Testsida för förhandsgranskning av faktarutor

Ända sedan medeltiden har kulturen utvecklats ur den kristna kyrkan. Som därmed bär ett kulturarv vidare i sina föremål, byggnader och traditioner. Ett exempel är de kyrkliga textilierna. De speglar varje tids främsta textilkonst och är skapade med stor skicklighet, och med vördnad och kärlek till kyrkan.

I Åkerbo församling (som tidigare varit tio församlingar) har det genom århundraden bevarats några häpnadsväckande föremål av ull, bomull, siden och sammet. På grund av att textilt material är ömtåligare och används ofta slits de ut och försvinner. Enligt kulturmiljölagen räknas därför textiler som värdefullt kyrkligt föremål redan efter 30 år medan föremål av metall, trä osv får vänta i 50 år på den beteckningen. Varje församling är skyldig att dokumentera, skydda, bevara och restaurera ”kyrkliga föremål av kulturhistoriskt värde”.

Tre saker har en mycket central roll i den kristna liturgin och behöver kläs i textiler på olika sätt.

Altaret - ses som Kristi egen kropp, det är föremål för en omsorgsfull klädsel med liturgisk innebörd. Altardukar av olika slag, altarbrun (täcker altarkanten runt om) och antependiet (hängande framstycke på altaret).

Nattvardskärlen - har den äldsta liturgiska skruden med sin korporalduk som ansågs som heligast av alla textiler eftersom den hade direktkontakt med det välsignade brödet (hostian), som delas ut under mässan. Hit hör också bursan (skyddsfodral till korporalduken) och kalkklädet (duken som täcker hela servisen).

Prästen – Den som celebrerar gudstjänsten måste vara rätt klädd, i plagg, färg och symbol. Exempelvis i ett röcklin (en vit hellång skrud), mässhake (färgglad poncho) och stola (långt, brett hängande band).

Utöver dessa tre textila funktioner finns det en mängd andra textiler i en kyrka som också är nödvändiga för gudstjänster och högtider av olika slag.

Syföreningen – ett engagerat centrum

Engagemang, kunskap och aktivitet kring de kyrkliga textilierna har de kyrkliga syföreningarna stått för genom årens lopp. Det kunde handla om att själva sy, brodera, väva de textila föremål som brukades och smyckade kyrkor och församlingshem. Men framförallt har pengar samlats in för att bland annat köpa textilkonst till kyrkorna av yppersta kvalité.

Alla inventarier i församlingen finns i numer i en digital förteckning med information och bilder. Här några nerslag i textilskatterna i Åkerbo församling:

Bild 1 Kalkkläde i Askeby kyrka från 1500-talet:
Kalkkläde av siden. Röd med broderier i mångfärgat silke och med guldtråd. I hörnen blad, blomordnament. I mitten är inom en mandelformad gloria madonnan med barnet.

Kalkkläde är den duk som täcker nattvardsservisen när den står på altaret.

Bild 2 Mässhake i Bankekinds kyrka från 1600-talet:
Mässhake av röd silkessammet från 1600-talet med senmedeltida broderier. På bakstycket är ett kors med yttäckande broderi i mångfärgat silke och guldtråd. På denna är i korsmitten inom en åttkantig sköld Maria och Elisabeths möte. Skölden bärs upp av två änglar i korsarmarna. Upptill är en baldakin, S:t Anna med Maria och Jesusbarnet och nertill Maria Magdalena med ett smörjelskrus.

Mässhake används av prästen när det är mässa. Ser ut som en färgglad poncho och följer kyrkoårets färger grön – vit – blå/violett – röd. Svarta mässhakar var vanligt på 17- och 1800-talet men används mycket sällan nuförtiden.

Bild 3 Altarbrun i Gistad kyrka1960:
Altarbrun av vit ylle med broderier föreställande evangelistsymboler (människa, lejon, oxe och örn) i silver, brunt och rött. I mitten symbolen IHS. Libraria, komponerat av Anna-Lisa Odelqvist.

Altarbrun är det tygstycke som hänger ner från kanten av altarskivan. Täcker skarven mellan altarduk och antependiet.

