Särskild kommentar från Elisabeth Engberg och LarsOlov Eriksson

Att sitta i en kommitté är både att utsätta sig för påverkan och att påverka. Det är att ge och att ta emot. Så har det i hög grad varit i Svenska kyrkans teologiska kommitté, inte minst under arbetet med frågorna om homosexualitet, som dominerat kommitténs arbete de senaste åren.

Mycket är vi i kommittén överens om. Det gäller till exempel att motarbeta fördomar mot homosexuella och att kyrkan i sin själavård är förpliktigad till en inklusiv hållning, som kännetecknas av empati, barmhärtighet, nästankärlek och respekt. Det gäller också att vi tillsammans måste finna ett sätt att leva med de spänningar som finns när det gäller homosexualitet och kyrka. I andra frågor - både grundläggande teologiska sådana och praxisfrågor - har vi inte lyckats uppnå enighet.

När teologiska kommittén utifrån Centralstyrelsens uppdrag beslöt sig för att göra ett försök att utarbeta ett för kommittén gemensamt dokument, var vi några som från början uttryckte tvivel på om den valda vägen var framkomlig. Men vi ville göra ett försök; vi ville faktiskt pröva om det var möjligt. Samtidigt som vi har strävat efter att på ett konstruktivt sätt bidra till samtalet och dokumentet, har vi också återkommande uttryckt vårt tvivel på att rätt väg valts. Vi har inte lämnat kommittén, men tvingas ändå i slutet av arbetet konstatera att det inte är möjligt för oss att ställa oss bakom dokumentet.

Det dokument som nu föreligger som ett samtalsdokument ger enligt vår uppfattning inte tillräckligt underlag för de vidare beslut som kyrkan måste fatta. För detta är det delvis alltför ofullständigt. På flera punkter drivs dessutom ett slags majoritetslinje som argument för förändrad kyrklig praxis, trots att dokumentet har ambitionen att vara deskriptivt och trots att det på ett antal ställen anges att oenighet råder inom kommittén. När vi väljer att lämna en särskild kommentar är det inte i första hand för att kommentera de enskildheter i dokumentet där vi hade önskat en annan skrivning, utan för att bidra till det fortsatta samtalet och för att särskilt ange några avgörande punkter där vi anser att dokumentet inte är teologiskt hållbart.

1. Bibelns plats i etiska resonemang och ställningstaganden. I den etiska modell som redovisas i dokumentet finns motstridande formuleringar om Bibelns betydelse vid etiska ställningstaganden. Å ena sidan sägs att Bibeln har normativ och nutidskritisk funktion; å andra sidan spelar Bibelns entydigt avvisande syn på homosexuell utlevnad inte någon roll i de slutsatser som dras. Vi menar att Bibelns syn i denna fråga måste tillmätas betydligt större roll än vad som görs i dokumentet. Vi menar också att Bibeln är tydligare i sitt avståndstagande från homosexuella handlingar än vad som framgår av dokumentets skrivning. Till detta kommer dessutom vår övertygelse om att i en tid när de kristna referenspunkterna inte längre är självklara, blir behovet av tydlig bibelargumentering ännu viktigare för en kyrka som står i en luthersk tradition där just Skriftens normativitet betonas. Det handlar inte om något slags förenklad bokstavstro - Bibelns ord måste tolkas på nytt i varje tid - utan just om tilltro till Bibeln som Guds uppenbarelse. För oss är Bibeln det mest tillförlitliga rättesnöret både vid läromässiga och etiska överväganden.

2. Kärlek och sexualitet. Det som i dokumentet sägs om kärlek och sexualitet är enligt vår uppfattning på många sätt otillräckligt, vilket märks på bland annat följande sätt. Den spänning mellan gott och ont som ryms i allt mänskligt liv - inklusive mänsklig kärlek och sexualitet - nämns visserligen men spelar ingen större roll i argumenteringen. Själva begreppet "kärlek" används utan att tillfredsställande preciseras, och ibland finns en olycklig glidning mellan kärlek och sexualitet. Det som sägs om äktenskap och partnerskap betonar inte tillräckligt den grundläggande skillnaden mellan de två. Sammantaget menar vi att när dokumentet talar om kärlek och sexualitet görs det inte tillräckligt problematiserande, inte tillräckligt reflekterande vad gäller varje människas ansvar för sin sexualitet och inte tillräckligt hänsynstagande till syndens och ondskans realitet.

