Prata med oss

Till innehållet

Så fungerar sorgegruppen

Har du drabbats av sorg? Känner du att dina vänner eller närstående inte riktigt förstår eller räcker till just nu? Då kan en sorgegrupp vara något för dig. Läs om hur det kan gå till på en träff.


I ett gammalt hus omgivet av grönska sitter några ungdomar samlade. På bordet står en godisskål och i soffan ligger mjuka kuddar och gossedjur utspridda. En flicka tar tag i en kudde, kramar den hårt mot bröstet och börjar berätta.  

Så kan det se ut då man träffas i en sorgegrupp. Syftet är att prata, lyssna eller uttrycka sig i bildform om förlusten av en förälder eller ett syskon.

– Vi säger inte att vi kan ta bort smärtan, för det går inte. Däremot ger vi möjlighet att sätta ord på den och hitta sätt att hantera det som gör ont.

Det säger diakonen Åsa Högman som tillsammans med kollegan Marie Andersson lett sorgegrupper för barn och unga i Bromma/Västerled sedan 2005.  

Tystnadsplikt vid samtalen

Mobilerna ska vara avstängda, man får inte ge negativa kommentarer, och för att ingen ska bli avbruten skickas en ”talking stick” runt där den som håller i pinnen har ordet. Tystnadsplikt råder och arbetet sker enskilt och i grupper.

För varje gång hittar man på nya övningar. En första övning är att rita av varandra utan att titta på pappret, vilket brukar fungera som isbrytare. Frågor som underlättar samtalet ställs. Vad har blivit annorlunda hemma sedan mamma eller pappa dog? I skolan?

Vid ett tillfälle tar alla med något som påminner om personen. 

– Ett syskonpar hade med sig en bild på en stege som påminde om pappan, eftersom han gillade att snickra. En annan flicka tog med den t-shirt hennes bror brukade ha på sig när han lagade mat, säger Åsa Högman.  

Går åt mycket energi

På fjärde träffen pratar man mer om själva dödsfallet. Hur kom beskedet? Vilka tankar uppstod? Hur fick klasskompisarna reda på det? Detta, menar Åsa Högman, brukar vara särskilt tufft, då är det bra att ha godisskålen.

– Det går åt mycket energi när man ska prata om tunga saker. En godisskål passar perfekt i det här sammanhanget. Det blir helt fantastiska samtal, fortsätter Åsa Högman.  

För de flesta som är med har det gått mellan ett halvår till ett år sedan den anhörige dog. Att rent känslomässigt förstå vad som har hänt kan ta tid för ett barn. Ofta längre än vad det gör för en vuxen.

– Vissa vuxna tänker att ”nu har det gått ett halvår, nu borde hon eller han må bättre”. Men då kan det vara så att de precis har kommit igång med att sörja. För vissa tar det två år att kunna lyfta på locket. 

"Ungdomarna blir starka och empatiska" 

Vid sista tillfället får alla ungdomar skriva ett brev till den avlidne. Sedan fäster de brevet i heliumballonger som de skickar upp tillsammans.   Ungdomarna byter e-postadresser med varandra och några månader senare har de en återträff.

En av grupperna bestämde sig för att ordna ett kafé för att kunna träffas mer regelbundet. Men det rann ut i sanden. Åsa Högman tror att sorgegruppen är något de ägnar sig åt en gång i livet.

– Det är så tungt och starkt för dem att de inte orkar med för mycket uppföljning.

Hennes erfarenhet är att de barn som förlorat en nära anhörig blir starka och empatiska.

– De har en dyrköpt erfarenhet som gör att de, när de så småningom tagit sig igenom den tunga erfarenheten och hittat redskap för att hantera sorgen, klarar oerhört mycket.

Vill du gå med i en sorgegrupp?

Sorgegrupperna är små med  5-8 deltagare, som träffas med erfarna ledare. Där finns möjlighet att dela med sig av tankar och känslor till andra som är i samma situation. 

Grupperna är avgiftsfria – verksamheten bekostas av medlemsavgifter. Alla är välkomna oberoende av livsåskådning. I varje församling utöver det finns också möjlighet till enskilda samtal med diakon eller präst. 

Kontakta din församling för att gå med i en sorgegrupp.