Foto: Sven-Erik Falk/IKON

2 advent

Betraktelse publicerad 4 december

Allt som har en början har ett slut. Under århundradena har denna tanke fått vara en tröst åt de förtryckta och de tvingade. I Bibeln berättas om det stora slutet, som en trösterik tanke. På söndag är temat "Guds rike är nära" och vi kan se i evangeliet hur talet om det stora slutet manar till både tröst och ansvar. För mig har ofta slutet, som tröst, känts ganska kärvt. Men iår känns tanken mer hoppfull än den brukar. För det som är slutet för något är oftast början på något annat. Ett avslut och en ny början, det är just nu inte bara hoppfullt utan rent  efterlängtat. 

I evangeliet talas det om ångest och rådlöshet som skall komma innan dess, "men när ni ser allt detta, räta på era huvuden, er befrielse närmar sig." Han som prisar de fattiga och hungriga, kanske inte riktade sina ord till de som hade det trivsamt och tryggt och säkert? Kanske har de funnits där hela tiden i väntan på att vi ska känna igen oss i detta tal om ångest och rådlöshet. Jesu tröst vänder sig inte först till de som sitter säkert, utan till de rådlösa. De osäkra. Vi som inte vet när vi kan ses igen. Vi som trots allt inte har kontrollen över vår egen tillvaro. Vi som inte vet hur läget ser ut om ett par veckor, vi får vila i vetskapen att allt som har en början har ett slut. Vi får hoppas på att Gud kan vara nära också i det vi inte kan förstå, kontrollera eller välja. I söndagens evangelium sägs det "Himmel och jord ska förgå, men mina ord ska inte förgå". När så mycket av det vi tog för givet verkar försvinna - när julshopping, fest och möten vänner emellan räknas som riskfyllt och ansvarslöst, så finns det åtminstonde något som står kvar. Vi får hålla ut i vårt ansvar och hämta kraft hos Gud. Vi får luta oss mot den som är beständig. Vårt ansvar är vårt. Men kampen, farorna, pandemin, ångesten, restriktionerna? Allt som har en början har ett slut. 

Nåd från Herren Jesus åt alla.

Erik Öhman 
komminister, Åmåls församling