16 April 2017, Stockholm, Sweden: Easter day in Katarina Church, Church of Sweden.
Foto: Albin Hillert /Ikon

Påskdagen

Betraktelse av Erik Öhman

Kristus är uppstånden! Denna dag är grunden för kristendomens djupaste hopp och vår största glädje. Men hur börjar det egentligen? De som finner graven tom springer därifrån, rädda. När de berättar vad se sett finns där ingen som tror dem. Detta är alltså kristendomens största triumf? Rädsla och tvivel, mer än något annat.

Som godnattsaga är inte påskens berättelse särskilt hjälpsam. Jesus blev korsfäst just för svaret på frågan: Vem tror du att du är egentligen? Från hans tid finns klåtter av honom med åsnehuvud, gjort för att skratta åt hans lärjungar. Till och med i de egna leden fanns det de som menade att nu får han väl ändå ge sig? 

Här, under sin största triumf är hans anhängare och hans familj rädda, gråter och tror att de aldrig ska se honom igen. I sin kamp för kollektivet har han inte träffat någon av dem på länge, inte fysiskt i alla fall. De vet inte ens att han lever. Han gick in i en grotta och försvann.  Men när vi ser strävheten i påskens berättelse, kan den också bättre haka i vårt eget liv, som oftast inte liknar någon godnattsaga. 

Men spelar det verkligen roll vad som berättas om dendär Jesus? Hur vi svarar bestämmer också hur mycket påskens hopp bär i vårt liv. Om vi verkligen menar att Jesus Kristus led för kollektivet, bar sitt kors trots att han var helt oskyldig, isolerade sig i en grotta och sen levde igen, på riktigt, ja då borde det väl också betyda att han blir någon sorts föredöme för oss? Att han spelar roll i vårt liv? Han som säger "Varför kallar ni mig Herre, Herre, när ni inte gör vad jag säger?" Han som säger att alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni älskar varandra. Men är vi  hans lärjungar? Vill du det? Fastän det inte är vårt fel att världen är eländig och fastän andra ställt till det mycket värre kanske även vi borde ta vårt kors och följa honom, om vi nu vill kalla honom Herre, eller föredöme, eller hopp? Om han å andra sidan bara är en berättelse vi hört nån gång, ja då är väl Jesus uppståndelse mindre imponerande än dussintals episka hjältar som kommer tillbaka i uppföljaren? Oavsett om du tar honom till dig eller inte, så står dörrarna mer öppna än vad som är mänskligt möjligt. Om vi följer honom in genom dem, då kan vi med verklig glädje vråla ut "Kristus är uppstånden"! Om vi vill följa honom leder han oss inte bara genom död och liv, utan till nåd och hopp bortom tvivlet och rädslan där allt tog sin början.

 /Erik Öhman, komminister