IV. Vägar till kristen etik

Om kristen etik och dess källor

Efter behandlingen av kärlek och homosexualitet, några bibeltexter och kyrkans historia, är uppgiften nu att på ett mer systematiskt sätt ge underlag för temat med fokus på etiken. Ordet etik ger ibland associationer till enstaka moraliska bud som till exempel "du skall inte ljuga" eller till etiska system och teorier. Här används det i en mycket vidare mening. Ytterst gäller det frågor om vad som överhuvud är moraliskt gott och ont, hur vi skall leva , vilka värden vi vill befrämja, vilka handlingar som är rätta och orätta, hur en god människa är beskaffad med dygder, sinnelag och motiv och hur ett gott samhälle ser ut. Olika religioner och andra traditioner ger olika svar på detta. Etiken får därmed ses i nära samband med människosyn och samhällssyn och för den kristna etikens del i nära samband med en kristen syn på tillvaron, människan och kristen troslära överhuvud.

En kristen etik ser vi således inte som en samling enskilda moraliska regler men inte heller som bara en abstrakt teori. I verkligheten finns kristen etik bland levande människor, i församlingar och kyrkor och olika samhällen och kulturer. En kristen etik är inte heller detsamma som en moralistisk livshållning. Moralismen är den positiva moralbildningens avigsida. En kristen etik är i grunden en positiv moralbildning i det goda livets, människornas och den goda samlevnadens tjänst. Denna bakgrund finns hela tiden som en förutsättning för de mer principiella resonemang som förs i detta kapitel.

Att vi här skriver om kristen etik betyder inte att denna etik med nödvändighet skiljer sig från annan etik. Många menar tvärtom att det inte finns någon unik kristen etik utan att det finns en allmänmänsklig etik, som sammanfaller med kristen etik och som förenar kulturer och religioner. Vi tar inte ställning till den stora frågan här. Vi utgår från att etik är ett allmänmänskligt fenomen och att det finns omfattande gemenskaper i etiska frågor tvärs över religions- och kulturgränser, men vi tar inte upp frågor om hur olika etiska synsätt skiljer sig från varandra. Uppgiften är i stället att ange några karakteristiska egenskaper i en kristen etik och tillämpa dessa i frågor om homosexuella i kyrkan.

En kristen etik växer fram i de levande religiösa traditioner och gemenskaper som de kristna kyrkorna utgör, men kyrkor och enskilda troende lever och utvecklas också i sociala och kulturella sammanhang och formas ofrånkomligen av dessa. Det är en förklaring till att det finns en rik variation och mångfald inom det vida fenomen som här kallas kristen etik. En annan förklaring är att det redan i Bibeln finns en mångfald bitvis divergerande etiska ställningstaganden som traderats vidare av olika kristna deltraditioner. Några använder temat att leva i Kristi efterföljd, andra betonar friheten från lagen medan bergspredikan eller den egna samvetsövertygelsen är temat för andra. Det finns en mångfald inom det som kallas kristen etik, samtidigt som det måste finnas vissa gemensamma och grundläggande inslag för att etiken skall kunna kallas kristen.

En kristen etik växer således fram på grundval av en kombination av olika källor. Ett i praktiken vanligt sätt är att en kyrka eller en församling utgör en gemenskap där människor bildar sig sin uppfattning i etikfrågor. Man deltar i gudstjänsten, hör evangeliet förkunnas, delar gemenskapen med andra i vardag och samtal och lever i övrigt sitt samhälleliga liv. I detta sammanhang formas uppfattningar, till exempel om rika och fattiga i världen och om homosexuella i församlingen. Det är fullt rimligt att det går till just så, att förnuft, känsla, vilja och nutida erfarenheter, fakta och kunskaper i kyrkor och samhälle och inte minst i den enskildes eget liv utgör viktiga orienteringspunkter. Man kan då komma fram till uppfattningar som avviker från såväl viss praxis i samhället som uppfattningar inom Bibeln och traditionens synsätt. Det är likaså fullt rimligt att kyrkornas traditioner får ha betydelse. I det ekumeniska samtalet lär vi av varandras traditioner. Vi får ett dynamiskt förhållande till vår egen lutherska tradition först då vi på allvar studerar den och förhåller oss till den.

