordning, att Kristi offer aktualiseras i mässan, men inte så att det på nytt frambärs av prästen utan så att den kristne tar emot det i form av nattvardens bröd och vin. Reformatorerna värjde sig därför mot termen sacerdos och även i viss mån mot presbyter som beteckning för prästämbetets innehavare och talade hellre om "predikant" eller "lärare" eller "pastor", som betyder "herde". Det svenska ordet "präst" blev ändock den gängse beteckningen.

Genom att betjäna församlingen med Guds ord och sakramenten fyller prästen sitt pastorala uppdrag. Prästen betecknas därför traditionellt som Verbi Divini Minister, det gudomliga Ordets tjänare. Som sådan står prästen i tjänst hos Kristus och handlar å hans vägnar. I Augsburgska bekännelsens apologi artikel 7 uttrycks detta så att prästen "representerar Kristus" (repraesentat Christi personam). Kristusrepresentationen, som också gäller de andra uppdragen i kyrkans ämbete, beskrivs på följande sätt i det s k Maltadokumentet från dialogen mellan lutheraner och romerska katoliker, 1972: Det rådde enighet om att ämbetet representerar Kristus och hans ställning visavi församlingen endast i den mån det låter evangeliet komma till uttryck. Representationen är objektiv i den meningen att den inte är beroende av ämbetsbärarens tro, moraliska egenskaper, kön eller ras. Detta är en för klassisk kristen ämbetssyn grundläggande tanke, som i Augsburgska bekännelsens artikel 8 uttrycks så, att "både sakramenten och Ordet äro i kraft av Kristi instiftelse och befallning verksamma, även om de meddelas genom ogudaktiga".

Ämbetsbärarens person åstadkommer eller garanterar således inte nådemedlens giltighet men tas i anspråk för nådemedelsförvaltningen. Det är därvid av vikt att lära och liv korresponderar så att ämbetsbärarens person inte döljer Kristus.

Prästens grundläggande pastorala ansvar är att förkunna Kristi ord. Tron bygger på förkunnelsen och prästen är sänd att förkunna (Rom 10:1417). Därför har Kristus kallat "några till apostlar, andra till profeter, till förkunnare eller till herdar och lärare. De skall göra de heliga mera fullkomliga och därigenom utföra sin tjänst och bygga upp Kristi kropp, tills vi alla kommer fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds son, blir fullvuxna och når en mognad som svarar mot Kristi fullhet" (Ef 4:11-13). Till detta pastorala tjänande är prästen sänd av Kristus. Därför skall prästen anses och tas emot som Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter (1 Kor 4:1), inte för att vara herre över andras tro utan för att hjälpa dem till glädje (2 Kor 1:24), frimodig bekännelse och uthållighet att göra Guds vilja. Om evangeliet inte aktualiseras i ord och handling genom förkunnelse, undervisning, själavård, avlösning, dop och kommunion kan ingen tro uppstå och ingen kyrka finnas.

Uppdraget att vara präst kan utformas på olika sätt. Ofta fullgörs det på olika tjänster i kyrkan. Men en präst kan fungera i sitt ämbete också utan att ha en befattning i den kyrkliga organisationen. Innehavet av prästerlig befattning förutsätter innehav av prästämbetet men innehav av prästämbetet förutsätter inte innehav av en reglerad prästerlig befattning. I båda fallen kvarstår det grundläggande pastorala ansvaret att i ord och handling förmedla det evangelium, varigenom den heliga Anden skapar och vidmakthåller tron på Kristus.

Präst och församling är tillsammans underställda evangeliet. Som Guds ords tjänare är prästen tagen i anspråk av Kristus för att betjäna församlingen. Prästen är den uppståndne och levande Kristi sändebud, inte människors. Detta är grunden till prästens frimodighet. Det är "i Kristi stad och ställe" som prästerna frambär (Christi vice et loco porrigunt) hans ord och sakrament, så att Kristus själv blir hörd och mottagen. Uppdraget att i ord och sakrament bära Guds gåvor till människorna utövas inom församlingen och i dess gemenskap. När det sägs att prästen genom vigningen "avskiljs" till sitt uppdrag innebär detta inte att prästen avsöndras från församlingen utan sänds till tjänande i den.

Att vara präst

Att vara präst är

att genom kallelse och vigningen vara insatt bland det gudomliga ordets tjänare i alla tider,

att förkunna Guds livgivande och frälsande närvaro i hela skapelsen och bland alla människor,

att under Andens ledning förkunna evangelium rent och klart,

att förmedla förlåtelse, tröst och mening till människor som är märkta av skuld, sorg och tomhet,

att vara redskap när människor genom dopet inlemmas i Kristus och infogas i Kristi kyrkas gemenskap,

att i visshet om Kristi närvaro i bröd och vin leda firandet av den heliga måltiden i församlingens gemenskap med de trogna i alla tider och med hela den himmelska härskaran,

att i allt hålla fast vid Jesu Kristi seger över döden och så vinna näring åt tron, kraft åt hoppet och mod att trots alla tillkortakommanden vara den gudomliga nådens tjänare.

