"Det måste finnas en grundglädje i uppdraget”

Någon nedtrappning inför den förestående pensioneringen har det inte varit tal om för ärkebiskop Antje Jackelén. Med ett världsläge präglat av krig och pandemi, samtidigt som oron i lokalsamhället på hemmaplan växer på många håll, är det många som drar i henne. Den avgående ärkebiskopens redan intensiva schema blev under våren 2022 än mer fulltecknat. När Ducatus utsända fick en pratstund med henne en sen eftermiddag i kyrkokansliets lokaler i Uppsala, hade mötena avlöst varandra sedan morgonen inleddes med en intervju i radions P1 vid sjutiden.

– För mig har det varit viktigt att i mitt ledarskap också företräda kyrkans perspektiv i alla de rum som vi får tillgång till, att alltid vara beredd att stå upp för evangeliet och det hopp som finns i oss som kristna. Vi är ju ett hoppets folk. Då gäller det att redogöra för det och arbeta noga med den teologiska grunden för kyrkans samhällsengagemang, säger Antje Jackelén.

VID SIDAN AV sina formella ledarskapsroller, som ordförande i olika sammanhang – allt från domkapitel till biskopsmötet, läronämnden och kyrkostyrelsen – försöker hon lägga så mycket tid och kraft som möjligt på att kommunicera med såväl andra ledare inom kyrkan som en bredare allmänhet utanför de egna arenorna. 

Vad är då viktigast i rollen som ledare när ärkebiskop Antje driver sina hjärtefrågor inom Svenska kyrkan?
– Olika situationer kräver förstås olika förmågor, men en grundregel är att vara väl påläst och göra en bra analys. Med den basen på plats kan fokus läggas på att inspirera, till exempel i visitationsarbetet där jag vill bidra till att få församlingar att lägga ribban ännu lite högre än de redan gör. När det fungerar är det väldigt roligt, säger hon och konstaterar att en ledares grundläggande uppgift är att möjliggöra kloka beslut så att människors intelligens, kompetens och erfarenheter kan blomstra.

SJÄLV HAR HON de senaste åren befunnit sig i roller där det är andra som ansvarar för implementeringen av fattade beslut. Det gör den inspirerande delen av ledarskapet än viktigare och ibland kan det också krävas ett visst mått av det hon med glimten i ögat kallar ”den goda upprepningen”. En klassisk fälla är annars att tro att det räcker att säga något en gång:

– Ett tema jag ofta återkommer till är att kyrka är vi tillsammans. De anställda är inte proffs som producerar kyrkliga erfarenheter och upplevelser som medlemmarna konsumerar, utan rollen är att vara kyrka tillsammans, för världens skull och inte för vår egen. Det har jag fått säga väldigt många gånger i olika varianter, för det finns alltid en risk att bli inkrökt.

ÄRKEBISKOP ANTJE KAN blicka tillbaka på ett innehållsrikt liv med varierande roller i Svenska kyrkans tjänst. Uppvuxen i Tyskland kom hon till Uppsala som teologistudent 1977, gjorde praktik i en Stockholmsförsamling, träffade sin blivande make, blev kvar i Sverige och prästvigdes 1980 för Stockholms stift. Först där och sedan i Lunds stift tjänstgjorde hon sedan som församlingspräst i flera år i såväl förorts- som stadsmiljö och på landsbygden. Fyrtio år senare är det mycket som ser annorlunda ut i både kyrkan och samhället i stort, även relationsändringarna med staten har påverkat verksamheten. 

– Visst är det en stor skillnad, men det är naturligt att saker och ting förändras, och allt skedde ju inte från en dag till en annan utan somliga förändringar sker långsamt. På det stora hela har Svenska kyrkan funnit sin roll som ett samfund som inte längre är statskyrka. Därmed får vi också en annan röst och blir en annan partner, både i relation till andra organisationer i samhället och till myndigheter och regering, säger Antje Jackelén och lyfter i nästa andetag fram en annan av de senaste decenniernas omvälvande förändringar som kanske haft än större påverkan på kyrkan och dess kommunikation – nämligen hur medie-samhället har utvecklats:

– Mycket hos oss rör sig ju om kommunikation, att predika och undervisa är självklart, men en stor del av allt annat vi gör är ju också olika former av kommunikation. För religion, kyrka och tro handlar om relation. Och relation kan man bara vårda genom kommunikation, med Gud och varandra. 