Vidare utgör Bibeln ett centralt fokus i framväxten av nutida kristen etik, men Bibeln är för det första inte entydig utan den används alltid tolkad. För det andra är det dessutom inte självklart hur Bibelns alla texter kan och bör göras förpliktande för det etiska ställningstagandet. Ofta är en nästan ensidig uppmärksamhet fäst vid Bibelns roll i en nutida kristen etik, inte minst i debatten om homosexuella och kyrkan, men alla etikens källor bör uppmärksammas. Med tanke på Bibelns betydelse i debatten och behovet att utreda dess plats i nutida kristen etik, inte minst i luthersk tradition, tar vi först upp relationen mellan biblisk etik och kristen etik.

Bibeln och kristen etik

För kristna kyrkor utgör Bibeln ett levande, dynamiskt vittnesbörd om den gudomliga närvaro som förmår omforma människor, deras tro och liv. Den speglar ett på en gång historiskt och tidsöverskridande skeende som är vida större än det bibelbokens pärmar förmår rymma. I den bibliska uppenbarelsen möter Gud även idag enskilda troende och kyrkan med liv av sitt liv. I vår lutherska tradition erinrar vi gärna om hur de bibliska skrifterna och deras innehåll blir levandegjorda först när de förkunnas med Kristus som centrum. När Guds Ord i den Heliga Skrift blir ett aktualiserat tilltal lever bibelordet upp på nytt och blir ett för varje tids människor levande ord (viva vox) som ger frälsning och del av Guds eget liv. Över detta levande ord förfogar ingen människa.

I psalmer, historiska berättelser, teologiska framställningar, poetiska aktstycken, brev och liknelser finns en rikedom som kyrkan i alla tider tolkat i ljuset av den centrala Kristushändelsen. Bibeln rymmer ett unikt vittnesbörd om Guds handlingar i historien och de första och vägledande vittnesbörden om Jesus från Nasaret, som bekänns som Kristus och är kyrkans och trons centrum. När vi i fortsättningen behandlar Bibelns roll för en kristen etik, sker det mot bakgrund av denna vidare och här antydda förståelse.

Det levande skriftordet ställer krav på lyhördhet och kritisk rannsakan. Det möter oss som tilltal, som berättelser eller på andra och mycket varierade sätt. Det utmanar till reaktion, inlevelse och dialog- eller till motsägelse. Det har en korrigerande funktion men lämnar öppet för fortsatt tolkning. Det drabbar och ger nya perspektiv. Texterna har ofta mångdimensionella innebörder, fördolda djup och sammanhang, som visar sig först för den som söker. Samtidigt som vi tolkar och använder Bibeln finns hela tiden den andra aspekten: det är Skriften som talar till oss - utan att vi först bestämmer oss för vad den får säga.

I bibelanvändningen finns också, ibland outsagt, den dialektiken att det å ena sidan är vi - användarna - som tilldelar Bibeln och dess enskilda delar den betydelse och auktoritet vi menar den bör ha. Om vi till exempel menar, som vi tidigare gjort, att kärlek i allsidig mening är något centralt i människors liv, ökar vår benägenhet att tillskriva texter om kärlek större betydelse än andra texter. Å andra sidan är det viktigt att så långt möjligt klargöra och ta hänsyn till texternas innebörd, varvid inte minst de intersubjektivt prövbara kunskaper och metoder som bibelvetenskapen ger är ofrånkomliga. Det är också viktigt att vara öppen för att bibelanvändningen kan leda till något oväntat; vad det innebär är inte givet på förhand.

Hur skall Bibeln användas när det gäller etiska ställningstaganden? Vi vill visa på några inslag i en framkomlig väg, som vidareför vad vi uppfattar som ett allmänkristet och evangeliskt lutherskt synsätt. En sådan väg måste försöka undvika inte bara en fundamentalistisk eller strängt biblicistisk hållning, som tillmäter varje biblisk utsaga en direkt normativ betydelse utan också tolkningar, som låter nutida synsätt hindra bibelordets kritiska och drabbande funktion. Kyrkan kan inte grunda sitt ställningstagande till homosexuella i kyrkan vare sig på enstaka bibelcitat eller enbart på en allmän moraluppfattning. Målet är att söka en position som förenar en genomarbetad bibeltrohet med en genomarbetad nutida användning och tolkning av bibeltexterna.

