Altaruppsatser med nya bildprogram

Altarskåpets bilder beroende av kyrkoåret

Vid reformationens införande fanns i koren i allmänhet redan de katolska altarskåpen. De var ofta utförda som triptyker, tredelade skåp med mittstycke (corpus) och sidoflyglar, som kunde öppnas och stängas beroende på vilka bilder som skulle visas under kyrkoåret.

De skulpterade motiven i corpus varierade stort. Ofta var det korsfästelsen eller madonnan med barnet, ibland istället med den döde sonen i famnen. Det kunde även vara andra bibliska motiv och ibland rentav Gud fader med Kristus, sonen, intill sig. På flyglarna var det ofta scener från Jesu liv eller framställningar av de tolv apostlarna.

Sidoaltare ställs undan

De vackra guldglänsande altarskåpen med alla sina heliga figurer var populära i församlingarna, och till en början behövde inte skåpen vid huvudaltaret bytas ut. Men i de kyrkor som hade sidoaltare, invigda till Jungfru Maria eller olika helgon, behövde många skåp ställas undan och förvarades sedan på vindar eller i andra undanskymda utrymmen. De altarskåp som ändå nytillverkades under 1500-talet fram till 1600-talets början liknade de äldre både till form och till innehåll.

Kristus i centrum

Kring 1600-talets mitt började helt nya altaruppsatser tillverkas. De hade till skillnad från de medeltida altarskåpen inga rörliga flygeldörrar och hade klassiska arkitekturformer hämtade från den italienska renässansen. Ikonografin, eller bildinnehållet, var helt luthersk-evangeliskt med Kristus i centrum.

I detta första skede av förnyelse var det ett antal resursstarka stadsförsamlingar, till exempel i Stockholm, Gävle och Falun, som beställde verken. Det handlade inte om någon provinsiell konst utan var verk av skickliga invandrade tyska konstnärer och hantverkare från nordtyska städer.

Kristus som symbol

Efter 1600-talets mitt började en lokal produktion komma igång. De verk Magnus Gabriel de la Gardie lät sina bildhuggare och snickare utföra i de västgötska grevskapen, efterbildades i sin tur i nystartade verkstäder i Västergötland, Dalsland och Värmland. Flera andra centra, framför allt verkstäder i Stockholm, fick lokala efterföljare, som inom ramen för skråväsendet utbildade nya medarbetare.

Till sist omfattade verksamheten hela landet med tillverkning av altarskåp där huvudmotiven var Kristus på korset och Uppståndelsen. Jämfört med de katolska altaruppsatserna, som var mer handlingspräglade och berättande, skildrade de svenska verken Kristus mer som symbol.

Italiensk barock

Under den senare delen av 1600-talet och långt in på 1700-talet påverkade den italienska barocken, förmedlad av slottsarkitekterna Tessin d.ä. och d. y., konsten i de svenska kyrkorna. Det innebar altaruppsatser av ny typ med klassiska kolonnställningar, mellan dem målningar eller reliefer med Kristi dop eller Kristus i Getsemane.

Dessa återfinns framförallt i Stockholm, Uppland, Dalarna och vidare norrut längs Norrlandskusten och in i Jämtland. De barocka altaruppsatserna gav nya impulser till bygdemästare som i sin tur stöddes av församlingar, beredda att satsa mer än nödvändigt på sina kyrkor. Därigenom skapades i sockenkyrkorna slående rika konstverk.

Altartavlan hyllar Gud

Varför lät då så många bekosta dessa dyrbara altaruppsatser i kyrkorna, vare sig det var församlingarna själva, adelsfamiljer eller brukspatroner som betalade? Varför ansågs det så viktigt att varje kyrka hade en altaruppsats eller altartavla?

Svaret finns faktiskt inskrivet på många av de tavlor som framställdes under 1600-talet; Gudi till ära, hans församling till prydning och dess invånare till åminnelse. Genom altartavlan hyllades Gud och församlingen skulle ha den för att pryda sin kyrka. Vissa mer bemärkta personer kunde också genom inskriptioner, vapentavlor eller rentav porträtt på altartavlorna bli ihågkomna efter döden och ända in i evigheten

Nattvardsscen dominerande

Kristusbildens uppgift blev att åskådliggöra själva kärnan i den lutherska tron, den enskildes rättfärdiggörelse genom Kristi död och uppståndelse, gestaltat för att fånga en publik som till större delen var analfabeter.

I flertalet altaruppsatser fanns längst ned oftast en nattvardsscen som en smal sockel, en så kallad predella. Detta motiv fick ibland en mer dominerande plats genom att flyttas upp och nästan fylla hela altaruppsatsen. Från 1700-talet härrör en rad bilder av detta slag, till synes naivt utförda men ståtligt komponerade. Kristus och lärjungarna sitter uppradade på bordets bortre sida och inbjuder de nattvardsfirande sockenborna att förena sig med dem. Kristi arm kunde sträckas ut ur bildytan och räcka kalken rakt fram mot dem som var samlade vid altarringen.

Bildhuggarna och målarna – några kända, andra anonyma – tog med enkla medel upp vad de lutherska teologerna kallade Kristi realpresens; hans verkliga närvaro i nattvardens bröd och vin.