Akelo sitter bredvid sin mamma på en träbänk invid familjens hus av lera, grenar och plåt. Närheten mellan mamma och dotter är påtaglig, en relation med kärlek och respekt har vuxit fram genom åren inträngda på det lilla utrymmet där familjen samsas. Pappan dog för sex år sedan och dessutom har en av Akelos systrar dött. Två av Akelos storasystrar har redan fått barn så nu bor också fyra små barn i deras hushåll. Tillvaron är mycket utsatt, huset har ingen riktig dörr och oron för inbrott och övergrepp är ständigt närvarande.
Utmaningarna för en tjej som Akelo är så många och stora att de inte går att räkna upp. Men det som ger henne styrka uttrycker hon med tydlighet: Att spela fotboll.
-Det är min talang. Jag älskar att springa på planen med mina lagkamrater, när de springer efter mig och firar mig när jag gjort mål, säger Akelo och lyser upp i hela ansiktet.

”EN TJEJ SKA INTE LYFTA PÅ BENEN”
Att spela fotboll för en tjej i Kakuma flyktingläger är svårt. Akelo får ofta höra att hon inte är en riktig kvinna, att hon borde vara hemma och sköta sina sysslor istället.
-Dom säger: En tjej ska inte lyfta på benen. Har du inte tvätt och städ att sköta!? Jag säger att vi är många systrar, vi delar på sysslorna. Jag har en solcellslampa så jag gör mina läxor på kvällarna, jag har tid att spela fotboll en timme efter skolan.
Akelo har ett år kvar i skolan men just nu är skolan stängd på grund av våldsamma upplopp. Skolledningen ville införa en skolavgift på ca 100 kr per termin vilket gjorde elever och föräldrar mycket upprörda. Några elever gick till attack mot skolpersonalen, flera skadades svårt och nu behöver förhandlingar och rättegångar bli klara innan skolan kan öppna igen. Våld utlöses lätt i en desperat tillvaro, där matranson om endast 1800 kalorier per person och dag inte är tillräcklig och alltför många människor är precis på gränsen till att överleva.