Bibelns centrum och dess etiska grundnorm

Möjligheten att finna något i Bibeln som är mer centralt än annat är således inte bara beroende av texterna själva utan också och i hög grad av hur Bibeln tolkas och används. Distinktionen mellan centrum och periferi hjälper oss att hålla det viktiga i sikte utan att varje enskild text placeras in i en på förhand uppgjord skala och utan att periferi uppfattas som något oviktigt, men somligt tillmäts större vikt än annat och får bidra till att tolka det övriga. Ibland är det svårt att avgöra vad som är huvudsak och bisak, men i Paulus och Luthers efterföljd kan vi och måste vi söka göra detta.

Vi har redan nämnt att Kristushändelsen är ett centrerande fokus. Den till synes självklara uppfattningen att det finns ett gammalt och ett nytt testamente är redan detta en kristen tolkning liksom tolkningen att Gamla testamentet pekar fram mot Kristus och att Nya testamentet har sitt centrum i Kristus. Bibelns centrum förläggs enligt allmänkristen tolkning till Guds handlande genom Jesus från Nasaret, bekänd som Kristus, samt till budskapet om honom, hans död och uppståndelse och människans frälsning - det som kallas evangelium. Utgångspunkten är att allt annat skall förstås i ljuset av detta centrum, också alla frågor om homosexuella i kyrkan. Vid en eventuell konflikt inom det bibliska materialet eller mellan bibelordet och nutida förhållanden är det detta centrum, detta evangelium, som har tolkningsföreträde. I en nutida kristen tro och etik behöver detta bibliska centrum komma till sin rätt.

Texterna rymmer olika sätt att uttrycka detta centrala, varvid varje tolkning får sin särskilda profil. Till exempel finns temata som rättfärdiggörelse genom tro, liv-död, frihet-ofrihet, kärlek och försoning. Detta visar på en mångsidig möjlighet att använda Bibeln men också på det preliminära i att försöka förstå och beskriva Gud och Guds gärningar. Jesu undervisning, sändning och person kan inte helt förklaras eller förstås med hjälp av olika dogmatiska eller etiska teorier. Den har något ogripbart över sig - ett mysterium som utläggs på olika sätt i bibeltexterna och genom kristenhetens historia. Den tolkandes och kyrkans situation och för övrigt hela den kulturella bakgrunden har som visats stor betydelse för vad som kommer ut av bibelanvändningen.

Om vi koncentrerar oss till biblisk etik finns en exegetiskt väl belagd grundnorm, nämligen den som formulerats i det dubbla kärleksbudet sådant det är utlagt i Jesu undervisning och manifesterat i hans liv. Kärleksbudet tydliggör den bibliska, och därmed den kristna, etikens tre poler: Jesus visar tydligt hur Gud, medmänniskan och den enskilda individen alla är delar av etiken. Gud är centrum i människans liv och älskas över allting. Den negativa bundenheten vid världen och dess värdeskalor överges därmed. Medmänniskan (nästan) skall älskas, i synnerhet om hon är i nöd. Kravet på den enskilda individen är allomfattande, genomgripande, och manar till personlig omvändelse till kärleksfulla handlingar, till ett kärleksfullt förhållningssätt och ett liv i Kristi efterföljd. Det är också en uppgift att vårda den egna personens växt och mognad. Det är utifrån denna grundhållning som varje enskild del i den kristna etiken sedan får bedömas, och detta gäller också alla frågor om homosexuella i kyrkan.

Denna tolkningsprincip utgörs således av kärleksbudet och Jesu egen undervisning och förebildliga handlande, i de episka berättelserna, liknelserna, stridssamtalen, eller i större talsamlingar som exempelvis bergspredikan. Urkyrkans teologer drar konsekvenser av Jesu etiska undervisning och låter oss komma närmare de första kristnas sätt att förstå Jesus. Kristen etik utgår således från att kärleksbudet sådant det är utlagt i Jesu etiska exempel och undervisning har en fundamental plats. Det utgör ett kritiskt korrektiv mot olika slags nutida etik och ingen etik som bryter mot detta kan kallas kristen. Detta gäller därmed också som en grund i frågor om homosexuella i kyrkans gemenskap. Därmed är inte sagt att allting i kristen etik "reduceras" till kärleksbudet eller att det typiska i kristen etik är kärleksbudet isolerat från allt annat. Det ses här just som en grundläggande utgångspunkt i all kristen etik, vare sig denna gäller sinnelaget, dygderna, värdena eller normerna, och det hör ofrånkomligen samman med allt annat i kristen tro och kyrkans liv.

