Åhus församling

Prata med oss

Kontakt

Åhus församling Besöksadress: Torget 17, 29631 ÅHUS Telefon: +46(44)246800 E-post till Åhus församling

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Till innehållet

Resor till Taizé

Den lilla byn Taizé på den franska landsbyggden domineras nästan helt av det ekumeniska klostret som vuxit sig allt större här sedan 1940-talet.


Broder Roger grundade då en gemenskap av unga män som samlades kring bönen och arbetet för att hjälpa andra. Bland annat gömdes här judiska flyktingar som klarade sig undan förföljelsen under kriget. Idag samlas varje år mer än 100 000 ungdomar och unga vuxna för en vecka av delande, bön och gemenskap.

_____________________

En pilgrimsfärd för tillit på jorden

Tankar av Fredrik Sigurdsson

Taizé har kommit att bli vår tids kanske viktigaste pilgrimsmål. Hit vallfärdar unga människor från alla världens hörn för att samlas i enkel bön och gemenskap. Alla är välkomna oavsett vilken kyrklig bakgrund man har. För många unga, inte minst för många svenska ungdomar, har återkommande besök hos bröderna i Taizé blivit en viktig del i deras andliga puls.

Vad är det som gör Taizé så unikt? Varför reser vi 180 mil från Åhus när det finns så många vackra kyrkor och viktiga pilgrimsmål på närmare håll? Jag vill spalta upp tre saker som gör tillvaron i Taizé unik:

1. Kroppsligt – andligt. Den som kommer till Taizé slås av den glädje och uppsluppenhet som finns. Det är folkliv och fest när ungdomar kommer samman. Den som väntar sig ett stilla klosterområde blir nog lite snopen när det snarare påminner om ett stort festivalområde. Men när så de fyra lockorna ringer så avbryts allt och alla strömmar in till kyrkans stillhet och bön. 

Dagens tre böner är en självklar utgångspunkt i livsrytmen i Taizé. Det andliga perspektivet genomsyrar allt. Allt ifrån det frivilliga bidrag för mat och husrum där alla får betala det de kan till korsgudstjänstens knävandring fram till det heliga korset. Andligt och kroppsligt, sida vid sida, så fullständigt naturligt. 

2. Enkelhet – i bönen. Alla som varit på en gudstjänst i Taizéanda vet att formerna är enkla. Här krävs inga förkunskaper i liturgi. Allt är bön; sångerna, bönerna, tystnaden. Det finns varken någon direkt början eller slut på gudstjänsterna. Sångerna är enkla och upprepande, med kraftfulla ord som blir till din och min djupa bön. 
Tystnaden är viktig. Varje gudstjänst har en tystnad på tio minuter. Tänk er 5 000 ungdomar som är tysta samtidigt – det är en upplevelse. Man måste inte prata, stoja eller lyssna på musik för att vara tillsamman.

– i livet. Det liv man lever under veckan i Taizé är i sanning enkelt. Boendet, tält eller enkla baracker, maten – typ en liten skinkbit, kokta grönsaker, kex, yoghurt, en frukt och vatten. Allt serverat i en väldig fart på nötta plasttallrikar, samlingsplatser, material – allt är enkelt. Enkelheten praktiseras dels i solidaritet med fattiga människor men också som ett alternativ till vår materialistiska livsstil. Ungdomarna ser att man klarar sig med mycket mindre; ingen TV, ingen dator eller mobiltelefon. Istället får det verkligt viktiga i livet komma fram; relationerna, det goda samtalet, bönen.

3. Tillit – till Gud. Den bild av Gud som målas ut i bibelstudier och samtal är odelat positiv. Gud är inte den arga och straffande guden utan den älskande Fadern. Ett citat som ofta används är: ”Gud kan inget annat än att älska.” Guds kärlek bryter genom världens hat och bönen lockar oss till en relation till denne kärleksfulle Gud. Tro är inte främst att hålla något för sant eller troligt utan tro, i Taizés definition, handlar om tillit. Tro är att följa Kristus, att leva i en befriande relation med Gud själv.

– till människan. Vår egen förmåga och vårt ansvar är viktigt att se. Det du och jag gör betyder något. Genom tron på människans inneboende goda vilja som kan förlösas i bönen och sången kan du och jag bli mer omvärldsorienterade och ansvarstagande. Bröderna i Taizé har alltid kämpat för fattiga och förtryckta människor (läs gärna historik och mycket mer på Taizés egen hemsida: www.taize.fr).

