VII. Tillämpningar

Inledningsvis återgav vi en berättelse som för oss in i den nutida verkligheten. Både för Nils mamma och för medlemmarna i kyrkan är det frågan om en process som tar tid. Vissa beslut måste mogna fram, både för den enskilde, för församlingen och för hela kyrkan. Vissa beslut måste efterhand fattas av kyrkans beslutsorgan. Vi vet alla att vi lever i ett samhälle och en kyrka där några av oss är homosexuella. Vi har homosexuella personer, som lever i eller utanför partnerskap, i kyrkans mitt. Rent konkret har vi också homosexuella personer som på kyrktrappan frågar efter kyrkans bejakande. Kyrkan kan inte leva som om dessa personer inte fanns.

Vi har givit till exempel exegetiska, historiska och etiska synpunkter. Nu måste vi finna ett sätt att leva tillsammans i de konkreta frågor kyrkan ställs inför. Som individer behöver vi reflektera och som kyrka komma överens om en rimlig praxis. Det är vår redovisade uppfattning att kyrkan skall se sig själv som en försonad mångfald, som innehåller många olika människor och åsikter, och som ytterst hålls ihop av Guds handlande med kyrkan och människorna.

Det finns - som vi har visat - olika uppfattningar om hur långt kyrkan ska gå i gemensamma och officiella uttalanden. Några menar att det är bra att kyrkan genom gemensamma och offentliga uttalanden ger klar vägledning, andra tycker att vägledning skall ske endast genom predikan och själavård. Inom Teologiska kommittén finns olika uppfattningar om just dessa frågor, men samtidigt råder total enighet om - liksom det bör göra i kyrkan - att kyrkan aktivt ska motverka diskriminering av personer på grund av sexuell orientering. Kyrkan bör tvärtom gå före i samhället genom att själv försöka leva upp till den försonade mångfald som i kärleksbudets tecken är en välkomnande gemenskap över alla exkluderande gränser som samhället sätter upp.

I kyrkans offentliga liv är en gemensam förutsättning för alla tolkningar och handlingar att man accepterar existensen av en homosexuell orientering, hur den än förklaras. Att fördöma den homosexuella personen eller skuldbelägga orienteringen är uteslutet. Kyrkan är en gemenskap, som välkomnar alla människor. Även om vi som individer har olika uppfattningar om homosexualitet så måste vi som gemenskap och institution bestämma oss för hur vi, heterosexuella och homosexuella, ska förhålla oss till varandra och vilka regler som skall gälla i vårt gemensamma gestaltande av vår kristna tro. I kyrkans offentliga och gemensamma liv och handlande måste det därför finnas vissa ramar för kyrkans praxis. Här nedan ger vi en kort redogörelse för några av de frågor och vägval som vi behöver förhålla oss till som kyrka. Allt som följer är uppfattningar som finns i Svenska kyrkan och de finns också företrädda i kommittén. Vi beskriver frågorna och de vägval Svenska kyrkan står inför och ger perspektiv på vägvalen och deras konsekvenser. Däremot kan vi inte som grupp ge en enhetlig rekommendation om vad vi menar är de riktiga eller bästa alternativen.

Homosexuell orientering och samlevnad

Ett synsätt som fördömer orienteringen strider på väsentliga punkter inte bara mot ett empatiskt sätt att möta andra människor utan också mot kunskaper från nutida forskning om homosexualitet. Det finns också skäl som talar för att man under vissa perioder av den kristna traditionen har haft en betydligt nyanserad syn på homosexuell attraktion, och skilt detta från den etiska bedömningen av homosexuellt samliv. Detta skulle vara en motsvarighet till distinktionen mellan orientering och samlevnad. Pastorala skäl gör det enligt vår gemensamma uppfattning i kommittén oacceptabelt att skuldbelägga orienteringen eftersom det omöjliggör ett verkligt och ömsesidigt möte mellan alla människor i kyrkan, heterosexuella som homosexuella. Den homosexuella som försöker att hitta ett kristet förhållningssätt till sin identitet skulle annars drivas in i en omöjlig inre konflikt.

