II. Översikt

Den samhälleliga bakgrunden i Sverige

Fram till 1944 var all homosexuell samlevnad straffbelagd enligt då gällande strafflag från 1864. Där stadgades straff för den som med annan person övar "otukt som emot naturen är". Formuleringen är hämtad från Romarbrevet 1:26 enligt översättningen i Karl XII:s bibel. Brottsbeskrivningen omfattar all "otukt" men kom i rättspraxis att huvudsakligen tillämpas på homosexualitet. Först 1944 avskaffades kriminaliseringen, och successivt har sedan andra förändringar inträtt. 1973 uttalade riksdagen, att "en samlevnad mellan två parter av samma kön från samhällelig synpunkt är en fullt acceptabel samlevnadsform". 1979 avförde Socialstyrelsen homosexualiteten från sin förteckning över sjukdomar. Ett viktigt steg i sammanhanget togs genom utredningen om de homosexuellas situation i samhället, som 1984 avgav sitt betänkande Homosexuella och samhället (SOU 1984:63). Genom lagstiftning under 1980-talets senare hälft är det numera förbjudet att diskriminera homosexuella. En lag om homosexuellt samboende trädde i kraft 1988, och från 1995 gäller lagen om partnerskap för homosexuella.

Tidigare dokument och ställningstaganden i Svenska kyrkan

År 1951 uttalade sig biskoparna i Ett brev i en folkets livsfråga, ett dokument om sexualmoral i allmänhet. Homosexuell samlevnad beskrivs där både som ett brott mot Guds bud och en sjukdom. Det ansågs därför vara en angelägen uppgift för läkarvetenskapen "att finna medel att medicinskt frigöra de homosexuellt inriktade från deras abnorma drift". Personer med homosexuell orientering ska inte inneha befattningar som kan innebära fara för förförelse av ungdomen.

År 1972 tillsatte Biskopsmötet en utredning för att redovisa kyrkans inställning till homosexuella. I boken De homosexuella och kyrkan (1974) gjordes ett försök att lägga fram fakta om homosexualiteten, att väga etiska argument för och emot ett homosexuellt samliv, samt att presentera ett förslag till en kyrklig handlingsplan. En av utredningens utgångspunkter var behovet av ökade faktakunskaper om den företeelse som sedan 1869, med en term lanserad av den ungerske författaren Karl Maria Benkert, kallas homosexualitet. Det finns, menade utredningen, en genuin, karaktärsmässigt fixerad form med ett mycket rikare innehåll än vad som kom till uttryck i Biskopsbrevet 1951. I sin genuina form är homosexualitet en i personlighetens kärna förankrad orientering, som präglar "hela personlighetens inriktning mot det egna könet, där känslor som vänskap, omsorg, lojalitet, ömhet och kärlek står i förgrunden, och som tar sikte på hela människan, på hennes psyke och kropp". Efter att ha vägt argument mot och för en etiskt kvalificerad homosexuell samlevnad ansåg utredningen, att övervägande skäl talar för att kyrkan skall stödja och bejaka en varaktig, homosexuell gemenskap, byggd på kärlek och vilja till varaktig trohet.

År 1988 publicerades En fråga om kärlek. Homosexuella i kyrkan. Den vidareutvecklade tanken på homosexualiteten som en form av mänsklig kärlek och utredningen kom med ett konkret förslag till en välsignelse- och förbönsgudstjänst. Samma år tillsattes en ny utredning av Centralstyrelsen om "kyrkans förhållningssätt till homosexualiteten och dess konsekvenser för kyrkans själavård, förkunnelse och undervisning". Arbetsgruppen var sammansatt av såväl anhängare som motståndare till homosexuell samlevnad. Resultatet, som lades fram sex år senare i Kyrkan och homosexualiteten, visade på splittring. Två ståndpunkter redovisades; en huvudlinje företrädd av majoriteten och en alternativlinje. På flera punkter rådde dock enighet, till exempel om att de homosexuella inte skulle diskrimineras. Oenigheten rörde den homosexuella samlevnaden.