Bild 4 Brudpäll i Vårdsbergs kyrka från 1600-talet:
Med blommor och blad i gult guld silver grått och grönt. Kantad med en bred spets i samma teknik. 110 * 73 cm.

Brudpäll hängdes eller hölls upp som ett litet tygtak över brudparet under vigseln i kyrkan och ibland även under måltiden efteråt.

Bild 5 Kollekthåv i Rystad kyrka från 1677
Gult (beige) siden med silverspetsar broderade blommor i silver och silke. Holk och ring med akantusornering.  Skaftet är 158cm långt.  Till denna hör en klocka av silver med graverad text på den förgyllda kanten:    C.  M.  M.    Ao   1 6 7 7

En påse på ett långt skaft som kollektpengarna samlas in i.

Bild 6 Predikstolskläde i Törnevalla kyrka från 1965
Predikstolskläde av ylle. Vit med broderier i ylle och guld. Agda Österberg.

Ett tyg som hänger ner från predikstolens kant under bibelstödet.

Bild 7 Bokdyna i Örtomta kyrka från 1619

Bokdyna av vit siden med broderi i guld, silver gult och grönt. På ovansidan är rika renässansbroderier i form av blommor och insekter. På undersidan är inom en kartusch släktens Banérs vapensköldar.

Bokdyna eller bokkudde är den kudde som mässboken vilar på när den ligger på altaret.

Bild 8 Kormatta i Östra Hargs kyrka från 1952:
Kormatta i rya med blomdekor och kors. Skänkt av Östra Hargs kyrkliga syförening.

Kormattan ligger i koret framför altaret.

Bild 9 Antependium i Östra Skrukeby kyrka från 1977
Antependium av ylle. Violett med broderi i rött och silver i form av kors samt kristusmonogrammet PX. Östra Skrukeby kyrka 1977, vävt av Märta Eklund.

Antependium är framsidan av altaret, hänger från kanten ner till golvet.

 

Bakgrund och framväxt av syföreningar i Sverige

Den kyrkliga syföreningarnas historia sträcker sig 176 år tillbaka i Svensk historia och har sin bakgrund i ett fattigt Sverige utan social rättvisa och välfärd. Många högreståndskvinnor ville hjälpa och göra något för fattiga människor och organiserade arbetsmöten och insamlingsaktiviteter för kvinnor i kyrklig regi.

Det handlade om konkret hjälp med att producera textil och kläder men även att samla in pengar som skänktes till fattiga och utsatta människor. Det rörde sig inte om att bara se till den närmaste ortsbefolkningen utan man höjde gärna blicken och skickade hjälp lång bort i världen, till exempel till Afrika, Indien och Kina.

Sveriges första kyrkliga syförening startade 1844 av änkan Emilie Petersen på Herrestad gods utanför Värnamo. Den nya syföreningen, som kallades fruntimmersarbetsförening, skulle arbeta för det nystartade Svenska Missions-Sällskapets verksamhet. Emelie var en socialt engagerad pionjär och genom envishet och driftighet introducerade hon många nya former för diakonalt arbete.

Fem syföreningar blommar ännu i Åkerbo

Åkerbo församling har fortfarande fem aktiva syföreningar som träffas kontinuerligt någon eller några gånger per månad. Askeby, Gistad, Törnevalla (mötesplats Linghem), Östra Harg och Östra Skrukeby. De flesta träffas hemma hos någon av deltagarna och fika är förstås ett givet inslag.

I år fyller Östra Hargs syförening 100 år och förra året hade Askebys kyrkliga syförening sitt 100-årsjubileum. Östra Skrukeby kommer härnäst som i år är 96 år och Gistad är inte långt efter med sina dryga 80 år. De är några av många tusen kyrkliga syföreningar i Sverige som genom åren verkat för kyrkans prydnad och funktion.

Jag har bett några aktiva personer i syföreningarna att skriva och berätta något om sitt arbete:

Askeby kyrkliga syförening

Sammanfattat av Iréne Johansson

Bortsett från pandemiutbrottet denna vår så har föreningen stadiga träffar en gång i månaden där de handarbetar, umgås, pratar och dricker kaffe. Fast kanske i omvänd ordning. Genom åren har vi anordnat många trevliga saker som utställningar med olika tema; hattar, dukning, sömnadstekniker och mycket annat.