Som en konsekvens av detta måste en gemensam utgångspunkt för kyrkans offentliga liv vara att inte för delaktighet i kyrkans gemenskap på någon nivå kräva en beredskap att försöka förändra en homosexuell orientering. Om en person vill ha hjälp att förändra sin situation, bör kyrkan handskas med detta som en personlig själavårdsangelägenhet. Kyrkan bör däremot inte sanktionera eller driva en organiserad verksamhet i syfte att "bota" homosexuella.

Ståndpunkter som moraliskt accepterar att en person är homosexuell, men anser att det är moraliskt orätt med samkönad samlevnad ryms inom kyrkans gemenskap och återfinns både i kyrkans historia och i vår tid. En sådan uppfattning slår vakt om en traditionell kristen ståndpunkt. Samtidigt erkänns konsekvensen av nutida forskning och erfarenhet genom att man accepterar att den homosexuella orienteringen inte kan ges ett negativt moraliskt värde. Enligt denna uppfattning bör emellertid en homosexuell person som vill förena sin homosexuella identitet med sitt kristna liv välja ett liv i celibat. Företrädare för denna uppfattning hänvisar bland annat till att det finns en nästan tvåtusenårig tradition av celibat som ett alternativ till sexuell samlevnad.

Den celibatära traditionen har omväxlande varit uttryck antingen för en skepticism mot sexualitetens förenlighet med ett andligt liv, i värsta fall för sexualfientlighet, eller för ett helhjärtat engagemang i livet med Gud. I vår lutherska tradition har det celibatära livet inte haft någon särställning och inte heller prioriterats som ett alternativt kristet levnadssätt. Det finns dock anledning att påminna om att reformatorerna inte vände sig mot klosterlivet som sådant, utan mot det anspråk som i den tiden var förbundet med detta liv, nämligen att det skulle utgöra en fullkomligare livsform. Ingenting hindrar att man idag utvecklar former för ett sådant liv och gör det möjligt för alla dem som har gåvan och kallelsen, att välja att leva på detta sätt. Men detta gäller heterosexuella lika väl som homosexuella. Att uppmanas till att leva ett liv man inte känner sig kallad till kan leda en människa till både hyckleri och förtvivlan.

Celibatet uppfattas emellertid inte av alla som ett nödvändigt val för kristna homosexuella. Ståndpunkter som moraliskt accepterar både att en person är homosexuell och i ansvar lever i homosexuell gemenskap, förutsatt att samma normer för relationer följs som för heterosexuella förhållanden, ryms också inom kyrkans gemenskap. Denna typ av tolkning ger nutida kunskap om homosexualitetens karaktär och orsaker större betydelse i den etiska bedömningen. Man accepterar att homosexualiteten, hur den än förklaras, är en integrerad del av individens personlighet, som sällan går att förändra och som det är negativt för individen att förtränga. Man vill ge homosexuella samma möjligheter som heterosexuella att leva i kärleksfulla relationer. Utifrån denna faktiska situation kan man närma sig de bibliska texterna för att fråga om de textställen som rör homosexualitet är tillämpbara idag, särskilt på det liv i partnerskap det här är fråga om. Det tycks vara så att bibelställena fördömer den homosexualitet de avser och att de diskuterar handlingar, inte orientering. Samtidigt får man ge större etisk relevans åt det faktum att dessa handlingar fördöms i ett sammanhang utan direkt motsvarighet till kontexten för nutidens diskussion.

Denna tolkning menar att dessa bibelställens avståndstaganden förmodligen inte handlar om nutida former av liv i homosexuellt partnerskap. Dessutom används dessa bibelställen enligt vad vi tidigare skrivit om det centrala budskapet om Kristus och den centrala grundnormen, konkretiserad i Jesu undervisning. Framför allt har många idag en annan övertygelse, som leder till en annan praxis, på motsvarande sätt som övertygelserna i fråga om till exempel jämställdhet, slaveri och dödsstraff också har förändrats sedan biblisk tid utan att man därmed menar sig ha övergivit kärnan i kristen tradition. Tvärtom menar man att de förändrade ställningstagandena skett som en nutida, under allvarlig prövning fattad, konsekvens av det man uppfattar som det genuina och centrala i kristen moraltradition.

