När vi blir vuxna lär vi oss att vi helst inte ska säga det, vi ska klara oss själva, hitta vår egen väg i livet. Ändå önskar jag att någon skulle peka ut riktningen när jag behöver göra svåra val, visa vilka vägar jag ska välja (både de bokstavliga och de bildliga), se till att jag får mat och lova att allt ska bli bra. Ibland blir allt ansvar i vuxenlivet lite tungt att bära, och det vore skönt att lämna bort det, bara för en stund, att få vila och hitta ny kraft innan vardagen fortsätter.
”Herren är min herde, ingenting skall fattas mig” står det i psalm 23 i Psaltaren. Det är kanske ett av de mest välkända styckena i bibeln. Herden var längst ner i makthierarkin på Jesu tid, det kan inte ha varit så roligt att vara herde i det karga landskapet de arbetade, varmt på dagen och kallt på natten.
Det fanns mycket rovdjur som hotade både herdarna och djuren som de vaktade. Herdarna tog hand om fåren på just det där sättet som jag ibland önskar att jag kunde bli omhändertagen. Herdarna valde vägar för fåren att gå, samlade ihop dem när det blev farligt och lät dem ströva fritt när det var tryggt. Jesus beskrivs som den gode hedern, den som tar hand om oss när vi inte orkar gå, lyfter oss upp och bär oss till mark där vi får vila.
Tyvärr tar det inte ifrån oss vårt vardagliga ansvar, det är fortfarande kvar när vi öppnar ögonen, men kanske blir det lite lättare att gå när vi vet att det inte är vi som bär hela världen. Vi bär våra ansvar, och Jesus bär oss och resten av världen i sin famn.
Mina axlar sjunker ner, allt handlar inte om mig, jag behöver inte ordna allt. Herren är min herde, ingenting ska fattas mig.
Emelie Ekelund, präst