Handarbeten har även försålts på aktioner och lotterier och intäkterna har sedan skänkts till olika ändamål som; Svenska kyrkans mission, Stadsmissionen i Linköping, ungdomsverksamhet, Individuell Människohjälp, Lutherhjälpen och Norrköpings sjömansvård för att nämna några. Under 1990-talet kunde en syföreningsauktion dra in 10 000-tals kronor och pengarna kom till glädje och nytta på många sätt.

Förutom de pengar som föreningen skänkt genom åren har även gåvor i form av textil- och annan utsmyckning gjorts. Ofta skänker en kyrklig syförening textila föremål som brukas i kyrkan under gudstjänst men även andra prydande bruksföremål som dukar, gardiner, mattor och väggbonader. Somligt egentillverkat som de skira gardinerna i Askeby församlingsgård som Anna Lisa Gustavsson vävt, sammanlagt 90 meter. Eller inköpa textilier från någon textilkonstnär eller ateljé, för kyrkans bruk och prydnad.

Bild 1 + bildtexten: 100-års jubileum med middag i församlingsgården med inbjudna präster. I bakgrunden väggbonaden Sol, måne och stjärnor, av Barbro Nilsson MMF ateljé.

100-årsjubileum med middag i församlingsgården med inbjudna präster. I bakgrunden väggbonaden Sol, måne och stjärnor, av Barbro Nilsson MMF ateljé. Foto: Elisabeth Tegnevik

En  välkänd textilkonstnär som finns representerad i församlingen med bonaden på bilden och kormattan i Askeby kyrka är Märta Måås Fjätterström (MMF) som hade sin ateljé i Båstad men var född i Kimstad och uppvuxen i Vadstena. Läs vidare om hennes och andra textilkonstnärers  liv och verk här

Gistad kyrkliga syförening

Sammanfattat av Ingegerd Nicklasson

Från ett årsmötesprotokoll från 1938 kan man läsa följande:

”Ordförande gav en kort sammanfattning av föreningens Barnens Vänners verksamhet under föregående år, alltsedan 1925, och konstaterade att föreningen genom utdelning av skor, strumpor och annan beklädnad till skolbarn säkert varit till stor nytta och glädje inom församlingen. Men tidevarv ha förändrats och från flera håll inom föreningen hade framförts den meningen, att behovet av skolbarns beklädnad numer icke vore så stort och att föreningens verksamhetsområde borde förändras, i synnerhet som det inom socknen finnes en kommunal fond: ’Fattiga skolbarns beklädnadsfond’ som sedan flera år vuxit genom årliga tillskott för uppenbara behov av hjälp åt skolbarn, funnes alltså alltjämt goda möjligheter även om föreningens verksamhet och uppgift skulle förändras. Det hade föreslagits, att föreningen hädanefter skulle arbeta för kyrkliga ändamål och i anledning härav vidtog nu samtal och omröstning.”

Mötet var dock inte enhälligt om detta beslut om ombildning av föreningen. Två personer lämnade härmed föreningen denna kväll. Den 22 mars 1938 var det därmed 19 medlemmar i den nya föreningen Gistad kyrkliga syförening. Den kassabehållning som fanns efter Barnens Vänner, 319 kr, skulle naturligtvis gå till behövande skolbarns beklädnad.

Men med en erlagd årsavgift för medlemmar i den ombildade föreningen på 2 kr per medlem hade den nya kyrkliga syföreningen en liten ekonomisk grund att stå på. Beslut om vad insamlade medel och verksamhet skulle gynna togs också denna kväll. I nämnd ordning skulle syföreningen arbeta för;

1 Kyrkans prydande.

2 Samariterhemmet i Uppsala.

3 Kyrkokören, med ett mindre bidrag till noter o.d.

4 Andra kyrkliga och sociala ändamål.

Årsmötet valde även den styrelse som skulle driva arbetet och till ordförande tillika sekreterare valdes Fru Margareta Blomqvist, Prästgården. Vice ordförande Fru Ester Andersson, Olofstorp. Kassörförvaltare Fröken Elna Jonsson, Brånnestad och slutligen till revisorer valdes Fru Maja Castensson, Kumla och Fru Hanna Johansson, Marieberg.

