Akelo sitter bredvid sin mamma på en träbänk invid familjens hus av lera, grenar och plåt. Närheten mellan mamma och dotter är påtaglig, en relation med kärlek och respekt har vuxit fram genom åren inträngda på det lilla utrymmet där familjen samsas. Pappan dog för sex år sedan och dessutom har en av Akelos systrar dött. Två av Akelos storasystrar har redan fått barn så nu bor också fyra små barn i deras hushåll. Tillvaron är mycket utsatt, huset har ingen riktig dörr och oron för inbrott och övergrepp är ständigt närvarande.

Utmaningarna för en tjej som Akelo är så många och stora att de inte går att räkna upp. Men det som ger henne styrka uttrycker hon med tydlighet: Att spela fotboll.

-Det är min talang. Jag älskar att springa på planen med mina lagkamrater, när de springer efter mig och firar mig när jag gjort mål, säger Akelo och lyser upp i hela ansiktet.

”EN TJEJ SKA INTE LYFTA PÅ BENEN”

Att spela fotboll för en tjej i Kakuma flyktingläger är svårt. Akelo får ofta höra att hon inte är en riktig kvinna, att hon borde vara hemma och sköta sina sysslor istället.

-Dom säger: En tjej ska inte lyfta på benen. Har du inte tvätt och städ att sköta!? Jag säger att vi är många systrar, vi delar på sysslorna. Jag har en solcellslampa så jag gör mina läxor på kvällarna, jag har tid att spela fotboll en timme efter skolan.

Akelo har ett år kvar i skolan men just nu är skolan stängd på grund av våldsamma upplopp. Skolledningen ville införa en skolavgift på ca 100 kr per termin vilket gjorde elever och föräldrar mycket upprörda. Några elever gick till attack mot skolpersonalen, flera skadades svårt och nu behöver förhandlingar och rättegångar bli klara innan skolan kan öppna igen. Våld utlöses lätt i en desperat tillvaro, där matranson om endast 1800 kalorier per person och dag inte är tillräcklig och alltför många människor är precis på gränsen till att överleva.

En livsviktig insats

För ungdomarna i lägret blir då fritidsaktiviteterna det enda som skapar mening och struktur i tillvaron. Act Svenska kyrkan har varit med och finansierat lägret sedan det öppnade 1992 och våra partner på plats insåg snabbt att utbildning och organiserade fritidsaktiviteter för barn och unga var en livsviktig insats. Genom att satsa på ledarutbildningar och samla ungdomar i grupp lär de sig att stötta varandra. Det bygger en ny gemenskap, en känsla av att de kan utvecklas tillsammans och insikten att samarbete är bättre än konflikt. Speciellt för flickor är en aktiv fritid vägen framåt mot jämställdhet, ett sätt att få en egen identitet och möjlighet att delta i aktiviteter och beslut som formar deras framtid.

ALDRIG VARIT UTANFÖR FLYKTINGLÄGRET

Akelos mamma stöttar sina barn att idrotta, så länge de också sköter skolan. Utbildning är viktigast, säger hon, men gläds åt att flera av hennes döttrar också har stor talang. Akelos två yngre systrar är också mycket framgångsrika, den ena systern spelar precis som Akelo fotboll i Kakumas högsta division och den andra systern har just blivit uttagen till träningsläger i Nairobi, för att kanske få delta i Kenyas olympiska landslag i löpning. Det är en fantastisk möjlighet att få resa utanför lägret tack vare idrotten.

Akelo är född i flyktinglägret och har under sina 18 år aldrig fått se något annat. Familjen har inget att återvända till i mammans hemland Sydsudan, de har minimal chans att få uppehållstillstånd i ett annat land och de har inte tillstånd att vistas utanför lägrets gränser. Akelos stora chans att någonsin komma ut ur flyktinglägret är en karriär inom fotbollen. Hon drömmer inte om att skaffa sig en partner eller en familj, allt hon vill är att få spela fotboll. Hon spelar för sitt liv och sin framtid.

Text: Susanna Olivin