Frågan om homosexualiteten och den homosexuella samlevnaden har upprepade gånger aktualiserats i Kyrkomötet, dock utan att detta föranlett något formellt beslut. Motionerna har medfört att Läronämnden vid fyra tillfällen sedan 1985 formulerat sig i frågan. I en text från 1985 (Ln 1985:15) betonas vikten av att inta samma förhållningssätt i den etiska bedömningen av heterosexuell och homosexuell samlevnad. "Ett oansvarigt handlande ger i båda fallen upphov till den anstöt som prästlöftet talar om". Någon närmare precisering av innehållet i Svenska kyrkans hållning vad gäller själva grundfrågan anges inte när Läronämnden avslutningsvis markerar "prästens bundenhet vid Skriften men också vid den tolkning av densamma som kyrkans bekännelseskrifter ger". I Läronämndens yttrande från 1988 (Ln 1988:14) bekräftas innehållet i texten från 1985. Samtidigt konstaterar man att den snävt tilltagna beredningstiden och Läronämndens oenighet i denna fråga har medfört att man inte är beredd att avge ett mer specifikt svar.

Det innehållsmässigt mest omfattande yttrandet avgav Läronämnden i samband med 1995 års Kyrkomöte (Ln 1995:18). Där konstaterar man inledningsvis att det saknas samstämmighet när det gäller kyrkans inställning till homosexualitet och homosexuellt samliv. Därefter slår Läronämnden fast, med hänvisning till ett uttalande från Biskopsmötet (CsSkr 1995:3, bilaga 2), att "[om] bara vissa värderingar delas finns det dock utrymme för olika uppfattningar inom samma kyrka".

Läronämnden menar att ett ställningstagande i huvudfrågan riskerar att isoleras från sitt sammanhang om detta ställningstagande inte samtidigt behandlar frågan om innebörden i en nutida kristen etik. Det är en perspektivförskjutning som aktualiserar bibelsynsfrågor och behovet av en nutida tolkning av den naturliga lagen. Läronämndens slutsats blir att "en övervägd bedömning...leder inte till en enkel bedömning av att ett liv i sådant partnerskap skulle vara moraliskt orätt". I ett yttrande från 1997 (Ln 1997:10) bekräftar Läronämnden sina slutsatser från 1995.

När lagen om registrerat partnerskap infördes den 1 januari 1995 offentliggjorde Biskopsmötet ett samtalsunderlag. Det är ett dokument som markerar en öppen hållning i grundfrågan och pekar på behovet av att tolka Bibelns utsagor i ljuset av kyrkans tradition, modern kunskap och människors erfarenheter. Dokumentet framhåller äktenskapets ställning som samhällets grundläggande enhet, men understryker att andra typer av varaktiga, nära relationer mellan människor har sitt värde. Dock skall sådana relationer konsekvent skiljas från äktenskapet. Biskopsmötet drar slutsatsen:

Enighet bör kunna råda i kyrkan om några grundläggande synsätt. Samtidigt måste det finnas utrymme för olika hållningar på den angivna grunden: den som med kärleksfull inställning anser att homosexuella relationer är moraliskt orätta har vissa goda skäl för sig men också den som kommer till annan slutsats. Till slut blir det den enskildes mot Bibeln, samvetet och kyrkans lära väl prövade ställningstagande som måste avgöra.

Internationella kyrkliga ställningstaganden

Det har skrivits mycket om denna fråga också i andra kyrkor och länder. Vi kan inte presentera allt, utan nämner kort hur man officiellt tagit ställning i tre kyrkliga sammanhang som på olika sätt har ekumenisk betydelse för Svenska kyrkan.

