Kyrkoherde Mattias slutar

Efter cirka två år lämnar jag mitt uppdrag som kyrkoherde i Arvika pastorat. Anledningen är att jag och min familj bor i Ulvsby utanför Karlstad. Jag har under min tid i Arvika dagligen pendlat och detta har tagit både tid och energi. Det är tid som jag vill ägna åt min familj. Jag sökte, blev erbjuden och tackade ja till tjänsten som kyrkoherde i Forshaga-Munkfors församling. Det innebär att jag nu får cirka 15 minuter till mitt tjänsteställe. Jag tillträdde 1 november, men är i skrivande stund föräldraledig och börjar på riktigt den 20 januari. 

Jag har trivts under min tid i Arvika pastorat och lämnar med en god känsla. Arvika pastorat har genomfört en stor resa de senaste åren. 2014 bildades Arvika pastorat av de nio församlingarna Glava, Brunskog, Mangskog, Stavnäs-Högerud, Gunnarskog, Arvika Östra, Arvika Västra, Ny och Älgå. En sammanläggning av församlingar innebär alltid en förändring som kräver mycket av alla. Det innebär nya sätt att arbeta för anställda, en hel del nya kollegor och nya konstellationer av förtroendevalda. Syftet med en sammanläggning är att samordna resurser. Församlingar som inte själva har möjlighet att klara sig ekonomiskt får möjlighet att samverka med andra församlingar. Då kan ekonomi och personal samordnas för att säkerställa att församlingen kan genomföra uppgiften att vara kyrka: att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Uppgiften att vara huvudman för begravningsverksamheten i området samordnas också.

Under min tid har vi arbetat med en organisationsutveckling. För att hitta en god struktur för anställda medarbetare har enheter bildats. En enhet för gudstjänst och musik samlar präster och kyrkomusiker. En enhet för undervisning och diakoni samlar diakoner och medarbetare inom barn- och ungdomsverksamhet. Alla medarbetare inom administration, ekonomi, information, it och vaktmästeri är samlade i en enhet. Begravningsverksamhetens medarbetare är sedan tidigare samlade inom kyrkogårdsförvaltningen.

Detta är ett sätt att möta framtiden. Hur församlingar och pastorat är organiserade förändras över tid och ingenting är skrivet i sten. Vi behöver följa med vår tid för att möta utmaningar.

Ungefär samtidigt som sammanläggningen skedde 2014 uppdagades att det nya pastoratets ekonomi var ansträngd. Detta har nu rättats till och pastoratet har en god ekonomi med ett starkt kapital, vilket behövs för att möta framtiden. Prognoserna de kommande åren är en vikande ekonomi för hela Svenska kyrkan, så också för Arvika. Bland annat är det två stora faktorer som påverkar. Det är den begynnande lågkonjunkturen och alla de människor som väljer att avsluta sitt medlemskap i Svenska kyrkan.

Det senaste året har vi i Arvika pastorat också arbetat med att ta fram en ny Församlingsinstruktion. Det är ett dokument som ger instruktioner om vad församlingarna ska arbeta med de kommande åren. Processen kring framtagandet har varit bred med många medverkande. Pastoratet har nu valt att satsa på tre övergripande områden som ska försöka genomsyra all verksamhet. De handlar om samverkan med andra i samhället, barn och unga samt ideellt medarbetarskap. Jag tror mycket på den nya församlingsinstruktionen. Den ska vara ett hjälpmedel att prioritera och satsa för framtiden. En framtid som jag är övertygad om är ljus för Svenska kyrkan i allmänhet och Arvika pastorat i synnerhet.

Jag vill med detta tacka alla som jag har mött under min tid i Arvika. Speciellt alla kompetenta anställda medarbetare och alla engagerade förtroendevalda och ideella medarbetare. Jag hoppas att vi möts igen i olika sammanhang. Jag vill önska alla en fin adventstid, en riktigt god jul och Guds rika välsignelse.

Mattias Kareliusson

Söndagen den 24 november avskedspredikade Kyrkoherde Mattias Kareliusson i Trefaldighetskyrkan. Pastoratskören, pastoratet präster, musiker och medverkade. Här kan du läsa Mattias predikan: 

Predikan Trefaldighetskyrkan 2019-11-24
Domsöndagen, andra årgången, avskedspredikan

 Kristi återkomst

Det är slut - det här kyrkoåret närmar sig slutet och något nytt tar snart vid. Domsöndagen är dagen på kyrkoåret då vi får ställa frågorna: ”Vem är jag? Vart är jag på väg?” 

Under kyrkoåret har Gud visat oss sin legitimation: berättelserna om Jesus har presenterats för oss. Det är berättelser som vill visa att vi aldrig kan ramla så långt ner att Guds kärlek aldrig når dit. Vi har under kyrkoåret fått vara med om Advent och jul då Gud visar vem Gud är genom Jesu födelse. Under påsktiden flödar Guds kärlek över på ett synligt sätt genom att Jesus dör och uppstår: för vår skull. Pingsten berättar om kyrkans födelsedag och Guds närvaro här och nu i den Helige Anden. Under trefaldighetstiden möter vi en rad teman om vad det handlar om att leva som kristen som tex: vårt dop, kallelsen till Guds rike, förlorad och återfunnen, fria eller fälla, lärjungaskapet och efterföljelse. Det handlar om andlig klarsyn, förvaltarskap och förspillda tillfällen. Allhelgonatid följer då vi tänker på de som gått före oss, och till sist kyrkoårets slut med domsöndagen. 

