III. Kärlek och homosexualitet

Kärlekens stora betydelse

Människor lever och utvecklas i relationer från födelsen till döden. I relationer till andra formas vår självbild och vår livsvärld som vi delar med andra. Enligt kristen tro är detta ett uttryck för Guds avsikt. Vi är skapade till att leva i gemenskap med varandra. Vi är, för att tala med Luther, "varandras dagliga bröd".

För att utvecklas behöver vi omsorg, bekräftelse och trygghet. När vi erfar att någon ger oss detta känner vi oss älskade. Att få uppleva sig som älskad är ett fundamentalt mänskligt behov. Kärleken låter oss mogna och växa som människor. Mänsklig erfarenhet och psykologisk kunskap visar att en förutsättning för att en människa ska kunna älska är att hon har upplevt sig själv som älskad, men samtidigt är tillvaron sådan att inte alla får denna erfarenhet eller får den alltför sällan.

När Bibeln skildrar de djupaste relationerna talar den om kärlek. Det är också så Bibeln talar om Gud själv: "Gud är kärlek". (1 Joh 4: 8, 16). Liksom Gud är kärlek och Guds relation till människorna i grunden är en kärleksrelation är det också vår möjlighet, uppgift och glädje att leva i kärlek med varandra. Jesus gav i sitt liv det främsta uttrycket för de mänskliga relationernas mening och avsikt: upprättande, uppbyggande, älskande, förlåtande, livgivande och självuppoffrande. Det speciella med Guds kärlek märks genom hela Bibeln: själva skapelsen, livet överhuvudtaget och Guds omsorg om människorna är en gåva som inte är motiverad av annat än att Gud älskar. "Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder." (1 Joh 4:10)

Alla människor kan få del av denna kärlek och leva i kärleksfulla relationer, oavsett om man lever i äktenskap eller celibat, oavsett om kärleken också tar sig uttryck i den sexuella gemenskapens form eller ej. Det är en uppgift att skapa sådana öppna familjer och sådana alternativa hushållsformer som befrämjar kärleksfulla relationer för alla människor.

Den mänskliga kärleken har, trots sina brister, möjlighet att bli en påminnelse om och ett uttryck för Guds kärlek. Den mänskliga kärleken kan göra Guds kärlek närvarande i människors liv. Kärlek är en ömsesidighetens gåva och uppgift. Kristen tro säger att gåvan och uppgiften kommer från Gud och har två riktningar: inåt i den nära relationen där två människor förenas i gemenskap och samhörighet och utåt, mot den större gemenskapen, där de två älskande lever sitt liv. Deras kärleksrelation kan vara till glädje och tjänst i båda riktningarna. Men kärleken blir alltför lätt romantiserad i vår kultur och alltför lätt sexualiserad. Mänsklig erfarenhet och kristna traditioner vet mer om kärleken mellan två människor som lever ihop: det finns ett försakande för den andres skull och en kontinuerlig kamp mot det egna individualistiska begäret och en solidaritet med den andre, som kan leda till att kärlek och smärta, gemenskap och lidande blir nära sammanvävt.

Kärleken och de goda relationerna är hotade. Det skapelsegivna goda livet är ständigt utmanat av destruktionen i tillvaron. Det onda och synden är en verklighet. All mänsklig interaktion och alla våra attityder kan bli marginaliserande och förtryckande i stället för att befrämja det goda livet. Kärleken kan också ta sig sexuella uttryck. I all sexualitet, oavsett om den är homosexuell eller heterosexuell, finns en risk att den förstör istället för att bygga upp mänskliga relationer. I det nutida samhället finns dessutom en mängd profitörer som exploaterar sexualiteten ekonomiskt. Våld och sexuellt utnyttjande finns både i äktenskap och partnerskap. Idag är en av kyrkans stora uppgifter att motverka missbruket av sexualiteten, att visa på goda förebilder med stabila och kärleksfulla relationer, så att pojkar och flickor får något att pröva sig mot som alternativ till vad de annars möter. Kyrkan visar på en kärlek som är utgivandets och solidaritetens väg.

Kärleken upplevs lika betydelsefull och identitetsskapande för homosexuella som för heterosexuella, och då menar vi kärlek i alla dess olika betydelse. Om man i teori eller praktik vill förhindra eller avråda homosexuella människor från att gå in i berikande kärleksfulla relationer, som också tar sig sexualitetens uttryck, är det att frånkänna homosexuella ett viktigt område av det mänskliga livet. Samtidigt finns i kristna traditioner också sådana erfarenheter som leder till att det egna begäret får uppges, att man får avstå från mycket för egen del. Att välja mellan dessa vägar är kanske inte i praktiken möjligt för alla, men för den som känner sig kallad finns valet.

