Särskild kommentar av Samuel Rubenson

Homosexuella i kyrkan

Det är med beklagande undertecknad konstaterar att det inte varit möjligt för teologiska kommittén att enas om det dokument som nu föreligger. Denna oenighet har ett flertal orsaker och är inte främst en oenighet kring enskilda ställningstagande i vissa tydligt avgränsade frågor och inte heller en fråga om att det inom kommittén finns två uppfattningar. Tvärtom har det i processen blivit tydligt att det finns flera olika perspektiv på de grundläggande frågor som vi haft att behandla, liksom på teologins uppgift och ramar. En vidare svårighet har legat i uppdragets otydlighet och i kommitténs arbetsförutsättningar. Det har varit svårt att enas om en tolkning av vad som menas med "de principiella frågorna kring homosexualiteten" (uppdraget) eller "frågan/frågorna om homosexualiteten och kyrkorna/i kyrkan", liksom om hur kommitténs arbete bäst borde presenteras.

Det har enligt min mening blivit tydligt att de teologiska frågeställningar som aktualiseras kräver en djupare bearbetning. Detta gäller framför allt de grundläggande frågorna om kön, sexualitet och begär, om bibelbruk och om kyrkans uppdrag. Det dokument som nu föreligger framstår mer som en bekräftelse av en utveckling som ändå sker än ett sökande efter en lösning som håller samman kyrkans tradition och nutidsproblematiken på ett sätt som skapar enhet.

I det följande redovisas kort fyra centrala punkter där jag anser det nödvändigt att redovisa ett annat perspektiv än det dokumentet präglas av.

1. Kyrkan och etiska ställningstaganden

I dokumentet ställs två uppfattningar mot varandra, nämligen att kyrkan som vägledning för den enskilde och som bakgrund till sin praxis officiellt skall yttra sig i individualetiska frågor (exempelvis om det moraliska i homosexuella handlingar) och att den enskilde kristne själv skall ta ställning. Efter en summarisk historisk genomgång som pekar på ekklesiologins relevans för frågan om officiella kyrkliga ställningstaganden, argumenteras för vägledande beslut från högsta kyrkliga organ. Uppläggningen av dokumentet i sin helhet ter sig också som ett underlag för någon form av centralt och officiellt kyrkligt ställningstagande inte bara i de kyrkorättsliga praxisfrågorna utan också i de övergripande moralfrågorna.

Men i luthersk tradition, liksom f.ö. i ortodox, finns inget kyrkans högsta magisterium som har auktoritet att utlägga och i etiska frågor fastställa kyrkans lära. Enligt klassisk luthersk syn är den vägledning den enskilde kristne har att tillgå i sin prövning av sina egna handlingar förutom samvetet det egna studiet av bibeltexten och predikan. Den tillämpning av bibelordet som sker i predikan ansvarar predikanten för inför Gud. Predikantens vägledning utgörs av den egna brottningen med bibeltexterna i förhållande till såväl kyrkans teologiska tradition och den egna andliga erfarenheten. Det är svårt att se vilken teologisk grund argumenten för officiella kyrkliga ställningstaganden har och utifrån vilken kyrkosyn man önskar ge kyrkomötet en vägledande roll för den enskilde kristnes liv.

Om man, som antyds i dokumentet, önskar fortsätta den skisserade utveckling mot officiella, av kyrkomötet uttalade, ställningstaganden i aktuella moraliska frågor, måste man enligt min mening börja i en fördjupad reflektion kring kyrkosyn och inte minst kring relationen mellan det ansvar som vilar på den enskilde, det som vilar på innehavarna av kyrkans ämbete och det som vilar på den demokratiska valda kyrkoledningen. I en luthersk tradition kan man knappast göra detta utan att också på nytt reflektera över synen på lagen och dess olika bruk.

I en folkkyrka som Svenska kyrkan är det dessutom i detta sammanhang nödvändigt att reflektera över förhållandet mellan den praxis och trostolkning som växer fram i de lokala församlingarna och den som fastställs av en kyrklig överhet. Detta är inte minst viktigt för frågan om hur kyrkans enhet upprätthålles och befrämjas, det vill säga hur kyrklig konsensus formas och förvaltas och hur olika praxis och olika tolkningar kan samexistera. Det finns nämligen en uppenbar risk att försök att uppifrån fastsälla ny praxis och nya tolkningar antingen innebär ett vidgat gap mellan lokalt och centralt eller t.o.m. en ökad splittring. Det var inte utan skäl som den tidiga kyrkan var mycket återhållsam i dogmatiska och etiska ställningstaganden och som den östliga kristenheten hållit fast vid att även konciliebeslut äger sin giltighet endast genom att de med tiden godtas av kyrkans folk.