Den uppfattning om kärlek, relationer och sexualitet som utvecklats i detta dokument gäller all slags mellanmänsklig kärlek, även homosexuell kärlek. Man bör erinra sig att samhället genom öppet förtryck och subtil diskriminering tvingat in homosexuella personer i en subkultur, som inte har varit konstruktiv för ansvarsfulla och mognande sexuella relationer.

I nutidens samhälle har förutsättningarna för både heterosexuella och homosexuella relationer blivit allt sämre. Det betyder att de etiska principerna för relationer som vi anfört är ideal man får försöka förverkliga i en samhällsmiljö som inte direkt befrämjar dem. I det avseendet liknar heterosexuella och homosexuella relationers villkor varandra allt mer. Därför kan det vara lika angeläget - och i vissas ögon kanske lika orealistiskt - att se trohet, ansvar och unicitet som principer för både homosexuella och heterosexuella relationer. En levande kärleksrelation bör, lika mycket för homosexuella som för heterosexuella, vara en ömsesidighetens gåva och uppgift. Kyrkan har en stor uppgift att i dagens samhälle vara en miljö, där dessa ideal är levande och goda förebilder ges, där troheten stöttas och där människor får växa och mogna. Detta gäller såväl för äktenskap som partnerskap.

Äktenskap och partnerskap

Kyrkan har mot bakgrund av vad vi framhållit anledningar att se positivt på och bejaka partnerskapet som legaliserad form av den homosexuella samlevnad man vill stödja. Kyrkan har alltid betonat att samlevnaden har en social, offentlig sida, och inte bara en privat. Ett skäl för detta är att den svagare parten i samlevnaden skall skyddas. Motsvarande gäller för de heterosexuella som väljer att leva i samboende utan att ingå äktenskap.

I kyrkan liksom i samhället i övrigt behöver dock frågan om relationen mellan äktenskap och partnerskap bearbetas. Samhälle och kyrka skiljer för närvarande på äktenskap och partnerskap som två olika, rättsligt reglerade samlevnadsformer. Samtidigt föreligger bestämda likheter. Det finns därför anledning att reflektera över hur den ena formen kan förhålla sig till den andra. För att det skall kunna ske, behöver några grundläggande drag i synen på äktenskapet i evangelisk-luthersk tradition först anges.

Äktenskapet betraktas som en allmänmänsklig ordning för samlivet mellan man och kvinna. Vigseln består därför av två delar, en civilrättslig del och en kyrklig del med bön, välsignelse bibelläsning och förmaningsord. I Luthers Traubüchlein från 1529 markeras skillnaden genom att den förra delen av akten utspelas på kyrktrappan, där frågorna ställs och där också ringväxlingen och tillkännagivandet äger rum. Därefter träder brudparet in i kyrkan. Med tiden kom emellertid även den första delen att förläggas till kyrkorummet. Därmed blev den för Luther väsentliga distinktionen mellan andligt och världsligt mindre tydlig.

Även i andra avseenden har ordningen för vigseln ändrats från en tid till en annan. Det gäller inte minst var man från teologisk synpunkt valt att lägga betoningen. Luther såg i släktets förökelse och samhällets fortbestånd det huvudsakliga syftet med äktenskapet Därtill underströk han i regel dess funktion som "läkemedel mot okyskheten". Redan i den lutherska ortodoxin började man emellertid betona ett annat drag, nämligen den inbördes gemenskapen. Denna förskjutning blev ännu större och tydligare under de följande århundradena, inte minst under romantiken. Idag är betoningen av den ömsesidiga gemenskapen och kärleken självklar. Motsvarande utveckling finns i andra kyrkor.