Synsättet innebär naturligtvis en styrning av det väldiga bibelmaterialet, en sovring och tolkning. Men samtidigt som vi behöver inta en tolkande hållning måste vi undvika att pressa in texterna i mönster som tar bort det motsägelsefulla och obegripliga. Vi erinrar om att det också är Bibeln som tolkar våra liv. Bibelns betydelse för människor som lever i den på många sätt motsägelsefulla tillvaron får inte offras för en princips skull.

Just kombinationen av centrum och kreativ mångfald förmår ta tillvara och uttrycka Skriftens och det kristna livets rikedom. Kontrasterna möter redan i det bibliska materialet och fortsätter genom hela kyrkans historia. Ortodoxa, katolska, protestantiska och evangelikala kyrkor är på olika sätt uttryck för en nutida mångfald med bibliska rötter. Lika litet som vi är beredda att avfärda delar av dessa kyrkotraditioners specifika andliga arv och identitet är vi beredda att ge Johannesevangeliet rätt och Matteusevangeliet fel. En sådan enhet i mångfalden är förebildlig också för nutida kristen etik. Ingen enskild teolog eller tradition förmår fånga eller tolka det bibliska materialets rikedomar, dess bredd och djup.

Till en bibeltrogen kristendom hör därför att på ett ansvarsfullt sätt handskas med kombinationen av mångfald och enhet, centrum och periferi. Nutida kristna som reagerar mot en ensidig auktoritär trostolkning söker sig gärna till mångfalden som en befriande position, medan de som lever i en profillös mångfald utan klart centrum hellre söker entydiga kriterier för vad kristendom överhuvudtaget är. Till dem som ensidigt hävdar bibeltolkningsprocessens mångfald behöver frågan om enhet och grundkriterier ställas. Till dem som förfäktar en enda tolkning som den rätta bör bibeltexternas konstitutiva mångfald lyftas fram. Detta bör framhållas också i kyrkans nutida behandling av homosexuella i kyrkan.

Ett exempel på tillämpningen av goda tolkningsprinciper utgör strävan att söka skilja mellan generellt och situationsbestämt. Bibeltexten rymmer utsagor av mer övergripande natur vilka, trots sin kontextbundna tillkomst, inte är lika förknippade med en specifik situation som andra. Sådana generella utsagor är ofta relaterade till Jesus: "Lev värdigt Kristi evangelium" (Fil 1:27), "Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus" (Fil 2:5). Detta generella är tveklöst viktigt att tillämpa också på hur homosexuella och heterosexuella bemöter varandra. Andra utsagor är allmänetiska: "Öppna inte munnen för ofruktbart prat utan säg bara sådant som tjänar till att bygga upp där det behövs, så att det blir till välsignelse för dem som hör på." (Ef 4:29). Några förutsätter en naturlig ordning eller stark social-religiös sedvänja, till exempel utsagor om kvinnors hårprydnad. Texterna om "homosexualitet" bygger på vad respektive författare uppfattade som antingen en naturlig ordning eller möjligen social sedvänja, som ofta bedömdes sammanfalla med Guds vilja. På likartat sätt är det med texter om till exempel kvinnors underordning under män.

En del etiska utsagor är mer bundna till vissa specifika situationer och får sitt innehåll av dessa. Ett exempel utgör Paulus förmaningar till de yngre änkorna: "Jag vill därför att yngre änkor skall gifta om sig, föda barn och sköta sina hus, så att man inte talar illa om dem och fienden får sitt tillfälle". (1 Tim 5:14) Det generella i uppmaningen är naturligtvis att en (kristen) människa bör visa konkret omsorg om sin medmänniska, just i hennes situation. Paulus förmanar änkorna att gifta om sig så att deras sociala situation blev ordnad. Tolkningen är här att det generella är normativt och det situationsbestämda är exempel på hur Paulus tillämpade det generella i en bestämd situation, samtidigt som hans egen specifika tillämpning av denna generella regel inte behöver vara direkt normativ i sig. Den citerade utsagan bör snarare ses som en illustration av hur man vid den aktuella tiden tog ställning till en generell och även i nuet normativ norm om att ta socialt ansvar för dem som är i behov av hjälp.

