Vid 1700-talets mitt bildades fyra så kallade lappförsamlingar i Jämtland-Härjedalen: Frostviken, Hotagen, Undersåker och Tännäs.
Kyrkan centralt menade att det var viktigt med en särskild lappförsamling. Samerna fick egen pastor för att missionsarbetet skulle bli bra. För att minska avstånden mellan präst och församling byggdes nya kyrkor och kapell i fjälltrakterna.
Besöka kyrkan regelbundet
Samerna skulle komma till kyrkan ett par gånger om året. Det kunde handla om vigsel, dop och begravning, nattvardsgång och husförhör och annat som de behövde klara av. Lapprästerna och andra vittnar om att samer vara både flitiga och lata att komma till gudstjänster och förhör om deras kunskaper och sedliga liv.
Utanförskap och utan rösträtt
Samerna i Jämtland-Härjedalen segregerades i ett utanförskap. Det var markant jämfört med den övriga befolkningen. De som var kyrkskrivna i en icke-territoriell lappförsamling blev till exempel mantalsskrivna senare än andra. Samerna hade länge ingen rösträtt. Församlingarna saknade såväl kyrkoråd som kyrkostämma, där samerna kunde göra sin röst hörd. De var helt utanför det normala samhällslivet i sina hemsocknar och kommuner.
Hemkommunerna hade därför inget ansvar för samerna. Hårdast var kanske den bristande fattigvården, som de fristående lappförsamlingarna skulle bekosta.
Länsstyrelsen konstaterade 1906 ”att fattigdomen tilltagit för länets lappar” och föreslog regeringen en snar lösning, ”om man ville rädda denna folkstam från undergång”.
Många samer blev tiggare och de gav sig av på tiggarfärder söderut i landet. Allt högre statsbidrag täckte kostnaderna för lappförsamlingarnas fattigvård samtidigt som kommunerna motsatte sig att ta över fattigvården.
Förbättringarna dröjde
Det dröjde innan samernas situation förbättrades. I den politiska debatten på 1920- och 30-talet föreslogs att kommunerna skulle ta ansvar för fattigvården, lappförsamlingarna upplösas, samerna mantalsskrivas i deras rätta församlingar och renskötarna skulle betala skatt som andra inkomsttagare. Lapprästerna var emot varje förändring och kom likt kommunerna med argument som var närmast rasistiska.
Prästen i Undersåker, Gunnar Arbman, menade att samerna borde gå i skola. De skulle få ta del av fattigvård som en kategori för sig. Han menade att man inte kunde bortse från att ”lapparna utgöra en stam för sig, känna det så och betraktas så av den svenska befolkningen”.
Men bland prästerna kunde man med tiden också se att förändringen skulle förbättra samernas ställning som medborgare. ”Det är inte precis tilltalande, att rasen ger anledning till församlingsbildning”, menade Gustaf Johansson i Hotagen som ville se en förändring. Det skulle dock dröja ända till 1941 innan lappförsamlingarna var helt avskaffade.
Texten bygger på Lars Thomassons artikel ”Lappförsamlingarna i Jämtland-Härjedalen 1746–1941. Gemenskap eller segregering?”