Din och min övertygelse måste också komma andra människor till godo. Det får inte stanna vid ett navelskådande. Vår tro kan få konsekvenser, nu, inte sedan när jag är lite mer ”färdig” troende, utan nu. Alla kan göra något för att sprida kärleken, hoppet och tilliten. Du och jag är ute på en pilgrimsfärd för tillit på jorden.

Resorna fortsätter. Vi som arbetar i församlingen vill fortsätta att verka för att våra ungdomar ska få möjlighet att komma till Taizé. För dig som är lite mer vuxen och 30 fyllda så finns det ändå möjlighet att komma dit. 

Bröderna tar varje vecka emot ett mindre antal vuxna som får bo och verka lite mer avskilt ifrån ”de stora massorna”. Är du på resa genom kontinenten så varför inte ta chansen att uppleva något nytt?! Du blir inte besviken.

----------------------------------------------------------------

Tystnadens hus

Dagboksanteckningar förda av Fredrik Persson

1. I tystnadens land
Ett erbjudande, ett godtagande, sen var allt det sociala snacket borta med vinden. I början när vi anlände till Taizé blev vi tillfrågade om en vecka i tystnad, det var nästan så att adrenalinet började pumpa. Av nyfikenhet och bekvämligheten ville jag direkt tacka ja, men som en av ledarna i gruppen med ansvar kunde jag inte lämna dem i sticket. Men jag tänkte att en annan gång i livet blir det mitt äventyr, min inre resa. Veckan gick vidare med gudstjänster, sång, Oyak och iskalla tältnätter som man längtar efter när man är hemma i Sverige.

2. Erbjudandet
Efter ett par dagar fick jag höra om en helgtystnad. Det innebar att man kunde gå i tystnadens spår mellan fredag och söndag. Än en gång kickade något inom mig igång. Jag började att diskutera med de andra i gruppen och flera gav positiv respons, men ingen av dem, förutom en, verkade vilja gå in i tystnaden. Mötet var på torsdagen så pirrningarna i magen höll i sig. Jag hade bestämt mig. Magnus var också klar över det hela, så på torsdagen checkade vi av en sista gång med vår präst och så var allt klart.

3. Mötet
Klockan närmade sig med stormsteg 17.00 då vi skulle träffa en broder för informationsmöte. Jag och Magnus gick till La Morada där mötet skulle vara. Vi satt ner och väntade in brodern som hämtade oss, så bar det av djupare in i La Moradas byggnad. Vi blev visade in i ett litet rum tillsammans med två killar från Stockholm. Brodern gick igenom regler samt innebörden med tystnaden, sen fick vi berätta om hur vi kände och om vi var säkra på saken. Till sist var det bestämt; att vi skulle gå in samma kväll i det tysta huset nere i den gamla byn där bröderna också bodde. Den tjeckiske broderns sista ord var lite om det spirituella som vi skulle tänka på och på att inte försöka gå in alltför djupt i oss själva denna första gång.

4. Sista måltiden
Hastigt och lustigt fick vi slänga ihop tält och packning för lämning på La Morada, för att sen äta den sista måltiden med de andra i gänget. Redan under måltiden började tanken flyga och mystiken rusade i topp… Vi sa hejdå till de andra och fick oss en kram, nu var det nära. Väktaren över tysta huset mötte upp och visade oss den lilla byvägen dit.

5. Huset som aldrig talar
Om man nu som person älskar ost, rödvin och franska landsbygden är ju detta som att nå toppen på berget. Tänk en hel by med små underbara stenhus av gammal fransk arkitektur. Nu var jag inne, så många gånger jag gått utanför, beundrat och byggt upp en längtan efter att se hjärtats insida. Väl inne fick vi anvisningar om hur allt funkade och till sist också våra rum. Tiden var knapp, lakanen slängdes på sängen och väskorna ställde jag på golvet. Sedan var det dags att springa upp till klostret, för kvällens sista gudstjänst.

6. Tillbakagången
När gudstjänsten hade nått sitt slut och folket började gå ut satte jag mig vid korset som ställts fram i mitten där bröderna brukade sitta. Vår präst passerade mig plus en av de andra, jag försökte inte ens heja på dem. Då slog de mig, den enda gång som jag nu skulle få tala några vackra ord var genom sången innanför klostrets väggar.
När gudstjänsten hade nått sitt slut gick jag fram till huvudbrodern som nu hade ställt sig ute bland folket i klostret.