Ett ytterligare drag, utöver äktenskapets betydelse för släktets fortbestånd, det ansvarsfulla sexuallivet (kyskheten) och den inbördes gemenskapen, är av mer symbolisk art. Äktenskapet är i både Gamla och Nya testamentet en bild för Guds förhållande till sitt utkorade folk och för Kristi kärlek till församlingen. Det nytestamentliga ord som framför andra tecknar denna bild är Efesierbrevet 5. Det betyder att äktenskapet inte skall förstås enbart i relation till skapelsen utan även till frälsningen. Denna symboliska betydelse återkommer i teologins historia i olika varianter. Den finns hos Luther till exempel i den lilla boken Om en kristen människas frihet. Där tecknar han med utgångspunkt från Efesierbrevet föreningen mellan Kristus och den enskilde troende på ett sätt som närmast påminner om den medeltida så kallade brudmystiken. En trons nådegåva är, skriver Luther, att den förenar själen med Kristus liksom en brud med hennes brudgum. I vårt nuvarande vigselritual är denna symbolik inte tydligt framhävd, men det finns skäl att anta att den används i vigseltal.

Eftersom partnerskapet är en ny ordning finns det ingen motsvarande historia att berätta. Icke desto mindre finns det klara beröringspunkter och överensstämmelser med några av de grunddrag som är äktenskapets. Det gäller inte minst partnerskapets karaktär av samhällelig ordning i syfte att befordra ömsesidig trohet, ansvarstagande och gemenskap. Om kyrkan beslutar att utforma en särskild ordning för välsignelse av partnerskap har den att ta ställning till vilken vikt man vill lägga vid likheterna respektive olikheterna i förhållande till äktenskapet. Om man lägger vikt vid de förra, kan det vara naturligt att utgå från och bearbeta den ordning som gäller för Välsignelse över borgerligt ingånget äktenskap. Uppenbarligen är det så man gjort i många av de partnerskapsvälsignelser som hittills ägt rum. Om man däremot tar fasta på olikheterna, men ändå menar att en ordning skall utformas, kan det vara rimligare att åstadkomma en särskild ritual som gäller för just partnerskap. Så har man resonerat i några av de tyska lutherska landskyrkorna.

Att ingå och att få välsignelse över äktenskap respektive partnerskap

Inom kommittén, precis som i kyrkan i stort, finns det olika uppfattningar om vad kyrkan kan och bör göra beträffande ingående av äktenskap och partnerskap. Partnerskap ingås för närvarande genom en civilrättslig handling. Även äktenskap kan ingås civilt. Enligt nuvarande praxis kan såväl civilt ingånget äktenskap som partnerskap få välsignelse och förbön genom en kyrkans handling. I ett samhälle som blivit alltmer mångkulturellt och där Svenska kyrkan skilts från staten kan man tänka sig att allt ingående av äktenskap och partnerskap sker civilt. Efter en sådan civilrättslig akt skulle de som sedan önskar kunna få en kyrkans välsignelse över det förbund de redan ingått. Detta är både teologiskt principiellt och praktiskt en fullt möjlig lösning, som måhända blir mer aktuell desto mer mångkulturellt samhället blir. Kyrkan bör överväga denna möjlighet, men att nu aktivt arbeta för ett obligatoriskt civilt ingående av äktenskap och att göra det enbart med anledning av de frågor som nu behandlas förefaller förhastat. Här finns dock ett framtida vägval.

Kyrkan gör en åtskillnad mellan äktenskap och partnerskap. Nu står kyrkan även inför följande val: Skall kyrkan välsigna ett ingånget partnerskap och skall välsignelsen i så fall ske privat eller som en offentlig handling? Skall kyrkan medverka med en ingåendehandling, som liksom vigseln för äktenskapet också är ett civilt ingående av partnerskapet (förutsatt att staten beslutar att så kan vara fallet)?

