Lyssna

Nyhet / Publicerad 11 juni 2020

En famn att komma hem till

Varma ögon, glädjetjut och en stor famn mötte den där odågan till son när han kom hem.

Han som slösat bort arvet och gjort alla fel man kunde tänka sig och som nu kom skuldtyngd och bruten tillbaka till den ende som möjligen kunde rädda honom till en gnutta liv. Han kom till sin egen far, som sett honom växa upp, fött honom och älskat honom och som av kärlek hade låtit honom prova sina vingar.
Och se nu hur det hade gått. Han var dömd av alla. Inte minst av sin skötsamme storebror. Men inte av den han hade svikit allra mest, sin far, som nu jublande ordnade en fest för honom.

Den gripande historien om ”den förlorade sonen” är en av Jesu mest berömda liknelser som Rembrandt målat, författare har tolkat och kristna genom alla tider brottats med och befriats av. Även i vår tid. Jesus vill öppna våra ögon för svåra frågor som skuld och synd, kärlek och förlåtelse. Han sätter in de stora orden i ett drama som alla kan förstå, i alla tider. Så att vi ska förstå vem Gud är och hur Gud ser på oss, sina barn. Och vilka vi är.
Läs mer i Lukasevangeliet kap 15 (och som tips i boken ”Att komma hem” av Henri Nouwen, Libris förlag).

Trots coronatid är vi nu mitt uppe i skolavslutningar, midsommar, friluftsgudstjänster och långa ljusa nätter i vårt avlånga land. Vi har också gått in i den långa trefaldighetstiden i kyrkoåret. Det är växandets tid, då vi med liv och lust får ta oss an livets stora frågor som i liknelsen ovan.
Och fundera över vem Gud är och var jag möter Gud. I skogen, i kyrkbänken, i ett samtal, i en bild, i ett musikstycke, i en dikt, i en låttext, i ett speciellt bibelord, i en blick … Och kan jag någonstans där ana den där famnen? Den som verkar så lockande. Som att komma hem, på riktigt.

Lotta Damm

Midsommardagen

Foto: Illustratör: Gunnel Moheim