Under de drygt 80 år som föreningen varit aktiv kan man säga att början på 60-talet var en blomstrande höjdpunkt. 1963 var det 35 medlemmar i föreningen och i protokoll från 1959 kan man läsa ”Det bestämdes att syföreningen skall bidraga till kyrkans prydande så långt kassan tillåter”. Samma år köps det in material till dopduk och nattvardsservetter som sedan syddes av föreningens medlemmar och 1960 köps det konstfulla altarbrunet med tillhörande antependium och ett predikstolskläde för en sammanlagd summa av 3 100 kr. Det var naturligtvis mycket pengar på den tiden men ännu mer att tacka syföreningen är det kunnande och expertis omkring material, skötsel och textilkonst som den tillfört kyrkans textila kulturarv.

Törnevalla syförening

Bilden är tagen för några år sedan och det har stickats en väldig massa sockor sedan dess av församlingens alla syföreningsmedlemmar.

Syföreningen ses nuförtiden varannan vecka i Linghems församlingsgård. En stor uppgift för de aktiva i syföreningarna och stickcaféer i Åkerbo är att sticka de populära babysockorna som ligger i varje dopkasse som delas ut av prästerna i församlingen. De gör ett litet hembesök och överlämnar kassen med information, sockor och ett varmt grattis till alla nyfödda barn (vars föräldrar är medlemmar) i församlingen.

 

Törnevalla och Linghems syförening skänkte under 60- och 70-talet mycket förnämlig textilkonst till Törnevalla kyrka för att användas under gudstjänsten. Flera mässhakar och antependier med matchande predikstolskläden har tillverkats av Agda Österberg, ateljé Libraria. Från samma ateljé finns också textilkonstnären Anna-Lisa Odelqvist.

Ett annat exempel på syföreningens förtjänster är de handarbeten som görs och skänks till kyrkan. Här en bild på Ragnhild Berkefalk som visar upp ett arbete hon skänkt långt före hon började sticka sockor. Dopklänningen sydde hon 1994 till ett av sina barnbarn och den skänktes senare till församlingen. Den, och några till, finns nu att låna av dopfamiljer om man vill.

Dopklänningen lånas till dopet av pojkar såväl som flickor Foto: Elisabeth Tegnevik

Östra Harg kyrkliga syförening

Sammanfattat av Berit Jenderberg

Syföreningen eller Östra Hargs kyrkliga arbetskrets bildades 1920. Medlemmar var socknens damer. Uppgifter från de tidiga åren fattas oss. Det vi har är information från kyrkans inventariebok från 1928. Där finns alla de inventarier som syföreningen skänkt till kyrkorummet.

Medlemmarna samlades i hemmen. Från 50- och 60 talet vet vi att det kunde vara 20-talet medlemmar på mötena. Kyrkoherden var given och han höll en andakt och därefter vidtog kaffedrickande. Troligen bjöds det på vetebröd, tre (minst) sorters kakor och tårta/mjuk kaka. Därefter läste prästen något tänkvärt och damerna broderade.

Från 1983 finns det stadgar som säger att arbetskretsen ska verka för medlemmars och församlingsbors trevnad och gemenskap. Dessutom att genom försäljning, lotterier, kaffekollekter m.m insända medel till kyrklig humanitär verksamhet. Föreningen är nu ansluten till Act Svenska kyrkan som förr i tiden hette Lutherhjälpen. Syföreningen har stått för många kyrkkaffen under åren. I början i skolhuset och sedan i församlingshemmet. På den tiden delades också julblommor ut till ensamma i socknen.

Idag består föreningen av 5 medlemmar + präst. Vi träffas normalt 5 gånger på våren och 4 på hösten. Efter en kort andakt dricks det kaffe. Numera har vi betydligt färre sorters kaffebröd och det behöver inte vara hembakat. Samtalet kring kaffebordet rör sig om högt och lågt. Betydligt friare nu än för 50 år sedan! Ibland läser prästen något, det har varit barnberättelser, noveller med tänkvärt innehåll osv.