Först gäller det välsignelse över ett civilt ingånget partnerskap. Om kyrkan bejakar det civilt ingångna partnerskapet kan kyrkan givetvis likväl avstå från att medverka med en välsignelsehandling, men det finns också skäl som talar för att kyrkan medverkar med en välsignelsehandling över ingånget partnerskap. En aktiv kristen kan vilja ta det viktiga steget att ingå partnerskap i ett sammanhang av bön och välsignelse. Kristna homosexuella önskar i dag få denna möjlighet. Svenska kyrkan har försökt att tillmötesgå detta genom Biskopsmötets rekommendation om förbön och välsignelse för homosexuella som ingått partnerskap.

Några vill tillämpa en distinktion mellan förbön och/eller välsignelse för individerna respektive välsignelse över partnerskapet. En punkt där oenighet råder inom Svenska kyrkan är därför huruvida den förböns och/eller välsignelseakt kyrkan kan medverka till skall gälla individerna eller det ingångna partnerskapet.

Svenska kyrkan har hittills betonat den själavårdsmässiga karaktären och velat begränsa offentligheten i denna förbön. I kommittén liksom i kyrkan finns olika uppfattningar härom. På senare tid har gudstjänstkaraktären tydligare framhävts och därmed möjligheter till ett bredare deltagande för dem som vill närvara vid firandet av denna högtid. Genom att förbön och välsignelse över dem som ingått partnerskap erhållit en mer gudstjänstliknande form har den kyrkliga akten också fått en mer officiell karaktär i linje med ordningen för välsignelse av ett borgerligt ingånget äktenskap. Kyrkan får här välja väg. Vad som står på spel är inte minst huruvida kyrkan skall motverka eller medverka till den tystnadens kultur som idag omger många homosexuella i samhället och i församlingarna och som kan befaras försvåra stabila, monogama och stödjande samkönade relationer.

När det gäller frågan om partnerskapets civilrättsliga ingående kan ske i kyrkobyggnaden genom en kyrklig handling är platsen för handlingen ur teologisk synpunkt en inte oväsentlig om än inte avgörande fråga. Man kan välja att se frågan om en sådan akt kan ske i en kyrka som en lämplighetsfråga eller som en fråga som kräver ingående analys av kyrkorummets karaktär av heligt rum och invigd gudstjänstplats. Förutom själva platsen är handlingens rituella utformning av betydelse för kyrkans vägval i detta avseende. Om en ingåendehandling skall äga rum i en kyrka, måste givetvis själva partnerskapet vara accepterat av kyrkan.

En viktig aspekt är vidare att de som önskar leva i partnerskap bejakar den gudsrelation, den människosyn och de värden som partnerskapet bygger på och att det är två likvärdiga personer som med kropp och själ respekterar och tjänar varandra och vill låta Gud vara centrum i deras liv. Det avgörande är dels att kyrkan bejakar partnerskapet, dels att de som väljer att vilja ha akten i en kyrka, också inser vad kyrkans handling betyder och vad partnerskapets livsform innebär. En kyrkans handling är inte en högtidlig sekulär fest utan en gudstjänst, där de som ingår partnerskap ser sina liv och sin gemenskap i ljuset av gudsgemenskapen och försoningens evangelium. Detta gäller naturligtvis i lika hög grad för kyrkans välsignelse av heterosexuella par.

Kyrkans lära uttrycks bland annat genom hennes sätt att fira gudstjänst. När det sker förskjutningar i läran förändras gudstjänsten, men det kan också vara tvärtom. Genom bönen och gudstjänsten lär vi oss det vi behöver veta om Kristus - lex orandi, lex credendi. Stor betydelse för lärobildningen har vår kyrkas båda sakrament, dopet och nattvarden. Även de kyrkliga handlingarnas läromässiga betydelse markeras genom att ordningen för dem regleras i kyrkohandboken. Utöver dessa kyrkliga handlingar finns en mängd gudstjänster som inte regleras av kyrkohandbok utan där den tjänsteförrättande prästen, genom löftena i sin vigning, har ansvar för det läromässiga innehållet. Den nuvarande kyrkohandboken har, i jämförelse med äldre ordningar, givit den enskilda prästen ett betydligt större ansvar att i samråd med de berörda utforma de kyrkliga handlingarna. Detta gäller främst konfirmation, vigsel och begravningsgudstjänst. För dessa gudstjänster finns dock en bestämd ram som så att säga konstituerar själva gudstjänsten. Dessa gemensamma ramar fungerar sammanhållande och igenkännande för kyrkan.