Diakonens ansvar

I Jesu liv och gärning möter ständigt hans omsorg om den enskilda människan. Det Jesus sade och gjorde förenades i denna omsorg: "Han vandrade omkring i hela Galileen och undervisade i synagogorna, förkunnade budskapet om riket och botade alla slags sjukdomar och krämpor" (Matt 4:23). Med sina gärningar likaväl som med sina ord visade han vem han var (Luk 6:17-19). I hans gärningar tog budskapet konkret och synlig gestalt och han visade själv på de goda gärningarna som ett vittnesbörd om den himmelske fadern (Matt 5:14-16).

Att med Kristus som föredöme låta livet stå i Guds och människornas tjänst blev en självklar kallelse för de första kristna församlingarna. En särskild grupp av församlingsmedhjälpare växte fram med det karitativa tjänandet som en huvuduppgift. Även om vår kunskap om detta uppdrag i församlingens tjänst är ganska bristfällig är det fullt klart att det diakonala tjänandet från början blev en naturlig huvuduppgift i församlingen och en nödvändig del av kyrkans liv. Några bibelställen antyder också detta. I Fil 1:1 hälsar Paulus församlingens diakoner som en särskild grupp av medhjälpare och i 1 Tim 3:8-13 talas det om de särskilda krav som ställs på dem. Vår syster Foibe, som tjänar församlingen i Kenchreai" kallas för diakon (Rom 16:1). När aposteln i Rom 12:7 talar om "tjänandets gåva hos den som tjänar" finns det anledning att anta att det är församlingens diakoniansvariga som åsyftas. Men tjänandets uppgift gällde inte bara diakoner och diakonissor utan hela församlingen. Deras särskilda uppdrag att bära det karitativa ansvaret innebar inte att församlingen som helhet befriades från förpliktelser till kärlekstjänsten. Därmed markerades i stället att uppdragets vikt krävde att särskilt ansvariga ledde och inspirerade detta arbete.

Diakonerna fungerade oftast tillsammans med episkoperna som deras assistenter och utsända. De stod i förbindelse med såväl församlingar som enskilda behövande kristna. För diakonatets instiftande har man ofta hänvisat till berättelsen i Apg 6 om de sju män som utsågs till att ansvara för utspisningen av de grekisktalande änkorna. Numera är forskningens ståndpunkt att diakonatets ursprung inte är att finna i denna text. Några entydiga besked om diakonatets olika uppgifter finns inte i Nya testamentet men ett brett spektrum i det karitativa ansvaret antyds. Det gällde inte bara omsorgen om de nödlidande utan även undervisning, ekonomisk förvaltning, administration och liturgiska uppgifter.

I den fortsatta utvecklingen kan man se hur de liturgiska uppgifterna under medeltiden blev dominerande inom diakonatet. Det blev därmed en manlig funktion, medan diakonissämbetet efter hand uppgick i det kvinnliga ordensväsendet. Inom detta levde diakonämbetets karitativa uppgift kvar, medan den snart fördunklades inom det manliga diakonatet till förmån för den liturgiska funktionen. Det manliga diakonatet blev därmed endast ett stadium på väg till prästvigningen.

Mot denna utveckling protesterade reformatorerna. När diakonens uppgift hade blivit att läsa episteln och evangeliet i mässan hade diakonatets rätta funktion missförståtts, framhöll Luther. Diakonämbetets uppgift var främst att dela ut av kyrkans tillgångar till de fattiga. Luther hade gärna sett att församlingarna indelades i distrikt, där en predikant svarade för förkunnelsen och några diakoner svarade för den karitativa omsorgen. Denna tanke kom dock inte att fullföljas i den lutherska reformationen och därför försvann diakonatet. Det karitativa ansvaret överfördes på prästämbetet, vars innehavare enligt prästlöftena skulle vårda sig om fattiga, sjuka och värnlösa. I Sverige fanns ett liturgiskt diakonat kvar in på 1600-talet, men i det gamla enhetssamhället kom kyrkligt och borgerligt ansvar för de nödställda att sammanfalla. Huvudansvaret för den karitativa verksamheten låg dock i vårt land på kyrkan och prästerskapet ända fram till mitten av 1800-talet.

Ungefär samtidigt som den gamla socknen delades upp i församling och borgerlig kommun och den senare tog ansvar för socialvården återuppstod det karitativa diakonatet i en frivillig form. Under inflytande främst från Tyskland framväxte inom den lågkyrkliga väckelsen ett kristet karitativt ansvar, som resulterade i att Ersta grundades 1851 som den första diakonissanstalten i Sverige. I enlighet med väckelsens tankar om den kristna föreningens särskilda andliga ansvar skapades diakoniinstitutionerna av enskilda sällskap. Detta sätter fortfarande sin prägel på det diakonala arbetets struktur i Svenska kyrkan. Samtidigt har diakonatet under 1900-talet fått en självklar plats inom Svenska kyrkan.