Jag berättade för honom om min nya resa som jag börjat och bad honom om en bön eller en välsignelse på min väg. Sjukt vis som han är så sade han bara: det du söker hos mig har du redan inom dig. Så lade han sin hand på mitt huvud, mest bara för att tillfredsställa mitt behov. Jag tog honom i handen för att tacka för det han just gett mig. Hans hand var sammetsmjuk och det fick mig att tänka tillbaka på den förra huvudbrodern Roger. Broder Roger hade sen många år tillbaka valt ut Alois till sin ersättare och han hade i mitt tycke gjort ett mycket bra val. Alois hade samma mjukhet i rösten som i handen och ögonen strålade av godhet och ödmjukhet, tillräckligt för att dela med sig till de närmare tre tusen besökare som fanns på klosterområdet. Mina steg bar mig nu vidare till min nya sovplats. Tankarna flög nu högre än vad jag normalt är van vid och som konstnär är man ändå ganska högt och svävar ibland. Det broder Alois sade till mig var bland de finaste ord någon nånsin sagt mig. Det du söker har du redan inom dej!

Mörkret hade redan lagt sej, byn lika så. Jag bäddade min säng, ställde fram min lilla ikontavla av Maria med Jesusbarnet och tände ett ljus. Sedan satte jag mig ner vid det lilla skrivbord som jag hade på rummet. Njutningen var fulländad, men med en viss ovisshet på att inte få tala på två dygn. Blocket och pennan kom fram och skrivandet började rinna till. Timmar känns det som att det har gått här i min tystnad, med mitt ljus som jag nu blåser ut för att kunna vakna om ett par timmar i mitt mystiska äventyr.

7. Ett ovant uppvaknande
Ur mina drömmars värld vaknade jag nu upp mycket nöjd över att ligga i en säng igen, skönt att vara hemma. Jo visst, hemma de kunde jag ju snabbt glömma. Det tar ju som sagt ett par minuter för en sjusovare som jag att återvände till mitt fulla medvetande. Tänk hur lätt det kan vara att lura hjärnan. Ena stunden bor man i ett iskallt tält och är fullständigt inställd på att nästa gång man sover i en säng blir när man kommit hem igen. Medvetandet var i full blomning och jag hajade att jag nu var en av ”The Silent Boys” i det tysta huset. Vi skulle väckas av klassisk musik som jag älskar, men den stora frågan var nu om jag i mitt omedvetna bara legat kvar och lullat för att sedan somna om igen.

8. Ljudet till min räddning
Jag låg kvar en stund och filosoferade och letade livstecken bakom väggarna. Meningslöst, inte ett knyst på min radar. Nu var det bara att leva på hoppet om att jag inte var lämnad ensam i min stumma tillvaro. Mjukt och tyst som en mus gick jag upp på toa, gjorde mina behov, för att sen återvända till mitt sex kvadratmeter stora rum. Jag packade upp mina pysselgrejer. Om eftermiddagen skulle kännas lång skulle jag kunna fläta ett par armband. Ljudradarn plockade upp en annan mus, detta var min räddning. Klockan är alltså inte kvart i åtta. Nu fanns det bara ett mål med min tystnad, inväntandet på att husets väktare skulle sätta igång den klassiska musiken. Plötsligt hörde jag ett brusande ljud. Nej, säg bara inte att min högtalare på rummet har pajat. Eller är det någon som har tagit med sig en mp3-spelare och nu knakat igång en hårdrockslåt på den. Det är ganska dåligt ljudisolerat här i huset så man hör vart enda steg någon tar. Åter till det konstiga ljudet som brusade på vilt. Det började sakta klarna i mitt huvud. Det är ju någon som använder en rakapparat. Snacka om brist på sysselsättning så här tidigt på morgonen. Detta blir nog en av dagens höjdpunkter av humor i detta hus som nu är bebott av en väktare och åtta följeslagare.

9. Tomtskådningen avbryts
Som jag anade innan så kom där aldrig någon musik i mitt rum. Efter en halv timme så bestämde jag mig för att avbryta min tomtskåning. Jag gick ut från rummet och hörde enbart syrsorna från ängen. Jag lyssnade vidare ett par minuter då jag plötsligt hörde klockorna ringa på långt håll. Jag gick raskt ut ur huset och mot klostret. Jag kom in i kyrkan och fick ett ”grattis”. Det var andra ringningen och kyrkan var nästan full så min enkla golvplats blev långt bak med utsikt över ett gigantiskt folkhav.

