Jag räknar mig till trädkramarnas skara och den här vintern, utan snö att pulsa igenom, har jag lockats närmare träden, som står där så avklädda och imponerande utan sina löv.
Att luta sig mot en trädstam när solen ligger på och att se på de skiftande skuggorna i barken på en gammal ek eller tall, fyller mig med vördnad.
Vilken perfektion, vilken skapelse, vackrare än en tavla av människohand!
Och levande, den är levande och förändrar sig hela tiden! Fast långsamt.
Trädet blir så mycket äldre än jag, en svindlande tanke. Visste du att tallen kan bli mycket äldre än den jättestora och breda eken? ”De första skola bli de sista, och de sista skola bli de första”. Fast det kanske inte är så bibelordet ska tolkas?
Fastetiden är en allvarstid. En tid för frågor, om livet och alltet, stort och smått.
I kyrkoåret får vi följa Jesus på hans vandring mot den påsk som förändrade allt. Varför blev det så? Hur gäller det oss nu, dig och mig? De många frågorna möter det nakna livet, det som är skört, men så fantastiskt och rikt. Och ibland hemlighetsfullt.
Ta dig tid att läsa en bok och här får du ett boktips: ”Rötter och krona”
av Ylva Eggehorn, som är Ärkebiskopens fastebok 2020, och handlar just om träd.
Lotta Damm