Kyrkoåret blir som en ryggrad eller plattform för den kristna människan att stå på. Och då kanske vi kan närma oss frågorna: ”Vem är jag? Vart är jag på väg?”

Jag tror det spelar roll vad du och jag gör med våra liv. Vi lever i en orolig tid. Mycket just nu handlar om klimatet och människans påverkan på den. Ofta blir jag riktigt orolig om hur det ska bli. Jag blir också orolig för hur kortsiktiga vi människor är. Trots att så mycket forskning pekar på vilka konsekvenserna blir om vi fortsätter som vi gör…så fortsätter vi ändå, som om ingenting kommer att hända. Det är som om det viktigaste är hur jag har det. Mår jag bra för stunden så spelar det väl ingen roll. Men hur blir det för alla andra? Hur blir det för mina barn och mina barnbarn som ska leva i en framtid som jag just nu är med att skapa och forma? 

Allt jag gör får konsekvenser - på gott och ont. Det tåls att tänka på en sådan här dag. Den här dagen blir på något sätt att summera. Precis som vi kanske ofta gör när det sekulära året närmar sig sitt slut. På nyårsaftonen kanske vi blickar tillbaka och funderar en smula på det som har varit. Hur blev mitt år? Vad gjorde jag av det? Finns det saker som jag ångrar? Finns det saker som jag är extra stolt över? Vi kanske också tittar framåt och på nyårsnatten skålar vi in det nya året och önskar varandra gott nytt år och hoppas på att det ska bli bra, eller åtminstone något bättre än det år som varit. 

Domsöndagen är en allvarsam dag och känslan för den här dagen tycker i alla fall jag hugger tag lite. Det är allvarligt när det talas om dom - att när tiden är inne bli dömda för det vi har gjort eller inte har gjort. Det är tungt. Det är nästan som om man behöver ta ett djupt andetag och hoppas på det bästa, att domaren inte ska se alla de fel och brister som är jag. Det är lätt att tänka: bort med det här allvaret, in med något roligt och glatt istället. Men jag tror att vi behöver domsöndagen. Jag tror vi behöver allvaret också. Detta är en dag att under kyrkoåret få just summera och fundera på vad jag har gjort. Hur kan jag använda den kunskapen från kyrkoåret i mitt kommande engagemang för det goda? 

Det passar ju egentligen bra att ha sin avskedspredikan just idag. Nu tycker jag egentligen att ordet avskedspredikan låter så dramatiskt. Egentligen firar vi en gudstjänst, en högmässa, som vi annars hade gjort, men med inslag av avtackning av en medarbetare. 

Allt har sin tid. Idag avslutar vi något, jag avslutar min tjänst som kyrkoherde i Arvika pastorat. Något nytt kommer att ta vid. Vad det blir vet vi inte ännu: processen att söka en ny kyrkoherde pågår. Men att det blir något nytt, det kan vi vara säkra på. För det blir det alltid när en ny person, en ny medarbetare, tar vid. Varje person bidrar med sina gåvor, sina tankar och sitt engagemang. Och jag hoppars att jag under min tid har bidragit med något för pastoratet och församlingarna. 

Det nya kan vara både skrämmande och spännande, oavsett vad det handlar om. Vi vet aldrig vad som väntar oss i morgon eller runt nästa hörn. Det enda vi vet är att du och jag just nu sitter här, att vi är nu. Nästa minut vet vi inget om. Vi kan ha en plan och en förhoppning om något gott. Just nu lever vi mitt i en värld med oerhörda utmaningar. Klimathotet är kanske den största utmaningen som mänskligheten någonsin har ställts inför. Och allt pekar ju på att det är vi själva som har försatt oss i detta. Ibland känner jag hopplöshet och på allvar funderar på om det är någon idé att göra något. För vad spelar det för roll vad jag gör? Ingen annan verkar ju göra något heller. 

Därför kan domsöndagens texter hjälpa oss finna hoppet och kraften att försöka göra vårt bästa för att hindra en katastrof. Domsöndagen handlar om att göra något nytt. Uppenbarelsebokens författare skriver: ”Ty det som en gång var är borta… Se jag gör allting nytt”.  I detta kan vi finna inspiration till att jag också kan göra något nytt. Vi får rannsaka oss och fundera på vad jag har gjort för de människor jag hittills har mött under livet. Jag tror att den Gud som har skapat oss människor har förväntningar på hur vi lever våra liv med varandra. Vi har olika förutsättningar i livet, men jag tror Gud vill påverka oss med sin kärlek så att vi öppnar oss för de människor och den skapelse som finns runt omkring oss. Det duger inte att säga att vi inte visste eller inte förstod. Det hjälper inte att skylla på att vi i första hand vill värna oss själva och de vi har närmast. Gud vill väcka oss till spontan kärlek och inspirera oss till radikal solidaritet med allt liv på jorden. 

Därför väcks hoppet inom mig och jag blir inspirerad när jag ser och hör hur andra tar tag i saker och ting. Ett tydligt engagemang är de skolstrejker som pågår runt om i världen - strejker som är fredliga manifestationer för att markera att nu måste vi få till förändring. Och det handlar om förändring i grunden som gör skillnad. 

Det är manifestationer där framför allt unga människor vill försöka påverka oss vuxna att ta vårt ansvar, bromsa klimatförändringen och försöka hitta andra och nya lösningar för en hållbar framtid.

Vi får snart gå från den här gudstjänsten. Vi får bära hoppet med oss:

Hopp om Jesu återkomst.
Hopp om en ny jord och en ny himmel.
Hopp om evigt liv.