När det heter att man skall "underordna sig och lyda makthavare och myndigheter" (Titus 3:1) var det kanske ett klokt råd för de första kristna, men knappast en princip som kan uppfattas gälla generellt och i situationer av despotism och institutionellt övervåld. Redan i Uppenbarelseboken möter en annan hållning till överheten just på grund av att situationen förändrats för de kristna. Den debatt är angelägen som syftar till en reflexion om vad som är generellt respektive situationsbestämt och som ställer frågan om denna distinktion verkligen går att upprätthålla så klart. Samtalet rör centrala tolkningsfrågor och behöver hållas levande i kyrkor och samfund. Motsvarande samtal behöver föras om texterna om "homosexualitet".

Tolkning i Bibeln

Lika mycket som att studera textens innebörd behöver man studera vilka tolkningsnycklar de bibliska författarna och redaktörerna själva anger och faktiskt använder. Det är lärorikt att undersöka hur till exempel Paulus tolkar och tar ställning i en rad etiska frågor, när han skulle avgöra vad det nya "kristna" skulle innebära vare sig det gällde kvinnans ställning, kostregler, äktenskap eller skilsmässa eller det som kallas homosexualitet, för att nämna några exempel. Aposteln väger här olika värden mot varandra och tolkar utifrån ett tydligt centrum, utifrån evangeliet. Ställd inför konkreta problem gör Paulus olika etiska överväganden och argumenterar utifrån skilda ståndpunkter grundade i synen på skapelsen, sedvänjan, omgivningens krav eller, i den mån sådana finns att tillgå, utifrån Jesu egna ord. Så är det också i de paulinska texterna om homosexualitet.

Konflikten om omskärelsen är ett viktigt exempel på hur man argumenterat och tagit ställning i en komplicerad tolkningsfråga. Paulus hävdade här sin ståndpunkt gentemot trosfränderna i Jerusalem - de som hade tolkningsföreträde. Mot dem anförde han vad han kallade evangeliets sanning; den om att man i denna fråga inte behövde ta omvägen över lagen för att bli kristen. Det var en stor och djärv nytolkning och något på vilket urkyrkan höll på att spricka.

I analogi med detta menar vi att bibeltrogen kristendom förutsätter ett förhållningssätt som i enlighet med Paulus och andra nytestamentliga teologers föredöme bejakar en aktiv nytolkning. Det innebär till exempel att utsäga det centrala och givna på ett nytt sätt utan att den innebörd man uppfattat går förlorad. Poängen är därmed att ibland bör vi göra som Paulus gör och inte alltid bara upprepa vad han säger. Att arbeta som Paulus gör innebär i frågor om homosexualitet och kyrka en öppenhet för att vi skulle kunna komma fram till något annat än vad Paulus själv gjorde. Bibeln fungerar därmed också som en förebild för hur vår tro och etik formas, inte bara för vad tron och etiken innehåller. Precis som det var för dem som ligger bakom bibeltexterna, är det för oss idag, en uppgift att tillsammans komma fram till vad ett liv nära Gud och i Kristi efterföljd betyder.

Den nödvändiga bibelanalysen

Bibelbrukaren behöver så långt möjligt bli medveten om sin egen position och uppmärksamma sin egen förförståelse i samspelet mellan tolkare och text. Insikten om den egna positionens betydelse får inte leda till relativism och subjektivism. Till sin hjälp behöver man därför ta de väl utarbetade tolkningsmetoder som syftar till att övervinna subjektivism och relativism i syfte att uppnå intersubjektiv prövbarhet. Ett sätt att göra detta är att förvissa sig om att tolkarna är överens om vilka tolkningskriterier som bör gälla.

Den bibelvetenskapliga och historiskt kritiska analysen utgör ett exempel på metoder som utvecklats i syfte att undvika godtycke och relativitet. Varje allvarligt syftande bibeltolkare, som på ett trovärdigt sätt önskar tillämpa bibliska texter på nutida frågor, måste kunna redovisa prövbara skäl och kriterier för sin tolkning. Ett avgörande skall föregås av en omsorgsfull analys av relevanta texter. Därför är en noggrann exegetisk och historisk analys av Bibelns texter nödvändig och ofrånkomligt, men inte tillräcklig.