Frågan om vad homosexualitet är

Sexualitet låter sig inte förklaras på något entydigt sätt. Detta gäller även den samkönade sexualiteten. Flera olika perspektiv kan anläggas. I facklitteraturen och i den allmänna debatten möter vi individual- och socialpsykologiska förklaringsmodeller lika väl som historiska och kulturella. En avgörande faktor för många är i vilken mån sexuell preferens är biologiskt betingad eller socialt konstruerad. Något entydigt svar på hur det förhåller sig med det föreligger emellertid inte. Inte heller bland dem som själva identifierar sig som homosexuella finns självklara svar på frågan om vad homosexualitet "är". Däremot en växande motvilja mot vad som ofta upplevs som förenklade och objektifierande förklaringar.

Eftersom homosexualitet är ett minoritetsfenomen görs heterosexualitet ofta till norm också när homosexualitet skall förklaras. Heterosexualitet tas för självklar och naturlig, homosexualitet definieras genom vad som skiljer den från heterosexualiteten och tenderar att framstå som "onaturlig" till skillnad från den "naturliga" (hetero)sexualiteten. Teologiskt uttrycks dessa tankar ofta i termer av "det skapelsegivna". Det som anses vara "naturligt" blir det skapelsegivna och därmed enligt Guds vilja, till skillnad från det som betraktas som "onaturlig" (homo)sexualitet. Frågan är om vi är hjälpta av att försöka förstå vad homosexualitet "är" på det här sättet. Att kunna förklara eller veta hur något uppstår säger inte nödvändigtvis något om dess existensberättigande eller värde. Etiskt sett ger inte heller insikten om hur något är beskaffat ett självklart svar på hur man bör förhålla sig till det.

För att göra rättvisa åt det faktum att samkönad attraktion och sexualitet troligtvis har funnits genom hela mänsklighetens historia, är det nödvändigt att ge en vid "definition" av homosexualitet. Det sexuella begäret finns hos alla människor och det finns ingen anledning att tro att det är skillnad på den sexuella driften hos homosexuella och heterosexuella. Homosexualitet innebär helt enkelt att det sexuella begäret av en eller annan anledning riktar sig mot personer av samma kön. Vissa människor är dessutom bisexuella, det vill säga, de är förmögna att känna sexuell attraktion både för människor av det egna könet och till människor av motsatt kön. Bisexualiteten tycks också den kunna ha både psykologiska, sociologiska och kulturella förklaringar. I vissa kulturer har man uppmuntrat homosexuella relationer av olika slag för den känslomässiga eller romantiska tillfredsställelsens skull, medan samma personer förväntades leva i heterosexuella relationer för fortplantningens och de medborgerliga plikternas skull.

I den kyrkliga debatten om homosexualitet görs ofta en skillnad mellan att "vara" homosexuell och att "leva" homosexuellt. Att den homosexuella attraktionen finns som en del av personligheten accepteras av de flesta, men en del menar att det homosexuella samlivet är oförenligt med den ordning Gud nedlagt i skapelsen. Med andra ord menar man att ingen kan rå för att man "är" homosexuell, men människor kan välja vad de gör, och därför är det möjligt att avstå från att leva ut en samkönad sexualitet. Men lika lite som heterosexuella upplever homo- och bisexuella att deras sexuella orientering är något de väljer. Inte heller är det något man kan och/eller vill ändra på. I det historiska avsnittet nedan framgår, att kyrkans gemenskap sällan tagit avstånd från den homosexuella orienteringen, men att man däremot varit mer kritisk till homosexuell tillfredställelse av det sexuella begäret. Idag är det emellertid för många svårt att låta en sådan distinktion får någon praktisk betydelse.

Om man tar hänsyn till den mångfald av fenomen och beteenden som har förknippats med samkönad kärlek genom historien och den variation av förklaringsmodeller som ständigt används, antingen för att legitimera eller för att förbjuda och skuldbelägga, är det förståeligt om många nu menar, att hela försöket att förklara homosexualiteten är irrelevant: homosexuella finns, och det är inte mer intressant att förklara detta faktum än att förklara heterosexualitetens existens. Den ståndpunkten måste respekteras. Och eftersom det inte föreligger någon teori som lyckas förklara homosexualitet på ett entydigt och övertygande sätt har vi medvetet valt det mer neutrala uttrycket homosexuell "orientering" istället för att tala om homosexualitet som "läggning" eller "natur". I våra resonemang har vi menat, att frågan om kyrkan och homosexualiteten egentligen inte handlar om "de homosexuella", utan om hur vi som kyrka skall förhålla oss till det faktum, att det bland kyrkans medlemmar finns de som lever i homosexuella relationer. Vi menar också att försöken att förklara homosexualiteten inte leder till något automatiskt svar på hur Svenska kyrkan skall förhålla sig till det faktum att en del av kyrkans döpta medlemmar lever i homosexuella relationer.

Varför homosexuell?

Vi vill alltså varna för en övertro på värdet av förklaringar när det gäller ställningstagandet till homosexualitet. Ändå vill vi kort beskriva några olika aspekter på förståelsen av homosexualitet. Detta gör vi för att spegla några vanliga argumentationslinjer i debatten. Vi gör inga anspråk på fullständighet eller på att kunna avgöra vad som är hållbart.