10. Första måltiden
Gudstjänsten avslutades och jag började vandra tillbaka till huset. Efter ett par meter träffade jag på väktaren. Han log mjukt och sträckte ut sin hand. Jag fick ta emot nycklarna till huset och så försvann han i folkmassan. Jag fortsatte min lilla tur mot huset. Väl innanför porten till trädgården stod där redan två grabbar och väntade. Jag låste upp dörren och gick in i matsalen, där möttes jag av ett vackert dukat bord. Väktaren anlände med bröd, smör och varm chokladmjölk. Vi hjälptes åt att duka fram det som han hade med sig och vi satte oss ner när alla hade anlänt.

Det var tyst en stund, sen lästes en bordsbön av väktaren och frukosten tog sin början till klassisk musik. Vi sjöng en enkel Taizésång som avslutning på denna mystiska frukost. När vi tillsammans hade dukat av så tog jag min kopp te som jag nyss hade tillrett och satte mig vid fönstret i matsalen. Jag filosoferade lite i väntan på att en ny broder skulle hålla en bibelintroduktion.

11. Broderns ord
Förresten är teet här bra, bara så ni vet. Jag får berätta det för er nu för jag kan inte säga det till någon annan. Var var vi nu igen, jo, brodern han dök upp vid tiotiden för att ha genomgång av kvällens gudstjänst och dess budskap. Vi läste också en liten bibeltext som hörde samman med kvällens firande. Brodern läste om Jesus korsfästelse, död och uppståndelse och sen gav han oss en förklaring till varför vi böjer knä inför Herren. Inte för att han är mäktigare, större och starkare än vad vi är utan för att Jesus är mer ödmjuk och kärleksgivande i alla situationer än vad vi någonsin kommer att vara. Brodern gav oss ett par sista ord innan han gick, ord som vi skulle kunna grubbla på just denna dag. Bibelordet var: ”Tvätta varandras fötter.” Sen lämnade han oss i vår tysta gemenskap.

12. Vita kossor
Fullständig respekt, är inte det bland det finaste man kan ge andra människor, förutom kärlek då. Här i huset krävs den respekten för att allt ska fungera. Anvisningar sker via ögonkontakt och mjuka kroppsspråksrörelser. Denna måltid kändes som en femstjärnig restaurang där maten var utsökt just på grund av denna respekt. Magnus, min följeslagare, missade måltiden för att lite senare dyka in i ett glidande tempo. Jag tog fram mitt block och skrev: du missade middan. Han kom fram till mig, tog pennan från min hand och skrev: jag åt med bröderna. Med ett mjukt leende på läpparna gled han iväg till sitt rum. Själv satt jag kvar här i mitt nya favoritrum med en kopp te och kollade ut över ängen där ett gäng vita kossor glider fram i samma takt som oss.

13. En extra gäst
Dagen flöt vidare och vips så var det middag igen. Ok, jag missade nog att berätta att jag sov i en och en halv timme och att jag matade mina nya vänner i trädgården. För om man sätter sig i trädgården myllrar det av liv; fyra olika sorters myror, en himla massa skalbaggar och en och annan ödla. Svartmyror, som ingen verkar gilla hemma i Sverige, har nu blivit mina nya vänner. Detta fick firas med en trädgårdsfest för bara dem och mig. Jag försökte bjuda in de andra men de hade fullt upp med annat. Det stod äpple på menyn och vi njöt av måltiden, säkert i en fyrtiofem minuter, sen orkade jag inte vara med längre. Jag gick in och tog av mej kepsen och jackan på rummet för att sen ta riktning mot matsalen. När jag kom fram till bordet så var det dukat för tio stycken. Ah, en hemlig gäst. Vi väntade ett par minuter och sen hördes ett ljud från dörren. Det var den tjeckiske brodern som kom på middag. Om ni nu har glömt det så var det han som introducerade oss inför den tysta helgen. Vi åt med samma fulla respekt och tystnad, men med ett undantag; att brodern väntade en lång stund innan vi fick börja ta mat. Även när vi ätit upp satt vi stilla en stund. Detta fick oss att verkligen uppskatta att vi hade mat som vi fick ta del av och att vi blev mätta. Det finns alltså en sexstjärnig restaurang och den ligger i tysta huset i denna lilla byn Taizé i Frankrike.

