Trettondedagshälsning

Reflektion och musik på Trettondedagen

Medverkar gör Annika Millde, präst. Adolf Fredriks vokalensemble under ledning av Christoffer Holgersson och Per-Ove Larsson, orgel.

Trettondagen – den dag då vise männen kommer fram till barnet i Bethlehem. Det finns ett sagans skimmer över dagens evangelieläsning. Och den som vill ifrågasätta berättelsens historicitet har en ganska lätt uppgift framför sig. Det kan vara ganska roligt om man som jag gillar att fundera över en historia.

Som, hur kan visa och kloka människor inte förstå vad Herodes är för typ? Han är ju en ökänd våldsbenägen pseudokung! Å, Vem av vise männen drömde att de skulle ta en annan väg, en, eller var det alla tre. Ja, bara vise männen som historia har varit så fantasieggande att det gett upphov till massor av legender. Som att de har fått namn. Att de blivit tre. I vår tradition oftast från tre världsdelar.

I andra traditioner i tre åldrar, alltså en ung, en medelålders och en gammal. Historien om vise männens besök handlar naturligtvis om en legend. Men en myt eller en legend bär på en annan sanning. Den vill oss någonting annat – den vill berätta något om en andlig verklighet.

Myten berättar om hur det är att vara människa En berättelse som i den goda mytens form vill få oss att se något som vi till vardags har lätt att vara blinda inför Berättelsen är som en saga om hur den som söker… finner livets skatt på ett oväntat ställe och om en stjärna som stannar mitt på himlen - fastän sådana stjärnor inte finns - det kan varje naturvetare intyga.

Men Maria och de vise männen såg den! Och jag vet att några av oss har sett eller anat den - kanske inte som en stjärna på himlen - men som en strimma ljus mitt i det som varit svårt och mörkt. Som en osynlig dörr som öppnats för oss när livet var som mest omöjligt och svårt. Den här historien berättar, som de flesta bibelberättelser, om livet med Gud. Guds vägar – då som nu – är annorlunda.

Guds vägar är osannolika. Guds vägar förändrar. Vart är du och jag är på väg någonstans på vår livsvandring? Är vi på väg bort eller på väg hem? Bort från oss själva eller hem till oss själva? Går vi vår livsväg med Gud? Eller väljer vi att inte lyssna och se Gud mitt i våra liv? Ja, vart leder vårt sökande? Till makten, och styrkan? Till framgången som klättrar på andra? Eller leder det till framtiden – till det lilla barnet i krubban? Leder vår vandring, våra val mot Kristus själv?

Ja det verkar som om det är denna frågeställning berättelsen om Betlehemsstjärnan och de vise männen vill sätta fokus på? Kanske får de Österländska stjärntydarna epiteten visa och kloka, därför att de i sitt sökande inte stannar hos makten och prakten i Herodes palats… inte fastnar i den yttre styrkan… utan söker sig vidare till det lilla barnet i krubban i Betlehem Det barn som stjärnan i Betlehem vill visa vägen till. För framtiden, ja, livet självt, bor i detta lilla barn… liksom framtiden bor i varje annat barn som föds in i världen.

I Jesu namn Amen

Fridsönskan: Må Guds frid som är mer värd än allt vi tänker ge våra hjärtan och tankar skydd i Kristus Jesus vår Herre.