Bibeln och andra källor

Kristen etik har som anförts flera utgångspunkter. Det är nödvändigt att överväga hur källorna förhåller sig till varandra och särskilt hur Bibeln skall ses i relation till de andra. Här finns inga enkla regler att tillgå som omedelbart löser alla tolkningsproblem.

Traditionen är en viktig del av den verklighet varje kyrka lever i. Den egna traditionen påverkar vår uppfattning. Men det egendomliga inträffar att traditionen främst bygger på Bibeln samtidigt som vi läser den med traditionens glasögon och därför får traditionens syn på Bibeln. Men på samma gång kan Bibelns texter, i all sin mångfald och enhet, själva verka som den främste förnyaren för traditionens eventuella ensidighet. Denna relation mellan Bibel och tradition bör hållas levande.

Luther avsåg så vitt vi förstår inte skapa en lutherdom, bara att reformera kyrkan. Gentemot traditionens läroutveckling satte han Bibeln som auktoritet, det vill säga Bibeln enligt hans egen tolkning med läran om rättfärdiggörelse av nåd genom tro i centrum. "Skriften allena" blev den i senare luthersk tradition dominerande principen. Bibeln kom på detta sätt att få en starkt normativ ställning, något som sedan fortlevt i luthersk tradition. Samtidigt blev det lutherska självt efterhand en tradition och en i de lutherska kyrkorna starkt normativ tradition. Detta visar det nödvändiga samspel som alltid finns och som måste tas med i det teologiska tänkandet - en insikt som behöver prägla även ett lutherskt betraktelsesätt så att en förenklad skriftprincip uppges och ett samtal påbörjas om vari en luthersk tradition består, särskilt vad avser bibeltolkningsfrågor.

Nutida kristna har en uppgift i att lära känna traditionen så att man kan få en dynamisk relation till den. Den nutida Svenska kyrkan har mycket att lära av att gå tillbaka till Luthers synsätt men samtidigt får man kontinuerligt revidera och till och med ta avstånd från traditionens tidigare tolkningar. Svenska kyrkan kan till exempel lika litet som andra kyrkor berömma sig av att ha protesterat mot eller givit ett alternativ till samhällets diskriminering av homosexuella. Tvärtom har bibelord under stora delar av den lutherska Svenska kyrkans historia anförts som skäl för bestraffning av homosexuella handlingar. Här behöver kyrkan snarast göra upp med och förnya sin tradition. Vilken uppfattning vi än har om homosexualitet kan diskriminering och våld mot homosexuella aldrig rättfärdigas. Kristen kärlek kräver tvärtom att utsatta människor skall värnas.

Kristna kyrkors och människors övertygelser ändrar sig genom historien. Det är en naturlig del av en levande religiös tradition. Så har det exempelvis varit i synen på slaveriet, kvinnans underordning, demokrati, dödsstraff, krigföring. Uppfattningen om homosexualitet genomgår idag en sådan förändring både i kyrkor och samfund och i samhället. Idag finns erfarenheter av homosexuellt partnerskap och homosexuell samlevnad på ett sätt som inte fanns under biblisk tid och under historien i övrigt. Detta påverkar vår etiska bedömning och bör få göra det. Människors ärliga övertygelser måste tas på djupaste allvar, och detta gäller även de olika uppfattningar som finns om kyrkan och etiken, givet att uppfattningarna rör sig inom det som här antytts som det centrala och nödvändiga för en kristen etik.

Till nutida övertygelser hör som visats även de erfarenheter och kunskaper en kristen församling och en enskild kristen får i sitt dagliga liv, i bön, gudstjänst, vardagens arbete och i gemenskapen med andra. Det tillhör den kristna trons sanningar att Gud är närvarande i allt detta, att Kristus lever som uppstånden mitt ibland människor, att Anden delger Guds sanning och kärlek. Nutida övertygelser bland enskilda kristna och i församlingar och i kyrkor spelar en viktig roll för etiska ställningstaganden. Kanske är det de som i praktiken fäller avgörandet. Frågan är i så fall bara hur en sådan övertygelse är sammansatt.

Vid ställningstaganden gäller det att väga utgångspunkterna. Vad händer om det blir kollisioner, så att några bibeltexter säger en sak och ett nutida synsätt en annan, om traditionen säger en sak men Bibeln något annat eller mer? Enligt luthersk tradition har Bibelns budskap, dess centrum och grundnorm en gentemot traditionen kritisk funktion. En evangeliskt luthersk kyrka har ett dubbelt förhållande till traditionen. Den är delaktig i traditionen men står också i en kritisk dialog visavi den. Först i en kreativ dialog mellan Bibeln, traditionen och nutida människors upplevelser och erfarenheter blir bibeltexterna ett verkligt tilltal.