PANDEMIN PÅSKYNDADE digitaliseringen i Svenska kyrkan och ärkebiskop Antje har gått i täten genom att sedan flera år vara aktiv i sociala medier. Hon twittrar, driver en podcast och tar på många sätt plats i den allmänna debatten. Samtidigt är det tydligt att hon ser de digitala mötena som ett komplement till de fysiska.  I sin twitterprofil @BiskopAntje presenterar hon sig med orden: 
”Ärkebiskop i Svenska kyrkan. Intresserad av möten. Mellan människor, mellan olika kunskapsområden, mellan religioner. Och mellan Gud och människa, förstås!”
I en digital utveckling där kommunikationskanalerna blivit så många fler, pekar hon på både möjligheter och risker.

– Genom internet och mobiltelefoner kan vi kommunicera snabbare, vilket för det mesta är en fördel.  Men det kan också vara en nackdel. Det är lättare att sända iväg ogenomtänkta budskap och informationsvolymen blir så mycket större. Det gör det svårare att komma igenom bruset. Dessutom är det inte alltid lika tydligt vem som är avsändare, vilket gör att det kan smyga sig in desinfor-mation. Och så finns hela problematiken med sociala medier, som är ett fantastiskt sätt att hålla kontakt, men som vi också vet ställer till med mycket skada, inte minst bland ungdomar som känner press att hela tiden presentera den perfekta ytan.

SOM EXEMPEL PÅ negativa effekter av den moderna medieteknikens möjligheter lyfter hon också fram trakasserier, hat och hot, och drar paralleller till tidigare tekniska landvinningar som mänskligheten gjort genom historien:
– Jag brukar jämföra med när boktryckarkonsten kom. Då trycktes det inte bara upp uppbyggliga böcker, utan också mycket hatiska pamfletter.

För arbetsgivare och chefer, som ansvarar för arbetsmiljö och verksamhetsutveckling, är det viktigt att förhålla sig till det nya medieland-skapet och hitta vägar att förebygga riskerna:

– Det är ju ingen lösning att säga ”nej, det här sysslar vi inte med”, utan det gäller att använda också de digitala redskapen för att gestalta evangeliet i ord och handling.

ÄRKEBISKOP ANTJE HAR varit pionjär på flera områden. Innan hon tillträdde som ärkebiskop 2014 var hon biskop i Lund sedan 2007 och i båda dessa biskopsval fick hon över 50 procent av rösterna i första valomgången. Så förutom att vara den första kvinnan på Svenska kyrkans högsta ämbete, är hon också såväl den första biskopen som ärkebiskopen att väljas direkt i första omgången. Därmed inte sagt att hon inte stött på motstånd genom åren. Det var heller inte alla som tyckte kyrkan var redo för en kvinnlig ärkebiskop.

Ser hon fortfarande några särskilda utmaningar som kvinna och ledare?
– Ja, det är klart det finns. Jämställdheten gör framsteg, men det sker hela tiden bakslag, och jag måste ärligt säga att jag inte hade trott att det fanns så mycket patriarkalt bråte kvar i det svenska samhället, säger ärkebiskop Antje och ger exempel på kvarstående mönster präglade av förlegade normer:

– När en kvinna framhärdar i sin uppfattning och håller fast vid en inslagen linje, då tolkas det som härskarteknik eller att ”hon tål inte kritik”. Medan en man i samma situation får höra att han minsann står stadigt, viker inte en tum och är en stark ledare.

En måttstock för hur det står till med balansen i ledarskapet är just glädjen, menar hon:

– Inte för att varje dag är rolig, eller att du alltid måste gå runt med ett leende på läpparna, men att känna efter om det finns en grundglädje 
i uppdraget. Det tror jag är betydelsefullt för att ha någon sorts balans mellan att ge ut och få tillbaka. Inom kyrkan är vi ju många som har uppgifter som visserligen tar mycket kraft, men också ger väldigt mycket tillbaka.

