Konklusion

Vi har redovisat några viktiga vägval och givit argument och uppfattningar som får vägleda kyrkan i uppgiften att efterhand besluta. Liksom i kyrkan i stort finns det inom Teologiska kommittén olika uppfattningar men också stor överensstämmelse. Vi är överens om att kyrkan givetvis inte skall fördöma den samkönade orienteringen och inte heller understödja sådan verksamhet som försöker "bota" homosexuella. Kyrkan har all anledning att obevekligt och aktivt motverka alla former av våld och trakasserier av homosexuella och enligt grunderna i sin människosyn främja gemenskap tvärs över diskriminerande gränser. Vi menar också att möjligheten till vigd tjänst i kyrkan skall prövas i varje enskilt fall och att sexuell orientering inte bör medföra ett generellt nekande. Frågor som rör adoption, slutligen, skall främst tillvarata barnens intressen men omhändertagande av föräldralösa barn i princip alltid är en god sak.

Däremot finns det olika nyanser och uppfattningar om huruvida kyrkan skall medverka med en kyrklig handling kopplad till partnerskapsingående, av vilket slag den i så fall skall vara och hur den skall gå till. Men skiljelinjerna gäller inte bara huruvida kyrkan skall medverka med välsignelse över ingångna partnerskap eller inte. Frågan gäller dessutom vilken grad av offentlighet en sådan välsignelse akt i så fall bör ha, och huruvida man i samband med välsignelsehandlingen skall knyta en juridisk ingåendeakt på samma sätt som vid kyrklig vigsel.

Oavsett hur kyrkan beslutar, finns några grundläggande förhållningsätt som måste gälla i hela kyrkan och de rör främst hur vi bemöter varandra. Det kommer i framtiden att krävas stor lyhördhet från församlingarnas ledare och öppenhet hos deras medlemmar. I fråga om homosexualitet är det en av kyrkans viktigaste uppgifter att motverka negativa attityder gentemot dem som lever i partnerskap samt att hjälpa människor att över huvud taget göra det möjligt att leva och utvecklas i relationer. Kyrkans uppgift är att visa på kärlekens väg och att föra fram evangeliets budskap, fyllt av nåd. Det stora utmaningen för kyrkan kommer således att ligga i hur vi förmår bemöta varandra. Inför detta är annat sekundärt. Detta gäller särskilt när vi har olika uppfattningar och lever på olika sätt.

Vi har argumenterat för att det finns grundläggande värden och förhållningssätt som tillhör livet i kyrkan. Vi har också sagt att det bör finnas utrymme för dem som väljer att leva tillsammans i partnerskap likaväl som för dem som väljer att leva i celibat, och för dem som har olika uppfattningar om homosexualitetens innebörd och uttryck. Frågan är om kyrkan förmår leva med denna mångfald som en försonad mångfald eller om en grupp och en åsikt skall försöka manövrera ut andra grupper och inte respektera andras hållningar och uppfattningar. Den försonade mångfaldens väg är ett centralt inslag i detta dokument. Kommitténs egen process har varit lång och ingående och vi hoppas att vår mångfald är en försonad mångfald. Liksom i kyrkan i stort är inte heller vi eniga i alla frågor. Vi speglar därmed de spänningar som finns i hela Svenska kyrkan och som vi alla är kallade att uthärda och leva med. Utmaningen gäller såväl dem som är emot till exempel att kyrkan skall acceptera offentlig välsignelse eller offentlig ingåendehandling likaväl som dem som accepterar detta.

Det avgörande för kyrkans trovärdighet är att ingens samvete eller övertygelse skall tvingas i dessa frågor. Ingen anställd i kyrkan skall öppet eller fördolt påtvingas eller avkrävas en viss uppfattning för att till exempel få uppdrag eller tjänst i kyrkan. Tillfälliga opinionsstormar väger i detta sammanhang lätt om kyrkan håller fast vid sin grund. Försök till politiska och andra påtryckningar om förändringar i kyrkan kommer att förekomma. Det är en uppgift för präster, biskopar och för kyrkans beslutande organ att förverkliga en försonad gemenskap och hållning, även om samhällets opinioner kräver något annat. Kyrkan skall vara ett tecken på tolerans och mångfald och inte maktstyrd enfald.

I kyrkans 1900-talshistoria finns två exempel på motsvarande situationer. Den ena konflikten fick, sett i historiens ljus, ingen efterföljansvärd process, när det gäller problemet hur mångfald skall finnas i kyrkan samtidigt som en viss praxis måste råda. Det som avses är behandlingen av frågan om kvinnliga präster där gudstjänstgemenskapen inte kunde behållas. Den andra frågan gäller omgifte av frånskilda. Frågan vållade en stor och lång debatt under flera decennier. Den löstes efterhand så att ingens samvete skulle tvingas, men kyrkan skulle som kyrka se till att omgifte av frånskilda kunde genomföras. Idag är detta ingen fråga som vållar större oenighet. En sådan lösning är i princip möjlig för alla de praxisfrågor vi behandlat.

Slutligen förtjänar det att erinras om att den viktigaste frågan är hur vi som kyrka över huvud taget skall kunna stödja goda samlevnadsformer och bidra till att människor skall kunna ge och få den kärlek och gemenskap som vi alla längtar efter och behöver.