När det blir olikheter eller konflikt mellan bibliska och nutida övertygelser i synsätten i enskilda etiska frågor, gäller att det centrala och det etiskt grundläggande i Bibeln alltid skall finnas med men att det i övrigt får en ske en noggrann prövning av de olika källornas innehåll och värde. I sina socialetiska modellbyggen har flera av de stora kyrkotraditionerna gjort just detta. Förnuftet, samvetena och det övertygande samtalet har av många tillmätts stor betydelse i avgörandena. I ett följande kapitel skall vi fortsätta behandla detta.

Med anknytning till nutida moralbildning behöver kyrkan överväga vad utgångspunkterna i källorna konkret betyder. Kyrkan bör med dessa utgångspunkter kunna formulera klara och grundläggande normer, värden och dygder som idag uttrycker en kristen etik och som ofta sammanfaller med vad människor av god vilja finner rätt och gott. Exempel på detta är principerna om människovärde, rättvisa, godhet och solidaritet men också barmhärtighet, kärlek, förlåtelse och mod är sådant som kyrkorna skall sätta i centrum. Det är också ofta klart vad som direkt strider mot en kristen etik. Detta grundläggande rätta och goda, och dess motsats, äger direkt relevans för alla frågor om homosexuella i samhället och i kyrkan.

Tillämpningsmodellen kan beskrivas som en kombination av bundenhet till det som uppfattas som budskapet, Guds ord i Bibeln, och en lika tydlig frihet i förhållande till det som uppfattas som något vilket inte klart driver Kristus. Det är Gud och Guds handlande i Kristus, budskapet om honom och frälsningen, som utgör centrum. Därutöver rymmer texterna annat som mer illustrerar det centrala eller som på ett inte lika självklart sätt tillhör det centrala. Vad gäller etiken är det i princip på samma sätt. Den skall uttrycka centrum och grundnorm, så som vi beskrivit denna, och på denna grund finns ett visst utrymme för mångfald.

En av de svåra frågorna är för många vilken funktion enskilda bibeltexter kan och bör ha i en nutida kyrka. Så är det också med särskilt de nytestamentliga bibelställena om homosexuella handlingar. Även i Svenska kyrkan finns uppfattningar som ser dessa bibeltexter som direkt normerande också för en nutida kristen etik. Om det endast är texterna som är avgörande eller också annat råder ofta delade meningar om. Inom en och samma kyrka finns utrymme för olika uppfattningar om enskilda bibeltexters normerande ställning. Så är det också med texterna om homosexualitet. Även inom kommittén finns uppfattningen att dessa texter bör leda till en stor restriktivitet eller ett avståndstagande från samkönad samlevnad. Till det som alltid bör klargöras hör hur man löser frågan att vissa bibeltexter blir normerande men inte andra. Den i praktiken ovanliga rena biblicismen eller fundamentalismen är emellertid inte förenlig med Svenska kyrkans sätt att använda Bibeln.

Ett sätt att argumentera, som väger samman källor på ett visst sätt, är att försöka se samman Bibeln, traditionen och vad som uppfattas som "skapelseordning". I frågor om homosexuella i kyrkan argumenteras ibland just så. Kritiken mot homosexuell samlevnad motiveras med Bibeln, i traditionen och att det anses strida mot en ordning i skapelsen. En ordning som innebär att kvinnor och män lever i heterosexuell samlevnad.