Till frågan om officiella och centralt fastställda kyrkliga ställningstaganden hör även frågan om innebörden av ekumeniska förpliktelser och kallelsen till kristen enhet. Om strävan efter kyrkans synliga enhet är viktig, och om Svenska kyrkan önskar fortsätta att vara en del i arbetet för denna, kan man inte bortse från de ekumeniska implikationerna av de ställningstaganden som centrala kyrkliga organ gör. För att en pastoral omsorg om en grupp inom kyrkan skall väga tyngre än ekumeniska hänsyn krävs enligt min uppfattning att det verkligen rör sig om en bekännelsefråga.

Bland annat av ovanstående kort anförda skäl anser jag det omöjligt att förorda ett allmänt och officiellt kyrkligt ställningstagande till om homosexuell samlevnad är moraliskt acceptabel eller hur man i enskilda pastorala sammanhang skall hantera frågor eller konflikter kring homosexualitet. Risken att ett sådant ställningstagande, som inte är grundligt förankrat bland kyrkans medlemmar, innebär såväl ökad polarisering i denna fråga som ökad missaktning för kyrkostyrelse och kyrkomöte är tydlig.

2. Kärlek och sexualitet

Den syn på kärlek och sexualitet som ligger till grund för dokumentet framstår för mig som alltför enkel och ytlig. Den problematik som vidlåder all mänsklig form av kärlek kommer inte till sitt rätt när denna likställs med Guds kärlek. Bilden blir därigenom falsk och till föga hjälp för dem som kämpar med sin kärlek eller brist på kärlek. Särskilt allvarligt är det när förhållandet mellan kärlek och sexualitet inte problematiseras. I ett framhävande av sexualitetens goda sidor får det inte glömmas bort att kärleken inte främst uttrycks i sexuella handlingar, liksom inte heller det faktum att de flesta vuxna i Sverige idag varken lever i stabila äktenskap eller i celibat och att stora delar av utlevd sexualitet förmodligen har mycket lite med kärlek att göra. I en tid där sexualbrottslighet, och inte minst sexuellt våld mot barn, liksom en avancerad exploatering av kvinnokroppen, blivit ett allvarligt problem måste detta beaktas.

Även om dokumentet nämner det ondas och syndens verklighet och det faktum att sexualiteten exploateras hårt i dagens samhälle, saknas den i traditionell kristen människosyn karakteristiska betoningen av att människan ständigt måste kämpa mot sina drifter och att hon lever helt av Guds nåd. Synden är i klassisk teologi, men också i själavårdserfarenheten, betydligt mer än en risk eller en utmaning. I såväl Skriften som den kristna traditionen karakteriseras sexualiteten som ett begär, en hunger som har sin samband med vår dödlighet och längtan efter odödlighet. Liksom alla begär blir sexualiteten destruktiv om den inte tyglas genom eller annan form av avhållsamhet. För att detta skall kunna ske krävs såväl inre karaktärsdaning som yttre ramar. Att inte all slags tillfredsställelse av sexuella begär eller alla sexuella orienteringar är likvärdiga, vare sig för den egna psykiska och fysiska hälsan eller för det sociala livet, torde vara självklart för alla. Lika tydligt är det att även om ingen själv väljer hur de egna sexuella identiteten formas eller vad som utlöser de egna sexuella begären så har alla ansvar för sina sexuella handlingar och en valfrihet i hur det sexuella begäret tyglas. Det är också ett faktum att många människor ofrivilligt lever hela eller större delen av sitt liv utan sexuellt gemenskap. Även om det sexuella begäret är naturligt medfött hos de flesta är det helt tydligt att människan har en förmåga att leva utan att tillfredsställa det.

Det är vidare enligt min uppfattning nödvändigt att principiellt skilja mellan homosexuell orientring och homosexuell samlevnad. Samtidigt som det är nödvändigt att lägga moraliska aspekter på handlingar kan man inte göra detsamma när det gäller karaktärsdrag eller läggning. Lika lite som något valt att ha en homosexuell eller heterosexuell orientering lika lite kan någon frånsäga sig ansvaret för sina sexuella handlingar. Detta ansvarstagande är ytterst en fråga där den enskilde står till svars inför sitt samvete, och för den troende inför sin Gud och skapare. Inget samhälleligt eller kyrkligt organ kan befria någon från detta ansvar. Många avvikelser från det normala måste vi acceptera och leva med utan att vi för den skull måste ge dem en generell moralisk legitimation eller anse dem som självklara. Varje människa är unik och varje människa bär på sin egen kamp med sina drifter, vanor och karaktärsdrag. Att alla dagligen på olika sätt misslyckas i denna kamp och att ingen fullkomligt förmår leva upp till lagens krav, eller om man så vill kärleksbudet, är för en kristen människosyn självklart.

