Adventstiden bär vår längtan

Ett nytt kyrkoår har börjat. Vid varje första advent rider Jesus på nytt in i Jerusalem och på den åsna som så många har omskrivit och talat om i advent- och jultid.

 

Jesus rider nu inte bara omkring på Jerusalems gator, i adventstid. Han rider också in i människans och våra hjärtan. Han rider till varje plats där en önskan finns om delaktighet och närhet.

Oavsett vad vi tror och tänker, så delar Gud vår vardag med allt vad som där finns och döljs av glädje och sorg. Även om vi i dagar av svårmod och känslor av övergivenhet lämnar Gud så överger inte Gud en enda människa.

Den levande Guden har för vår skull lämnat sitt palats och sitt värn. Han ser inte bara djupt ner till de hjälplösa i livets svårigheter. Han är själv där, lika hjälplös och sårbar som du och jag. Det är det stora undret, att Gud en gång blir människa och att vi i adventstid får delta i hyllningarna och ropen. Närvarande som ett eko av ropen från Jerusalems gator för nära två tusen år sedan till människors rop och hyllningar i detta nu runt omkring på vår jord.

Dessa rop som en gång hördes i Jerusalems gränder när den levande Guden bars fram mitt ibland folket. Dessa rop ska aldrig tystna utan låter oss varje nytt kyrkoår påminnas om det stora undret i våra liv att Gud valde att bli människa, att Gud valde att bli en av oss.

Gud visar i advent oss sin son Jesus, som den Gud har utvalt att visa människan vägen framåt. Ty för varje steg längs Jerusalems gator som åsnan tog denna dag, så var det ett steg inte bara i rätt riktning utan också i den enda riktningen.

Gud återför hoppet till varje människa. Till dig och mig och alla dem som inte själva kan finna en väg tillbaka till livet.

Åsnan bär inte bara ditt och mitt evangelium om en närvarande Gud utan den bär också en hel världs längtan efter ett gudomligt ingripande. En önskan om frid och fred på varje plats på vår jord och i varje människas liv.

Ulf Hjertman, kyrkoherde