Den romersk katolska kyrkan har yttrat sig om homosexualitet på hög auktoritativ nivå. I deklarationen om Sexualetik som Troskongregationen i Rom gav ut 1975 togs ställning till vad man ansåg vara "felaktiga tendenser" i sexualmoral i det moderna samhället. Grundproblemet är, menade man, själva ifrågasättandet av att det finns absoluta och universellt giltiga etiska normer som bygger på det som är givet i den skapelsegivna ordningen eller uppenbarat i Skriften. Detta har lett till "etisk förvirring och moralisk slapphet". Flera områden identifieras som uttryck för detta felaktiga synsätt, bland annat homosexualitet. Ett visst erkännande ges åt distinktionen mellan genuin homosexualitet som förmodligen är obotlig och homosexuellt beteende i allmänhet, men man avvisar möjligheten att detta skulle rättfärdiggöra homosexuell samlevnad. Homosexuella akter är alltid till sitt väsen felaktiga. I ett nytt dokument från 1986 om Pastoral omsorg om homosexuella personer upprepar man samma etiska bedömning av homosexuell samlevnad. Man menar att kyrkan måste visa respekt och omsorg om homosexuella, men den ska inte medverka till att homosexualiteten uppfattas som normal. Även om kyrkan ska bekämpa våld och förtryck också mot homosexuella, ska den inte stödja samhälleliga förändringar som främjar homosexuella rättigheter. Homosexuella bör leva i celibat. Gör de det, kommer kyrkan att ge dem stöd och hjälpa dem att finna ett högre andligt syfte i denna belägenhet.

Den anglikanska kyrkan, som Svenska kyrkan genom Borgå-överenskommelsen lever i en systergemenskap med, publicerade 1991 rapporten Issues in Human Sexuality. Efter en noggrann genomgång av exegetiskt och systematiskt material stannar den för en öppen attityd gentemot homosexualitet och homosexuell samlevnad, samtidigt som den förordar avhållsamhet för homosexuella ämbetsbärare. Vid Lambethkonferensen 1998 var ståndpunkterna mer restriktiva. Många biskopar från Afrika och Asien hävdade, att den västerländska liberaliseringen av sexualmoralen inte kunde tillämpas i deras sammanhang. Detta såväl av kulturella skäl som med tanke på den starka muslimska närvaron. Homosexuell samlevnad avvisades som stridande mot Skriften. Man såg sig inte kunna legitimera eller välsigna partnerskap eller medge ordination av personer, som lever i homosexuella relationer. Beslut från en Lambethkonferens har ingen formell auktoritet i de anglikanska kyrkorna men det ger uttryck för en stark opinion i ledningen och kan på det sättet vara vägledande. En betydande minoritet ansåg emellertid att detta ställningstagande var olyckligt.

En luthersk bearbetningen av frågan om kyrkan och homosexualiteten återfinns i en bok, som den Evangeliska kyrkan i Tyskland (EKD) utgav år 1996 med titeln Mit Spannungen leben (Att leva med spänningar). Bokens bärande tes är att den gudomliga vilja, som uttrycks i budet om nästankärlek, också omfattar en moraliskt ansvarig homosexuell samlevnad. Spänningen mellan Bibelns negativa hållning till homosexualitet och ett bejakande av relationer som är etiskt utformade efter Guds vilja kan inte upphävas. Men spänningen kan uthärdas. Många ståndpunkter i boken sammanfaller med dem som blivit en sorts huvudlinje i Svenska kyrkans tidigare dokument. Prästvigning av homosexuellt praktiserande avvisas inte helt men får förverkligas först efter en grundlig prövning av enskilda fall.

Norge, Danmark och Finland

I Norge har debatten präglats av oenighet på många plan. Biskopsmötets arbetsgrupp om homosexualitet lade 1995 fram rapporten: Homofile i kirken. I boken finns två separata konklusionsavsnitt. Majoritetens konklusion innebär att kyrkan ska ställa sig positiv till partnerskap. Denna ordning bidrar till att säkra stabila samlevnadsförhållanden och är en god utgångspunkt för en livsgemenskap med "moraliska kvaliteter". Partnerskap och äktenskap är dock inte samma sak. Det är inte aktuellt att utforma ett vigselritual för ingånget partnerskap som liturgiskt jämställer partnerskapet med äktenskapet. Däremot anses det nödvändigt att det finns någon form av tack- och förbönsgudstjänst. Majoriteten säger även ja till anställning av homosexuella präster. Minoritetens konklusion å andra sidan, förespråkar respekt för homosexuella men man avråder kyrkan att markera ingånget partnerskap med någon typ av förbönsgudstjänst. Anställning av homosexuella präster rekommenderas inte och homosexuella kan inte heller inneha andra tjänster som innebär läroansvar inom kyrkan.

