Foto: Åmåls församling

Betraktelse i samband med gudstjänst

29.6 2019 då Tösse gamla kyrka togs ur bruk

Innan gudstjänsten började berättade jag lite om kyrkans historia. Och vi kan ju försöka föreställa oss vad som hänt på denna plats under dessa århundraden.

Vi tänker på dem som en gång på 1200-talet var med och byggde denna kyrka. Budskapet om Jesus Kristus världens frälsare hade nått till denna del av landet. Man hade fått del av detta evangelium och ville nu kunna mötas till gudstjänst och tillbedjan och var glada och stolta över detta tempel som man kunnat resa.

Sedan kom Tössebor under närmare 600 år hit till sin sockenkyrka för att döpa sina barn, fira gudstjänst och följa sina kära till gravens vila. Präster har kommit och gått. Några av dem verkade i den brytningstid som reformationen betydde på 1500-talet. Genom århundraden har människor här kommit och gått i glädje och sorg, i goda tider och i orostider.

Men så kom då dagen när beslutet togs att kyrkan inte längre skulle användas utan att man i stället skulle samverka med Tydje om att bygga nytt och större. För att ge en liten ram till denna tid kan jag påminna om att detta år 1812 det var i en tid när Sverige varit med i krig mot Ryssland, Danmark, England och Frankrike och detta är det år Napoleons startar sitt ryska fälttåg! I Sverige regerade Karl XIII.

Då samlas man också på denna plats den 20 september 1812 för att fira gudstjänst en sista gång. Vi kan bara föreställa oss så mycket känslor som måste ha svallat den dagen. Många var säkert både ledsna och arga. Men kyrkan stängdes alltså.

Åren gick, men sedan började intresset i bygden att vakna till liv igen för denna byggnad som nu i över hundra år fungerat som magasin. ”Föreningen för bevarandet av Tösse gamla kyrka” bildades och reparationer påbörjades. Åter var det engagemang och glädje som flödade och man började fira gudstjänst igen 1961.

Så har alltså kyrkan fått var i bruk här i bortåt 60 år innan det är dags igen att stänga kyrkan. Det är klart att för många är detta också denna gång en sorg. Och visst får det kännas så. Men tar vi ett litet steg tillbaka så kanske vi kan se att detta ändå är ett beslut som är både förståndigt och nödvändigt. Vi har ett ansvar för hur vi förvaltar kyrkans pengar på bästa sätt. Det finns idag andra lokaler som gått och väl räcker och dessvärre är det väl så att intresset för kyrkans gudstjänster har minskat.

Detta är trots allt det som vi borde fokusera på idag: Att vi lyckas sprida evangeliet i denna bygd. Om vi tappar bort innersidan, det som kyrkan finns till för, då blir det verkligt bekymmersamt. Och kom ihåg: Kyrkan är inte i första hand en byggnad utan den är människor, folket som samlas till gudstjänst.

Därför är det mest angelägna idag att återupptäcka det som vi läste om i den 103:e psaltarpsalmen. Vi behöver hitta tillbaka till tacksamhet över vem Gud är och vad han gjort för oss så att lovsångstonen som hördes i psalmen får vakna igen: Lova Herren, min själ, hela mitt jag vill prisa hans heliga namn! Lova Herren, min själ, minns allt det goda han gör…

Den som uttrycker sig så här har verkligen upptäckt något. När det står ”Hela mitt jag” och ”Lova Herren min själ” så visar detta på en tacksamhet från en människas inre, den glädje som föds i mötet med Guds godhet och storhet. Sedan följer en uppräkning av ämnen till lovsång.

”Han förlåter alla mina synder”, skriver psalmisten. För det finns en nåd som betyder att jag inte längre måste inte tyngas av skuld och skam. ”Han botar alla mina sjukdomar” fortsätter psalmens ord, för det finns någon som kan gripa in med läkedom för både kropp och själ.

I psaltarpsalmen stod det också ”Han räddar mig från graven”. Så kan den säga som funnit ett hopp som sträcker sig bortom graven. Nu får jag leva fri och upprättad för ”Han kröner mig med nåd och barmhärtighet. Jag får räkna med en Gud som tar hand om mig, för ”Han fyller mitt liv med allt gott” och jag har fått en källa att varje dag hämta kraft ifrån så att ”Jag blir ung på nytt som en örn.

Så mycket gott! Den som har fått smak på detta fylls av glädje och tacksamhet. Då vill man få möjlighet att uttrycka detta. Då vill dela det med andra som gjort samma upptäckt. Då önskar man få samlas för att tillbe och lovsjunga Gud. Då vill man vara en kyrka. Och då bygger man en kyrka!

Utifrån det jag sagt så tror jag inte att det är byggnaden vi ska fixera oss vid idag. Frågan är mycket mer om folket som bor och lever här i Tösse tappat bort den skatt som det är att leva sitt liv som förlåtna Guds barn, att få vara omsluten av Guds nåd och kärlek och att få ha en visshet om vad som händer när vi dör att få leva sitt liv tillsammans med levande Gud? Eller för att utrycka samma sak på ett annat sätt: Ska lovsången till honom tystna?

Jag säger inte att det är så eller att det måste bli så, men jag är orolig för vårt land och vårt folk. För så mycket av det som vi tar som självklart i Sverige har sina rötter i den kristna tron. Och så mycket kan bli annorlunda om vi tappar bort den förankringen. Det betyder något att det finns någon som hjälper oss att skilja mellan rätt och fel och sanning och lögn. Det gör skillnad när människor vet att jag inte lever här bara för min egen skull utan jag finns till för min medmänniska. Och vårt land och vår hembygd påverkas om det finns människor som ber

Vi ska därför idag inte bara fira en sista gudstjänst i denna kyrka, utan vi ska inte glömma att tacka för allt det goda som människor har fått del av på denna plats. Och inte minst: Be om att Gud han fortsätter sitt verk att kalla människor till att leva som kristna och att nya generationer ska komma att mötas för att tillbe, ära och tacka honom. Tider kan förändras, kyrkor kan stängas men uppdraget att kalla människor in i Guds rike och kallelsen att samlas till gudstjänst den består. Så…

 

Lova Herren, min själ, hela mitt jag vill prisa hans heliga namn!
Lova Herren, min själ, minns allt det goda han gör:
han förlåter alla mina synder
och botar alla mina sjukdomar,
han räddar mig från graven
och kröner mig med nåd och barmhärtighet,
han fyller mitt liv med allt gott.  

 

Thomas Holmström, kontraktsprost