Syföreningen samlar in pengar vid varje möte och gör gemensamma utflykter för att handla t ex till Lanthem och Björke vävstuga. Till kyrkkaffet, den gudstjänst som firas i påsktid, bakar syföreningen tårtor.

Fredagen innan 1:a advent hålls syföreningsauktion i församlingshemmet. En gammal tradition som fortfarande drar en hel del besökare. Då säljs lotter till flera lotterier. Kaffe med hembakat bröd. Under kvällen görs paus med försäljning av godispåsar och ostkaka.

Numera finns inte så många handbroderade dukar till försäljning, men mycket annat. Förr var den hemystade osten mycket efterfrågad. Nu är hemgjord sylt och hembakat bröd populärt. Förr var ostkakan som serverades hemgjord.

Under årens lopp har många inventarier till kyrkan inköpts och mycket saker till församlingshemmet. Syföreningen ger även gåvor till humanitär verksamhet och till forskning kring olika sjukdomar. Kyrkokören har under årens lopp fått bidrag från syföreningen. Numera gör syföreningen färre inköp av inventarier och mera skänks till behjärtansvärda ändamål.

Syföreningen stickar även strumpor som läggs i en så kallad ”Dopkasse” som delas ut till nyfödda barn i församlingen. Syföreningens möten och aktiviteter genomsyras av trivsel och glädje. Det är extra stor glädje att insamlade medel skänks till välgörande ändamål.

 

Östra Skrukeby kyrkliga syförening

Sammanfattat av Britt-Marie Alfredsson

En glimt: året är 1970:
Årsmöte hos Elin Carlsson i Täljestad och tjugofyra damer är samlade. Många är bondhustrur som får koppla av lite en onsdagseftermiddag och många årsmöten har det blivit sedan starten 1924 och medlemmar har kommit och gått. Nu ska det bli trevligt att få lyssna till 1969 års verksamhetsberättelse. Få minnas och glädjas åt föreningens arbete som exempelvis samkväm i samband med ”De gamlas dag” (senare församlingsdag), höstens syföreningsauktion, besök från Katrineholm, kaffebjudning på Bäckliden, den årliga resan som gick till Gränna med omnejd. Och så alla anslag som beviljas: Svenska kyrkans mission, Linköpings sjömansvård, Lutherhjälpen. Listan kan göras lång.

Och så planeras året 1970 med alla symöten som sker i hemmen. Någon medlem ska representera Linköpings stifts kyrkliga kvinnoförbund och några hamnar i arbetsgrupp och andra i utflyktsgrupp. Föreningens stora begivenhet med stor uppslutning är syföreningsauktionen under hösten. Mycket pengar förväntas då många projekt ska stöttas. En gångmatta i församlingshemmet är önskvärt och löpare till borden som Märta Eklund erbjuder sig väva. 

Föreningens ordförande har varit komminister Gert Lundberg och sekreterare är fru Thora Borg för 28:e året. Hon kommer om något år att efterträdas av Elvi i Bånghagen och komminister Lundberg flyttar till Finnerödja och hoppas nog på ett besök vid något tillfälle. Och ny ordförande blir, år 1972, fru Astrid Carlegrim i Torp.

Så är det engagemanget för församlingshemmet. Huset som var kyrkskola från 1872 och återtogs av kyrkan 1965 för att skapa just ett församlingshem. Nytt innertak, målning och installation av tak- och väggarmatur bekostas av syföreningen. Och komministern skänker en bönpall.

Så är vi framme vid 1980-talet och nu har predikstolen fått antependium och predikstolskläde vävt av Märta Eklund i Valstad och skänkt av Astrid och Sten Carlegrim.

Nu firar man ”kyndelsmäss” med ljuståg och syföreningen inbjuder till samkväm efter gudstjänsten. Så gör föreningen studiebesök på nya vårdskolan, Birgittaskolan, i Linköping.