Det diakonala ansvaret var tidigare integrerat i prästämbetet. Ett av prästlöftena hade en klart karitativ karaktär fram till 1987, då det infogades i ordningen för diakonvigningsmässan. Numera har diakonatet allt klarare börjat framträda som ett självständigt uppdrag inom det kyrkliga ämbetet. År 1921 fick Svenska kyrkan de första officiella ordningarna för diakon- och diakonissvigning under rubriken: Hur diakon/diakonissa må inställas i sitt kall . Därmed gavs ett kyrkligt erkännande av diakonens och diakonissans uppdrag och en ordning för deras sändning. Med handboken 1942 infördes beteckningen vigning i de separata ordningarna för diakonrespektive diakonissvigning. I den gemensamma vigningsordningen 1987 klargjordes ytterligare att diakonatet är kyrkans organ för församlingens karitativa ansvarstagande.

I jämförelse med biskopsämbetet och prästämbetet har diakonämbetet större svårigheter att säkra sin identitet. De förra har anförtrotts vissa specialuppgifter som förstärker deras identitet. Biskoparna ensamma förrättar prästvigning och prästerna har den exklusiva rätten att förvalta sakramenten. Diakonatet har ingen motsvarande exklusiv rättighet. Även i andra kyrkor kan samma strävan iakttas att bryta de snäva gränser som sedan tidig medeltid byggts upp kring diakonatets uppgift och ansvar och låta det återfå en mer urkyrkligt präglad frihet och flexibilitet. Det är dock uppenbart att åtskilligt ännu återstår när det gäller att vinna en av alla erkänd klarhet i fråga om diakonatets plats och roll inom det kyrkliga ämbetets ram i det moderna samhället.

Under senare år har några viktiga steg i denna riktning tagits. Det tidigare citerade ekumeniska dokumentet Dop, nattvard, ämbete berör i sin karakteristik av diakonämbetet inte bara dess huvudsakligt karitativa uppgift utan även dess liturgiska, pedagogiska och administrativa funktion. Diakonatet "representerar inför kyrkan hennes kallelse att vara tjänare i världen. Genom att i Kristi namn ta upp kampen i samhällens och enskildas otaliga nödsituationer exemplifierar diakoner det inre sambandet mellan gudstjänst och tjänande i kyrkans liv. De utövar ansvar inom församlingens gudstjänst, t ex genom skriftläsning, förkunnelse och folkets ledande i bön. De hjälper till med församlingens undervisning. De utövar ett kärlekens ämbete inom församlingen. De fullgör vissa administrativa uppgifter och kan väljas till styrande ansvarsbefattningar".

Också i vigningsordningen 1987 markeras diakonatets särskilda uppgift att med Kristus som förebild "i församling och samhälle vara ett barmhärtighetens tecken" både för dem som behöver möta barmhärtighet och för dem som skall visa medmänsklig omsorg. När diakonämbetet förnyas i vår egen tid är dess uppdrag det urgamla: inte att befria de medkristna från utan inspirera och stärka dem till lyhörd medmänsklighet och uthålligt tjänande.

Att vara diakon

Att vara diakon är

att genom kallelse och vigning vara sänd att i Andens kraft förmedla Guds kärlek genom tjänande bland människor,

att mätta de hungriga, hjälpa de sjuka, bistå de gamla och så vara Jesu Kristi händer på jorden,

att värna de minsta, ge röst åt de tystade, försvara de utsatta, stödja de svaga, värna om skapelsens integritet och så göra evangelium synligt,

att trösta de sörjande och undervisa de frågande om kärlekens väg,

att peka på Guds rikes verklighet mitt i samhället och kämpa för rättvisa, delaktighet och värdighet för alla,

att i den lidande och lovsjungande kyrkans gemenskap och med lyhörd inlevelse i bönen bära fram människors nöd inför Gud,

att alltid se på Jesus Kristus, tjänarnas tjänare, och så hämta inspiration och kraft att trots all svaghet vara den gudomliga kärlekens tjänare.

Gemenskapen i ämbetet

Inom det treledade kyrkliga ämbetet ryms en rik differentiering när det gäller uppdrag och uppgifter. Några gör sin tjänst i biskopsämbetet och många i prästämbetet eller diakonämbetet. I specialuppgifter och med specialbegåvning kan detta tjänande utformas på olika sätt för att låta enskilda människors särskilda gåvor bli till nytta för gemenskapen. Alla som har uppdrag i det kyrkliga ämbetet har dock alltid det gemensamt att de är tagna i anspråk av Gud för hans folks räkning. De är med olika uppdrag förenade i en ämbetsgemenskap, där ingen är den andres herre eller slav. Det finns en ständig och ofrånkomlig samhörighet mellan dem också då mänskliga motsättningar och slitningar gör sig gällande. Det avgörande är att de tillsammans är insatta i ett ämbete som – enligt Kyrkoordningen 1571 – inte är "något människoverk utan Guds och vår Herres Jesu Kristi egen ordning, vilken det ock håller vid makt och därigenom krafteliga verkar". Infogade i denna ämbetsgemenskap är ämbetsbärarna kallade att med ömsesidig kärlek och respekt fylla var och en sitt uppdrag i gemenskap med Herren Jesus Kristus och med alla sina medtjänare i Kristi kyrka på jorden.

Previous Page TOC Next Page