3. Vägar till kristen etik

Det framstår för mig av såväl teologiska som exegetiska skäl problematiskt att grunda en kristen etik i kärleksbudet sådant det gestaltas i Jesu liv och undervisning. Såväl utifrån det sammanhang som tanken på den naturliga lagen utgör som utifrån den lutherska traditionens tal om lagens bruk är förhållandet mellan bibeltext och moraliska ställningstaganden inte så enkelt. Dessutom är en åtskillnad mellan centrum och periferi eller generellt och situationsbestämt i Bibeln enligt min mening inte en läsning av texten på dess eget villkor. Dessutom riskerar man genom en distinktion mellan budskapet och det som på olika sätt illustrerar detta att det för kyrkan konstitutiva uppfattas som en i varje tid på nytt sätt tillämpbar livssyn med utgångspunkt i ett enkelt kärleksbudskap, inte en historia. Risken är också att stora delar av Bibeln därmed uppfattas som tämligen ointressanta. Hur skall man övertyga någon om att det perifera och tidsbundna är ett tilltal? Mot denna kan ställas den klassiska bibeltolkningens uppdelning mellan olika nivåer, där varje text ses ha flera skikt som efterhand avslöjas för den som brukar texten. Enligt denna modell ställs såväl den bokstavliga (historiska) som den moraliska innebörden hela tiden i relation till andliga dimensioner. Likaväl som den bokstavstrogna bibelfundamentalismen riskerar den historisk-kritiska bibeltolkningen och sökande efter ett allmängiltigt enkelt budskap att reducera Bibeln till ett redskap för våra syften.

Det är också svårt att se hur grundläggande ordningar för kyrkan som dop, ämbete, bekännelse o.s.v. skall kunna förankras och nytolkas utifrån talet om en grundnorm. Likaså framstår det svårt att se hur olika slags sociala ordningar skall kunna bedömas. Inte heller torde reduktionen till denna grundnorm särskilt ofta kunna hjälpa en enskild människa i ett moraliskt dilemma. Inte minst i kristna sammanhang finns det många erfarenheter av att oreflekterade försök att leva efter denna grundnorm inte varit av godo. Det är inte utan skäl andliga vägledare ofta kan vara tvungna att hindra den som sökt upp dem från att helt uppslukas av goda gärningar. Det finns en uppenbar risk att kärleken tas till intäkt även för det som är av ondo.

4. Partnerskap

Även om dokumentet anger att kyrkan gör skillnad mellan äktenskap och partnerskap ges ingen djupare analys av denna skillnad. Med tanke på den betydelse inte bara äktenskapet utan även själva polariteten mellan kvinnligt och manligt har i Bibeln, i den kristna historien och i mycket av kristen spiritualitet och teologi är det orimligt att bara förbigå detta. Ett likställande av partnerskap och äktenskap i kyrkans praxis har konsekvenser för hela frågan om könsdifferentieringens teologiska relevans. Detta har i sin tur implikationer för den plats som vi teologiskt och i kyrkans spiritualitet tillmäter kroppslighet och sinnlighet. Mot såväl en rent andlig som en könlös teologi sätter exempelvis Maximos bekännaren en teologi som lever av motpolernas försoning utan sammanblandning eller förvandling. Om inte vi teologiskt reflekterar över hela kyrkans tradition innan vi går vidare gör vi oss inte bara urarva utan sågar även av den gren vi sitter på. Att det finns starka önskemål från en grupp inom kyrkan om en offentlig handling som kyrkligt bekräftar partnerskapet är inte ett tillräckligt argument för införande av nya ritual. Kyrkliga handlingar och nya liturgiska ordningar skapas inte för att tillfredsställa önskemål hos enskilda. De uttrycker enligt vår kyrkas ordning själva bekännelsen. För en kyrklig nyordning med en stadfäst välsignelse över och ev. även akt för ingående av partnerskap behövs en teologisk argumentering som på ett ekklesiologiskt ansvarsfullt sätt tar hänsyn till innebörden i kyrkans offentliga handlande. Här behövs enligt min uppfattning en djupare reflektion innan förändringar införs i handbok och kyrkoordning.

Ovanstående innebär inte på något sätt att jag är oense om allt som står i samtalsdokumentet eller att jag frånkänner mig ett ansvar för den process som enligt min mening nu avslutas utan att egentligen ha nått särskilt långt. Mina kommentarer är att se som uttryck för det ansvar jag anser mig ha som en fri teologisk forskare och en tjänare åt Guds ord. Det är ett uttryck för en solidaritet med kyrkan i dess helhet inte en brist på solidaritet med de arbete i vilket jag ingått.

Samuel Rubenson