Ritual är en speciell form av språk. Den är den symboliska förvandlingen av upplevelser som uttrycks genom ritualet och som måste uttryckas i gemensamma handlingar. Sådana upplevelser är den genomgripande sorgen och den genomgripande kärleken. När riten fungerar dras man in i ett skeende och blir berörd. Riten är kyrkans speciella språk, ett språk vi har ansvar för och måste hantera varsamt. Kyrkorummet är ett rum avskilt för gudstjänstbruk och rituella handlingar. I kyrkorummet skall därför inget förekomma som strider mot kyrkans tro, bekännelse och lära. I Biskopsbrevet Det heliga rummet (Biskopsmötet 2001) rekommenderas att ett invigt rum inte upplåts för borgerliga förrättningar (borgerlig vigsel, borgerlig begravning, registrering av partnerskap) eller att präst medverkar vid sådan förrättning. I diskussionen kring denna rekommendation har behovet av en sammanhållen kyrklig akt för registrering av partnerskap och välsignelse av ingånget partnerskap gjort sig påmind. Vad gäller vigsel och begravning finns ju möjligheten att antingen välja det borgerliga eller det kyrkliga alternativet.

Ett viktigt inslag i ställningstagandet till om ett ingående kan ske i en kyrka genom en form av ingåendeakt är således hur ritualet kommer att se ut. Om man väljer att betona likheten mellan äktenskap och partnerskap, blir skillnaden i ritual mindre - och omvänt. Inom Teologiska kommittén finns olika uppfattningar om detta. Om kyrkan vill erbjuda en handling som likt vigseln förenar ingåendet och välsignelsen bör ett förslag arbetas fram som underlag för ett ställningstagande. Liksom vigseln har två delar, ingåendet och välsignelsen, skulle en motsvarande handling för partnerskaps ingående få dessa delar. Ur kyrklig synpunkt är egentligen välsignelsen det avgörande. I den mån man accepterar partnerskapet är formerna för ingåendet sekundärt.

En annan viktig aspekt att ta hänsyn till är också offentligheten. Kyrkan har av tradition haft öppenhet vid sina gudstjänster. Om kyrkan bejakar partnerskapet och vill ge det sin välsignelse och samtidigt utföra det civila ingåendet finns det ingen principiell anledning att tona ner offentligheten. Att få dela glädjen vid ingående av äktenskap och partnerskap liksom att dela sorgen vid begravning är viktigt för såväl de närmast berörda som för församlingen och samhället i övrigt. Det är också alltid en möjlighet för kyrkan att förkunna det nådens evangelium som är hennes främsta klenod.

I sin kommande process bör kyrkan överväga vad som här sagts. Det är emellertid kyrkan själv - och inte staten - som skall besluta om hur kyrkan skall ta emot ett erbjudande att få förrätta ingående av partnerskap genom en kyrkans handling. Vi ser detta som en möjlighet som kyrkan erbjuder, inte som en rättighet för enskilda personer i kyrkan eller en skyldighet för kyrkans anställda att utföra. Att driva rättighetsaspekten mot någons övertygelse skulle strida mot vad vi tidigare anfört om den försonade mångfalden.

Det finns två parter att ta ställning till. En uppgift är att skydda den enskilde kyrkoarbetarens samvete, en annan att skydda det par som vill ha välsignelse eller en ingåendeakt. I kyrkans gemenskap får lösningar sökas i följande riktning: den som är beredd att medverka i en kyrkans handling som innebär ingående och/eller välsignelse av partnerskap, skall ha en möjlighet att göra detta. Allt skall ske av inre övertygelse och av dem som erfar sig kallade och beredda till denna handling. Om kyrkan väljer denna väg så måste den, med tanke på de olika uppfattningar som råder, skapa största möjliga tydlighet om vad som gäller lokalt. En gemensam ordning måste utarbetas som gör det möjligt för homosexuella par att enkelt och på ett för dem inte förnedrande sätt finna de församlingar och präster som står till tjänst med detta. Det är alltid kyrkan som helhet som skall ha ansvaret för att enskilda handlingar utförs. För enskilda präster och andra som har tjänst skall frihet råda.