På årsmötet 1984 avsätts pengar till en flaggstång och dukar till borden i församlingshemmet. Årsavgiften är tio kronor, kaffepengen fem kronor och det kommer 13 medlemmar till träffarna. Och nu får också syföreningen information om renovering av kyrkan och konservering av inventarier. Vill man vara med och stötta? Naturligtvis! Man har ju diskuterat detta! Och så kommer kantorn med förfrågan om el-piano!! Grön mässkrud och alba beslutas även att bekosta och senare även en lila sådan med tyg vävt av Märta Eklund. Och man har råd med 6 bord och 50 stolar till församlingshemmet. Och allt tack vare stort engagemang med budgivningen vid syföreningens försäljning i december. 

Under 2000-talet blir medlemsantalet mindre och föreningen gör resorna tillsammans med Törnevalla. År 2004 tar en medlem till orda och menar att föreningen borde skötas mera modernt. Så nu blir det ny kassör och Astrid i Torp och Elvi i Bånghagen avgår som ordf. resp. sekreterare efter trettiotre år vid rodret. Syföreningens auktioner upphör och antalet anslag minskas. 

Men föreningen fortsätter sitt arbete med sin inbjudan till samkväm vid kyndelsmäss och advent. Genom Cafe Skrukeby ordnas våffelkväll och insamling till Act Svenska Kyrkan. Medlemsantalet är åtta efter Astrids bortgång och fyra damer samlas i församlingshemmet tillsammans med präst Ulf Söderberg. Resor och studiebesök har inte förekommit så ofta men ett ”storsymöte” planeras nu under hösten.

Så har vi arbetat under året avslutar sekreteraren sitt protokoll och sin årsberättelse.

Nya mönster av gemenskap

Man träffads till att börja med i hemmen, frivilliga sammanslutningar som byggde på individens vilja och engagemang. Gifta och ogifta kvinnor ur olika samhällsklasser anslöt sig och man ka se dessa kollektiva gemenskaper som det svenska samhällets demokratiska fundament där folkrörelser blev en framträdande faktor. Samhällsengagemang och internationellt intresse var syföreningarnas drivkraft.

När de moderna Sverige växer fram, efterkrigstidens 50- och 60-tal, har de kyrkliga syföreningarna sin storhetstid. 1959 fanns det syföreningar i över 95 % av landets församlingar. Eftersom allt fler gifta kvinnor nu började förvärvsarbeta blev det vanligare med kvällsträffar så även yrkesarbetande och småbarnsmammor kunde vara med. Som en följd av välfärdssamhällets framväxt minskade drastiskt den direkt diakonala och sociala insatsen som syföreningarna tidigare engagerade sig i. Däremot fortsatte engagemanget för bygdens gamla och sjuka. Syföreningarna arbetade ofta för att ordna möteslokaler och många församlingshem kom på så vis till.

Syföreningarna fungerade som mötesplatser på lokalplanet och stärkte nätverken i samhället. Det blev ett tätt nätverk av kvinnor, där kristen tro konkretiserade omsorgen om medmänniskor, både nära och långt bort. Intresset för mission gav stor kunskap om utomeuropiska länder. Syföreningarna lade grunden för Sveriges engagemang för global rättvisa.

2004 fanns cirka tretusen syföreningar inom Svenska kyrkan och hade tillsammans omkring 50 000 medlemmar. Syföreningarna i vår tid har naturligtvis andra och olika drivkrafter, motiv och uppgifter än de hade när rörelsen startade för 175 år sedan. Syföreningarna är idag en verksamhet för företrädesvis pensionerade kvinnor men den starka drivkraften att samla in pengar till bättre behövande finns kvar. Högsta noteringen hittills* var år 1990 då det samlades in ca 58 miljoner kronor.

Utöver det har denna organisation av kvinnor gjort stora insatser för demokrati, välfärd, globalt engagemang och inte minst för kulturarv och identitet. Mycket väl värt att lyfta och uppmärksamma!

*Uppgifterna är hämtade från boken På vidsträckta fält, Svenska kyrkans syföreningar 1844 – 2004, red Cecilia Dahlbäck. Verbum förlag.