3. Ekumeniska och bekännelsemässiga konsekvenser. I dokumentet finns en öppenhet för att Svenska kyrkan skulle erbjuda en offentlig "kyrkans handling som innebär ingående och/eller välsignelse av partnerskap". Detta skulle enligt vår mening innebära att Svenska kyrkan valde att ställa sig vid sidan av det stora flertalet andra kyrkor i världen. Det skulle också innebära att kyrkan valde att inta en hållning som av många enskilda och grupper inom Svenska kyrkan uppfattas som inte bara felaktig utan direkt provokativ. Men kyrkans enhet är överordnad och viktigare än enskilda människors önskemål och behov. Dessutom ligger i införandet av en officiell ordning också frågan om vad det betyder att en sådan kyrklig handling, bekräftad i kyrkohandboken, skulle bli en del av kyrkans bekännelse. Vi menar att denna fråga är central och skulle ha behövt ges en grundläggande teologisk belysning. Även om den enskilde prästen skulle tillförsäkras frihet att avstå från att medverka vid ingående och/eller välsignelse av partnerskap, vilket dokumentet förutsätter, återstår att övertyga om att detta verkligen skulle tillåtas och fungera i längden. Den näraliggande parallellen med hur ämbetsfrågan behandlats i Svenska kyrkan inger oro på denna punkt. Handhavandet av och besluten i samband med ämbetsfrågan kan knappast tolkas som annat än ett misslyckande för kyrkan, eftersom det inte ledde till att gudstjänstgemenskapen bevarades.

4. Försonad mångfald. Mångfalden är på många sätt en rikedom i Svenska kyrkan. På dopets grund får vi trots våra olikheter i uttryckssätt och traditioner ömsesidigt erkänna varandras kristna tro och liv som äkta i olikheterna. Samtidigt måste det inom mångfalden finns en enhet, inte minst i en kyrka med en gemensam bekännelse. Dokumentets grundläggande tanke på försonad mångfald när det gäller kyrkans förhållningssätt i etiska frågor menar vi vara mindre lyckad. Begreppet är lånat från de ekumeniska samtalen och har där sin givna funktion. Men när det handlar om att leva i en och samma kyrka med etisk oenighet är vi inte övertygade om att det är en framkomlig väg. Tanken på mångfalden som konstitutiv är i dokumentet för oprecist beskriven, och tanken på försonad mångfald kan möjligen fungera så länge sanningsfrågan inte ställs. Men när den ställs - alltså om homosexuellt liv är i enlighet med Guds vilja - och besvaras, är det knappast möjligt att leva med flera slags praxis sida vid sida. Risken är stor att den maktkamp som dubbel eller mångfaldig praxis inbjuder till i själva verket leder till förtryck eller diskriminering. Vi är alltså inte övertygade om att kyrkan i längden kan leva med olika ställningstaganden trots önskan om enhet. Därför anser vi det vara bättre att låta en bred samsyn växa fram underifrån, för att om och när tiden är inne fatta beslut om förändringar i kyrkans hållning. Det är viktigt att den lokala församlingens perspektiv vägs in och tas hänsyn till. Detta saknas nästan helt i det dokument som nu föreligger.

5. Partnerskap och välsignelse. Ingående av partnerskap är en möjlighet enligt svensk lag. Till detta har kyrkan att förhålla sig, men det är inte i sig ett skäl att erbjuda välsignelse av ingånget partnerskap. Med välsignelsen måste kyrkan handskas försiktigt. Det är viktigt både av teologiska och själavårdsmässiga skäl att tydliggöra vad som är möjligt att välsigna och vad som inte är det. När det gäller individer är svårigheten inte så stor, och här kan kyrkan i olika sammanhang och på olika sätt be om Guds välsignelse. När det gäller förhållanden är det inte alltid lika självklart, och där måste kyrkan vara varsam med hur hon uttrycker eller ber om Guds välsignelse. Det finns enligt vår uppfattning inget stöd i Skrift och tradition för införandet av en kyrklig ordning, som skulle innebära något slags vigselliknande rit eller välsignelsehandling för samkönade par.

Elisabeth Engberg LarsOlov Eriksson