Denna dag gick jag tidigare till gudstjänsten för att få en bra plats. Jag fick en underbar plats på höger sida framme vid korset. Jag såg en av ledarna komma in på andra sidan, vi vinkade åt varandra, sen dök hans polare prästen och en annan ledare in. De satt i en liten grupp, jag kände mej lite ensam för en stund. Men som bröderna sade; du behöver aldrig känna dig ensam, Gud är alltid vid din sida. Ur lugnet flöt det ut lycka på många håll. Senare under gudstjänsten möttes min synande blick över folkhavet av en av ”The Silent Boys”. Vi nickade åt varandra med ett mjukt leende på läpparna. Det är ganska häftigt, här bor vi nio personer med väktaren under samma tak, vi vet ingenting om varandra och vi har helt olika bakgrund men ändå existerar inga negativa tankar om varandra på grund av denna fulla respekt. Det är en ganska häftig känsla må jag säga. Tänk om folk hade haft samma respekt i världen, skulle då krig och elände existera?

14. Tjugofyra
Jag började min resa från gudstjänsten en liten glimt rikare på kunskap, tände mitt ljus vid min lilla altartavla och kom att tänka på att tjugofyra timmar nu hade passerat sen jag flyttade in. Jag hade stött på så många nya intryck. Jag släckte mitt ljus, kröp ner i sängen med ett leende och en stor längtan inför vad nästa dag skulle ge.

15. Korna runt trädet
Jag slog upp mina klarblåa ögon efter en underbar sista natt här i huset. Efter ett par minuter slog det mig, vad är klockan? Eftersom jag är tidsoptimist tog jag inte med någon klocka på min Frankrikeresa, dumt nog. Eftersom det ljusnar så tidigt den här tiden på året har man ingen känsla för vad klockan är. Upp ur sängen med ett skutt, på med kläderna, en snabb men stilig liten rundgång med tandborsten i munnen och sen iväg. Jag hann inte mer än till ytterdörren förrän ljuva toner av klassisk musik sprang in i mina öron. Idag funkade nog stereon eller lagades min högtalare under natten. Dessa mirakel slutar visst aldrig i detta hus.

Ett femtiotal människor var redan på plats i kyrkan när jag anlände. Det fanns fortfarande gott om bra platser. Gudstjänsten kändes som ett par minuter, tiden bara flyter fram. Man skulle kunna tänka sig det motsatta i en tyst tillvaro, men när man väl tillåter sig att ta tid med sig själv finns det ju så mycket att reda ut så tiden räcker knappt till. Eftersom det alltid är fulla dagar hemma, fulla med prestationer, så orkar man oftast inte ta i tu med sig själv när dagen närmar sig sitt slut.

Jag ska nog försöka ändra lite successivt på mina rutiner och prioriteringar när jag kommer hem. Tv:n finns för evigt men inte jag. Det vore synd den dagen jag dog om jag kände tv:n bättre än mig själv. Vi åt vår frukost som vanligt, diskningen skötte jag och en kille från Stockholm. Jag satte upp mig på schemat att diska efter varje måltid idag. Det finns en njutning i att diska, tro det eller ej. Den brittiska brodern dök upp och höll i dagens text. Den handlade om goda gärningar och att man ska ta han om varandra.

Jag är trött på människor hemma som säger att vissa är så snälla och hjälpsamma att de är dumma. Det är inte konstigt att inte så många är så hjälpsamma, men å andra sidan vem vill bli utnämnd till dum? Broderns argument avvisade dock denna erfarenhet med ett språk som jag också besitter. Man hjälper andra för kärlekens och respektens skull inte för nån egocentrisk tanke eller dumhet! Nu satt jag där vid fönstret i matsalen igen, filosoferade och tittade på kossorna som vilar under ett träd där ute på ängen.

16. Slutet är nära
Ljumma, mjuka vindpustar smekte mitt ansikte medan jag satt där på stolen med ett dubbelfönster på vid gavel. Väskorna är packade och nya kläder framtagna tills ikväll. Nu återstår bara en fika, en dusch och sen en sista middag med ”The silent boys”. Idag är det den sista gudstjänsten för denna resa, ljusgudstjänsten. Den är så otroligt vacker. I slutet av gudstjänsten börjar små barn dela med sig av sin låga från det lilla ljus de bär med sig. Alla besökare får ta ett sådant ljus från en låda när de går in i klostret. Barnen tänder i sin tur brödernas ljus som i sin tur sprider lågan till de andra i kyrkan.

De andra åren jag varit här har det gett mig gåshud när lågorna sprider sig och tillsammans bildar ett mäktigt ljushav. Detta blir mina sista ord i tystnaden. Resten av tiden ska jag ge till mej själv med meditation här vid mitt fönster. Tänk när jag går ut från klostret för sista gången kommer jag ut talande och en glimt visare.

                                                                        /Fredrik Persson