En typ av förklaringar utgår ifrån att det finns biologiska faktorer som påverkar uppkomsten av homosexualitet. En variant är att avvikelser i mängden av vissa hormoner vid särskilda tidpunkter under graviditeten kan påverka könsdifferentieringen i hjärnan och kanske inriktningen av den sexuella driften. En annan faktor som skulle kunna ha betydelse är yttre påverkan på modern, till exempel stress, som skulle påverka utsöndringen av hormoner i fosterstadiet. Man har också försökt att upptäcka genetiska komponenter. Indikationer som kan tolkas i denna riktning är bland annat att identiska tvillingar ofta har samma sexuella orientering. Vad som sedan beror på ärftlighet och vad som är ett resultat av uppväxtmiljön är förstås en viktig och komplicerad fråga, som problematiserar den här typen av förklaringar.

Man har dessutom visat på möjliga samband mellan X-kromosomens genetiska kod hos män och den sexuella orienteringen. Vilken betydelse detta kan ha för att förstå fenomenet homosexualitet kompliceras emellertid av förekomsten av den lesbiska orienteringen. Samma komplikation gäller om det manliga könshormonet testosterons betydelse för skillnaden mellan homosexuella och heterosexuella. Eftersom dessa forskningsresultat inte är entydiga, är det mesta man kan säga, att de kan betraktas som möjliga delförklaringar av homosexualiteten hos vissa personer eller grupper av personer.

En annan vanlig typ av förklaringsmodeller är de psykologiska. Vissa skolor, som till exempel behaviorismen, ser mänskligt beteende, också det sexuella, som huvudsakligen inlärt. Den heterosexuella normativiteten beror på samhällets mönster, och homosexualiteten beror på att en person har lärt sig ett avvikande beteende. Det kan handla om vissa förhållanden i den individuella historien, som till exempel otillräckliga eller negativa erfarenheter av att relatera sig till det motsatta könet. Tanken att tidiga erfarenheter av homosexuellt beteende kunde prägla den sexuella orienteringen ifrågasätts dock idag, eftersom tillfälliga homosexuella kontakter i unga år är rätt vanliga oavsett vad den sexuella orienteringen visar sig vara i vuxen ålder. Likaledes har många, både män och kvinnor, som uppfattar sig själva som exklusivt homosexuella i mogen ålder, haft heterosexuella erfarenheter under uppväxten. Enligt behaviorismen är homosexuellt beteende snarare en social företeelse än en fråga om individens psykiska konstitution.

Inom olika psykoanalytiska och psykodynamiska riktningar har man fokuserat på störda familjerelationers betydelse. I den klassiska psykoanalysen talar man om triangelrelationen mellan barnet, fadern och modern, där problem uppstår när modern är dominerande och fadern svag eller frånvarande. Denna teori har emellertid modifierats efterhand. Det kan ifrågasättas om en "stark moder" och "svag fader" över huvud taget är att betrakta som ett problem och en "störning". Dessutom visar forskningen att också många heterosexuella har vuxit upp med liknande "störningar" i familjen. Eftersom man i olika psykologiska skolor tidigare byggde sina teorier på observationer av homosexuella som hade sökt hjälp på grund av psykiska problem, har man också efterhand reviderat sina modeller när man tar hänsyn till de många homosexuella som har stabil psykisk hälsa. Det är svårt att hävda någon direkt koppling mellan homosexualitet och psykiska problem i allmänhet. Om en homosexuell person är psykiskt störd och själva homosexualiteten är en komponent i problemen, kan detta vara uttryck för att omgivningens negativism har internaliserats och skapat ohälsa, snarare än att själva den sexuella orienteringen skulle ha patologisk orsak eller karaktär.

En och samma förklaringsmodell kan emellertid användas på olika sätt och med olika syften. Oftast har biologiska modeller antagits vara mer användbara av dem som vill se homosexualitet som en naturlig variation av mänskligt beteende, även om det är ett minoritetsfenomen. Men dessa etiologier kan också användas som grundval för att utveckla metoder i syfte att ändra på fenomenet genom till exempel genetisk ingenjörskonst. Likaså kan psykologiska modeller tillämpas för att utveckla behandlingsmetoder, men också för att visa att den homosexuella orienteringen under vissa förutsättningar är en möjlig psykologisk variabel bland andra. Samma kommentar kan göras om hela diskussionen om heterosexualitet och homosexualitet som biologisk essens (skapelsegivet och naturligt) eller social konstruktion (inlärt och kulturellt betingat). Båda teorialternativen kan gynna respektive hota föreställnigen om sexualiteten som en stabil del av vad det är att vara människa. Den ena eller den andra förklaringen ger alltså inte i sig tillräckliga argument för att avgöra vad man ska göra med fenomenet. Både en essens och en konstruktion kan påverka eller påverkas av människor. Vi bör därför alltid ha klart för oss i vilket syfte vi söker olika förklaringar till mänskliga fenomen. Kunskap om någontings uppkomst säger inget om dess moraliska värde. Dessutom finns alltid en fördold dimension i varje människa.