Om denna linjen fullföljs finns emellertid två möjligheter. Antingen sker både ingående av äktenskap och partnerskap civilt med efterföljande välsignelse i kyrkan (med olika ritual) över dem som så önskar, eller sker ingåendet av partnerskap och äktenskap i kyrkolokalen, med delvis olika ritual.

Vigning till kyrkans tjänst

Om Svenska kyrkan bejakar möjligheten för homosexuella att leva i partnerskap, är det svårt att inte acceptera att även de som har vigningstjänst i kyrkan får denna möjlighet. Flera andra kyrkor som har tagit positiv ställning för homosexualitet har likväl ändå intagit en restriktiv hållning mot vigning av homosexuella präster. Motiveringen har varit att präster som representanter för kyrkans lära och etik ska vara okontroversiella föredömen och tydligt stå för den traditionella ståndpunkten. Detta ställer frågan på vilket sätt den som har vigningstjänst ska vara föredömlig i att "låta liv och lära bli ett" på sin spets. Här kan finnas olika uppfattningar. Ett sätt att se det är att det föredömliga väsentligen ligger i den trohet och omsorg man uppvisar i den relation man lever i. Om kyrkan bejakar partnerskap, kan inte den präst som lever i partnerskap bara genom detta sägas bryta mot föredömesidealet.

När det gäller vigning av präst och diakon prövas kandidaterna med avseende på hur väl de kan tänkas fungera på kommande arbetsplatser. Homosexuell orientering eller ett liv i partnerskap kan inte vara ett generellt motiv för att vägra vigning. Den homosexuelle har att prövas på samma sätt som andra vigningskandidater. Församlingarna behöver goda präster och diakoner som förkunnar Guds ord rent och klart, som handhar sakramenten i enlighet med Kristi befallning och som tjänar församling i bön och handling. Om den som har de rätta förutsättningarna för detta är heterosexuell eller homosexuell kan inte vara det allt avgörande. Visserligen är det säkert så att en del församlingar idag inte skulle välja att anställa en homosexuell präst eller diakon, men samtidigt finns det andra församlingar som är beredda att göra det.

Kyrkan bör inte fortsätta att befrämja den tystandens kultur som ofta rått för homosexuella, i samhället och i kyrkan. Det finns nu många homosexuella i kyrkan. Några lever öppet i partnerskap, andra vill inte på samma sätt träda fram offentligt. För dem som är i kyrkans tjänst lika litet som för någon annan, finns anledning att fortsatt befrämja tystnaden.

Om adoption

Frågor rörande homosexuella pars rätt att prövas för att få adoptera barn gemensamt kom in i Teologiska kommitténs arbete i ett sent stadium i vår arbetsprocess. Vi har därför inte haft möjlighet att diskutera detta i någon större utsträckning. Med anledning av att frågeställningen blivit aktuell i den svenska samhällsdebatten i samband med det statliga betänkandet Barn i homosexuella familjer (SOU 2001:10) vill vi dock anföra följande:

Sexuell orientering eller familjebildningens form är inte av primär betydelse vad gäller vård och omsorg av barn. Det är alltid barnets bästa som skall stå i centrum. Att kärleksfulla människor vill och kan ta hand om och vårda föräldralösa eller övergivna barn måste alltid ses som en god sak. Oberoende av samhällets lagstiftning finns det barn som växer upp i homosexuella familjer. Det är viktigt att understryka att dessa barn är lika välkomna i kyrkans gemenskap som alla andra barn, samt att de och deras föräldrar omfattas av kyrkans förbön och omsorg på samma sätt som alla andra.