VI. Att vara en kyrka med teologisk och etisk oenighet

Att bejaka olika uppfattningar inom en och samma kyrka i mer avgränsade etiska frågor är inte ovanligt. Det förekommer till exempel i fråga om det etiskt rätta i att göra värnplikt, i frågor om abort, om hur rättvisan skall gestaltas, hur stort biståndet till fattiga länder skall vara. Om sådana olika uppfattningar uttrycker vad som kallats en ur kristen etisk synpunkt välgrundad moralisk oenighet, finns det rum för flera uppfattningar inom samma kyrka, förutsatt att den gemensamma etiska grunden är klar och uttalad. Avgörande blir här den enskildes egen övertygelse, rannsakan av det egna samvetet och prövningen inför det bibliska budskapet och traditionens vägledning samt inte minst hur mina relationer till andra människor påverkas. I olika församlingar kan frågan på motsvarande sätt behandlas på olika sätt, förutsatt att det grundläggande följs.

Mer än åsiktsgemenskap

Att konstatera att det finns olika etiska ståndpunkter i en bestämd fråga och att göra anspråk på att dessa ståndpunkter är välgrundade utifrån vissa premisser är således en möjlig väg för kyrkan att se på oenigheter inom en och samma kyrkan. Den välgrundade moraliska oenigheten har sitt teologiska berättigande i en kyrka. Utredningar och samtal får klargöra var mångfaldens gränser går.

Ett annat skäl för att bejaka en moralisk oenighet i en kyrka är att kyrkan inte är en förening av självständiga individer eller församlingar, utan en gemenskap där helheten är mer än summan av delarna. Gemenskapen beror på enhetsskapande faktorer, som är mer än medlemmarnas subjektiva sympatier för varandra eller deras uppfattningar i etiska frågor. Kyrkan är inte primärt en åsiktsgemenskap, utan en tros-, gudstjänst- och tjänandegemenskap. Den djupaste grunden för gemenskapen är dopet som förenar oss i Kristus, hur vi än tar ställning till exempelvis frågor om homosexualitet. Vid åsiktsskiljaktigheter mellan medlemmar i gemenskapen är det allvarligt om gudstjänst- och tjänandegemenskapen blir störd eller i värsta fall bruten. Mångfalden kräver emellertid att ingen försöker utestänga någon annan. Om än med olika uppfattningar i vissa frågor, är vi genom dopet syskon i tron. I den fråga vi behandlar här betyder det att lika väl som de som har uppfattningen att homosexuell kärlek strider mot Guds skapelseordning måste acceptera homosexuella i församlingen och i kyrkans tjänst, så måste homosexuella acceptera att en del människor är av uppfattningen att homosexuellt samliv inte är i enlighet med Guds vilja och ordning. I kyrkan finns på detta sätt rum för mångfald i teologiska och etiska frågor, men det skall också finnas en enighet inom mångfalden. Den svåra frågan är att ta ställning till var gränserna går.

Försonad mångfald

En viktig förutsättning för att bevara dopets gemenskap, även om man är oenig i vissa frågor, är att man accepterar att spänningen mellan enhet och mångfald hör till den kristna trons och gemenskapens väsen. Den moderna ekumeniken erbjuder en modell för att tydliggöra detta. Strävan efter enhet bland kristna har fått arbeta med skiljaktigheter i tolkningen av den kristna trons centrum. På många punkter har man nått långt i samförstånd och upptäckt att många punkter där man förr menade att man hade oförenliga läror idag kan accepteras som möjliga alternativ efter ömsesidig kritisk justering. Grunden för detta har varit att man har erkänt att Guds sanning överstiger vår begränsade förmåga att kunna uppfatta och uttrycka den. Vi kan förstå och formulera sanningen bara i begränsade mänskliga bilder, begrepp och termer som alla är betingade av historiska, kulturella, filosofiska, sociala och psykologiska faktorer, och därför är relativa. Våra försök att förstå och förmedla Guds sanning är relativa. Denna dialektik börjar redan i Bibeln, även om vi som accepterar Bibeln som Guds uppenbarelse tillskriver dess betingade uttryck en normerande karaktär som inga andra formuleringar har. Dessa förutsättningar gäller för alla försök i kyrkans historia att tolka Guds sanning i uppenbarelsen.