Att hjälpa både andra och sig själv att hitta rätt i denna balansgång är en ständig utmaning i ledarrollen. Det gäller inte minst för chefer och förtroendevalda i församlingar och pastorat, som också behöver balansera den gemensamma ansvarslinjen på bästa möjliga sätt. Vilka utmaningar och lösningar ser ärkebiskop Antje där?

– Den gemensamma ansvarslinjen bygger ju på ömsesidig respekt och förtroende, och förutsätter att var och en sköter sitt kompetensområde. När det fungerar är den väldigt robust. Men om kunskap och respekt saknas och man kämpar emot varandra, då blir det ett elände. Vi har alla våra kompetensluckor och en del av knepet är att inse att det här kan jag inte, men borde kunna. Då får jag antingen lära mig det eller be någon annan att assistera med just den biten som fattas. Så var noga med vilken kompetens varje del av ansvarslinjen ska ha och samverka utifrån det. 

Några patentlösningar för att få samarbetet att fungera finns naturligtvis inte. God och rak kommunikation är fundamentalt och stöd i styrelsearbetet finns att få från såväl stiftskanslierna som arbetsgivarorganisationen. Vid sidan av detta vill Antje också lyfta fram dopet som gemensam grund:

– Varenda förtroendevald sitter ju där för att de är döpta. Den här förvissningen om att vi står i ett gemensamt uppdrag på dopets grund har alla gemensamt – samtidigt som vi har olika ansvars- och kompetensområden. Det perspektivet tror jag är viktigt att ha med sig.

– Det är en styrka att vi har både vigningstjänsten – som bygger på inre och yttre kallelse och är knuten till ärkebiskopen – och våra förtroendevalda. Kyrkan är inte som vilket företag som helst. Det finns något oförfogbart hos oss. Vi kan inte ändra på evangeliet. Eller som jag ibland säger i världsliga sammanhang: Vi har faktiskt haft samma affärsidé i 2000 år – klå det någon!

Även under senare års omvälvande kriser – allt från flyktingsituationen 2015–2016 till coronapandemin och kriget i Ukraina – har det visat sig att det finns en särskild styrka i Svenska kyrkan som kan mobiliseras på kort tid. Biskop Antje betonar vikten av att dokumentera erfarenheter som gjorts och ser flera lärdomar som kyrkans ledare har fått med sig inför liknande utmaningar framöver:

– Det handlar till exempel om att redan i ett tidigt skede skapa någon slags uthållighet. Att snabbt få in många ideella som vill göra väldigt mycket kan förstås vara bra. Men inte om de efter bara ett par veckor är helt slut och inte orkar mer. Det är en viktig lärdom.

– Vi har också fått väldigt mycket erfarenhet av att samverka lokalt, med allt från kommun och vårdcentral till den lokala Ica-handlaren och organisationer som Röda Korset och Rädda Barnen. Det har gjort att något av den beröringsskräck vi tidigare upplevt, rädslan att förknippas med det kristna, har försvunnit eller åtminstone minskat. Nu finns mer naturlighet kring partnerskap och samverkan med kyrkan. Vi ser en växande insikt om att vår diakoni kommer ur gudstjänsten och står för något omistligt. Det väcker respekt, och i bästa fall också nyfikenhet som leder till tro och engagemang.

UR ledarskapsperspektiv finns fler lärdomar att dra av krisarbetet. Konsten att delegera är viktig, liksom att i ett akut läge prioritera behoven och försöka få tag i tillräcklig kunskap.

– Men i en kris är det ju svårt, för ingen har facit i hand. Så det gäller också att kunna agera trots att situationen är osäker, säger Antje Jackelén och återknyter ännu en gång till vikten av att hitta balans, genom att utgå från det motto som kyrkan alltid haft:

– Be och arbeta. Det hör ju ihop, ord och handling.

Text: Susanna Lidström

Ducatus på webben kompletterar den tryckta medlemstidningen Ducatus. Den både återpublicerar tryckt material och producerar eget, exklusivt för webben. 

Ducatus i tryckt version utkommer med fyra nummer per år. Den ingår i medlemsavgiften till Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation. Läs mer och skaffa egen prenumeration!