Ett illustrativt och i långa stycken jämförbart exempel är frågor om relationen mellan kvinnor och män, närmare bestämt om det är över- och underordning eller jämställdhet som skall gälla inom kyrkan. Om man förenklar något är överordning för män och underordning för kvinnor i familj och samhälle den könsrelation som explicit uttrycks i Gamla testamentets texter liksom även en del i nytestamentliga brevtexter. Det hänvisas dessutom ibland uttryckligen till en skapelseordning. Kristna traditioner har givit ett massivt stöd åt detta synsätt. Det har setts som en evigt giltig ordning i skapelsen att män är överordnade och därmed de som bestämmer i samhälle, familj och kyrka. Likväl finns det idag, som välkänt är, i olika kyrkor och bland enskilda kristna den uppfattningen att över- och underordningen kan överges till förmån för en jämställdhetsuppfattning i all samlevnad i samhälle, familj och kyrka. Det skall observeras att denna utveckling innebär ett brott mot en massiv tradition, mot uppfattningen att just över - och underordningsteologin är den enda som kan finna stöd i ett skapelseperspektiv och mot klara utsagor i de nytestamentliga texter som uttryckligen uppmanar till underordning. De som kommit fram till övertygelsen att jämställdheten bör råda ser denna inte bara som förenlig med nutida kristet synsätt utan också som en naturlig utveckling inifrån trons centrum och etikens grundorm. Trons centrum och evangeliets budskap om frälsning på grund av Guds nåd ställer inga villkorande krav om vare sig underordning eller jämställdhet. Etikens grundnorm och Jesu etiska förebild och undervisning låter sig mycket väl som konsekvens få en ömsesidig tjänst i jämställdhet. En nutida kristen som är övertygad om jämställdhetsidealet behöver därför inte överge detta för att i stället acceptera en underordningsideologi för att kunna fortsätta vara kristen. Tvärtom finns anledning att positivt visa på evangeliets frigörande konsekvenser för kvinnor och män till ömsesidig tjänst i jämställda könsrelationer.

På motsvarande sätt kan man se uppfattningen om den samkönade samlevnaden. Alla i kommittén är visserligen inte beredda att dra parallellen fullt ut, men för många är exemplen fullt jämförbara. I detta senare fall kan accepterandet av samkönat partnerskap ses som förenligt med trons centrum och etikens grundorm trots att det finns explicita avståndstaganden i nytestamentliga brevtexter, och trots hänvisning till en ordning i skapelsen. Trons centrum och evangeliets budskap om frälsning på grund av Guds nåd ställer inga villkorande krav om celibat för homosexuella. Etikens grundnorm och Jesu etiska förebild och undervisning låter sig förenas med ett ansvarigt och ömsesidigt liv i partnerskap. Frågan om vad som är så kallad skapelseordning har varit föremål för ingående teologisk-etisk debatt. En vanlig kritik mot ett förenklat skapelseordningsargument är att det i själva verket är en viss social-religiös konstruktion som får en religiös legitimation genom detta synsätt eller att inte allt i det som uppfattas som biologisk och/eller social ordning kan vara normativt. En nutida kristen som är övertygad om samkönad samlevnad i partnerskap behöver därför inte lämna denna övertygelse för att kunna vara kristen och leva i kyrkans gemenskap.

Sammanfattning

Det finns vissa grundläggande värden, normer och dygder, vissa bärande och styrande bilder av det goda livet som en kristen moralbildning har att ständigt förhålla sig till. Vi har karaktäriserat detta som centrum och grundnorm i en biblisk och kristen etik. Därmed har vi också sagt att det finns sådant som klart och tydligt strider mot sådana principer och som därför inte heller är förenligt med kristen etik. I de frågor vi behandlar är det till exempel ofrånkomligt att en kristen etik innebär en betoning av dels allas lika värde och indragande i ett centrum av dem som av samhället sätts i periferin, dels kärleksbudets ömsesidighet och dess konkreta tillämpning i all slags samlevnad, äktenskap, samboende eller partnerskap.

Ett sådant förhållningssätt medger att det finns möjlighet att på den angivna grunden ändå komma till olika slutsatser. I många frågor finns det kanske inte ett enda "svar" på etiska frågor i ett kristet sammanhang. Med olika positioner, analyser och övertygelser kommer även kristna till olika slutsatser. Det kan vara irriterande för den som vill ha enkla och klara linjer och likhet. Det leder dock till en mångfald som är vitaliserande och nödvändig för samhället och kyrkan. När det inom Svenska kyrkan finns en rad olika uppfattningar i moralfrågor, till exempel om våld och icke-våld, ekonomisk rättvisa och abort utgör det också en rikedom och är ett uttryck för det levande ordets utmanade kraft. Så är det också i frågor om kyrkan och homosexuella. Samtidigt har vi betonat vikten av en klart utsagd gemensam grund. Det är i själva verket en förutsättning för mångfalden. Det finns gränser för vad en nödvändig enhet och accepterad mångfald innebär.