På grund av att människor försöker förstå Bibeln vid olika tider utifrån olika förutsättningar, blir det - som vi visat tidigare - en mångfald tolkningar som inte på något förenklat sätt går att reducera till total harmoni. Samtidigt har vi läst in ett enhetsbildande centrum. Det finns en spänning mellan enhet och mångfald i kristen tro och gemenskap. Vägen till större gemenskap blir enhet i mångfald. För att det inte bara ska förbli en akademisk exercis måste det bli enhet i försonad mångfald: ett ömsesidigt erkännande av varandras kristna tro och liv som äkta i olikheterna. Olikheterna är ingen grund för att avvisa varandra. Därigenom förnyas en gemenskap mellan traditioner och individer.

Om detta kan förverkligas mellan olika kyrkor som historiskt har förkastat varandra, och gjort det på grund av oenighet i tolkningen av de centrala trosfrågorna, kunde då inte denna process verka inom en och samma kyrka för att möjliggöra en fortsatt trosgemenskap i de moraliska oenigheter som finns i olika frågor om homosexuellas plats i kyrkan? Olikheterna och motsättningarna är inte ett svek mot Bibeln eller traditionerna, inte heller uttryck för svag tro eller lättköpt anpassning till tidsandan. De är en del av det nödvändiga försöket att leva med Gud i varje tid, där enheten i Kristus förverkligas genom systrars och bröders mångfald.

För att kunna erfara det så får vi alla mer eller mindre tänka över vår position, leva oss in i andras situation, kanske göra avkall på föreställningen att ha en absolut sanning för egen del, även om man tror sig ha bättre skäl för sin tolkning än andra. Vi får inse att ingen undkommer tolkningsprocessen. Vi får vara beredda att erkänna att de som tänker annorlunda har äkta tro och uppsåt, trots att de kommer fram till andra tolkningar. Sådant är alltid lätt att skriva och säga i högtidliga deklarationer, särskilt för dem som vet att man har majoriteten bakom sig eller företräder den för tillfället förhärskande åsikten. Vi menar att dessa påståenden är mest drabbande för dem som sitter med majoriteter i beslutsfunktioner.

Vad vi anfört kan bilda en teologisk grund för att acceptera moralisk oenighet i frågan om homosexuellas plats i vår kyrka. Det kommer dock att förbli vacker retorik, om det inte leder till att gudstjänst- och tjänandegemenskap kan förverkligas. Kristna som inte kan be och fira gudstjänst tillsammans kan inte bilda kyrkans gemenskap. Det finns förmodligen i nästan varenda gudstjänstfirande församling i Svenska kyrkan på söndagens högmässa människor med mycket olika åsikter och levnadssätt i en rad etiska för att inte nämna dogmatiska frågor. Så är det förstås mer eller mindre också i alla andra kyrkor. För det mesta stör denna oenighet inte gudstjänstgemenskapen, om inte en fråga av någon anledning kommer upp till ytan och blir öppet kontroversiell. Det skall dock mycket till innan det leder till splittring i gemenskapen. Det är mer sannolikt att konsekvensen blir att enskilda individer inte längre vill vara med. Frågan om homosexualitet verkar ha en större laddning än många andra frågor. Därför finns det kanske större risk för problem om den moraliska oenigheten i just denna fråga blir tydlig i församlingslivet, framförallt om homosexuellas plats i kyrkan verkligen blir öppen. Mot bakgrund av vad som sagts om rum för både gemensam grund och rum för mångfald finns emellertid ingen anledning för kyrkan att vare sig frukta eller söka dölja frågorna.