Vad gäller anställning av homosexuella som präster eller i andra tjänster med läroansvar i kyrkan, beslöt Kyrkomötet 1997 att följa minoritetslinjen från Biskopsmötet arbetsgrupp, och man ber biskoparna ta hänsyn till detta. Dock medger man att situationen kan se olika ut i olika församlingar och att frågan därför kan behöva bedömas utifrån de lokala förutsättningarna.

I den danska Rapport fra et af biskopperne nedsat udvalg vedrörende kirkelig velsignelse af registreret partnerskab hävdas, att registrerat partnerskap och homosexuella parförhållande inte står i strid med kristen lära och moral. "Udvalgets" uppfattning är att det finns goda grunder för att erbjuda ett välsignelseritual i en eller flera former. Tre olika förslag presenteras. Ingen präst kan dock åläggas att medverka vid en välsignelse av registrerat partnerskap.

I Finland har riksdagen 2001 godkänt en lag om registrerat partnerskap. Den evangeliska lutherska kyrkans biskopar gjorde med anledning av detta under hösten 2001 ett uttalande, där det bland annat sägs att homosexuella parförhållanden av lagen likväl betraktas som en annorlunda rättslig institution än ett äktenskap. Detta märks i sättet för registrering av ett dylikt parförhållande samt i avvisandet av gemensamt släktnamn och av rätten till adoption. Vidare sägs att den nya lagen inte föranleder kyrkan att införa kyrkliga förrättningar som gäller homosexuella parförhållanden. Kyrkan förutsätter att dess egna anställda fortsättningsvis lever i enlighet med den traditionella undervisningen. I sin själavård skall kyrkan vara redo att möta de speciella situationer och relationer som människor med en homosexuell läggning kan hamna i under livets lopp.

Sveriges Kristna Råd (SKR)

Inom Sveriges Kristna Råd samverkar ett trettiotal kyrkor med varandra. De fördelar sig på fyra kyrkofamiljer: den romersk katolska, den ortodoxa, den evangelisk lutherska och den frikyrkliga.

Stockholms katolska stift är en del av den världsvida romersk katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna har sina rötter och sina centra utanför Sverige. Dessa kyrkor företräder inte några andra ståndpunkter i frågor om homosexualiteten än de som gäller för dessa kyrkor som helhet. Detta betyder att homosexuellt umgänge avvisas.

Inom frikyrkofamiljen har under de senaste åren Svenska Missionsförbundet utgivit en skrift med titeln Sida vid sida. Samrådets rapport och förslag gällande ordination och tjänster för medarbetare i homosexuellt partnerskap (2001). Rapporten vittnar om skiljaktigheter i uppfattningen om de homosexuellas plats i församlingen och mynnar därför ut i ett förordande av "aktiv väntan", vilket innebär en process där arbetet fortsätter under bön och samtal. Därigenom vill man bevara och stärka enheten alla olika uppfattningar i frågan till trots.

De åsiktsskillnader som Svenska Missionsförbundets skrift omvittnar föreligger också i många andra kyrkor, däribland Svenska kyrkan. Mångfalden kommer till uttryck och samtalet förs på olika sätt beroende på inte minst skillnader i kyrkostruktur. Enighet kan föreligga på ett plan, medan mångfalden blir tydlig på ett annat. Därför kan man på goda grunder säga att skiljelinjerna snarare löper inom kyrkor och samfund än mellan dem.

När det gäller praxis förefaller Svenska kyrkan ha kommit att agera mer bejakande än vad de övriga kyrkorna och samfunden i SKR gör idag. Därmed riskerar Svenska kyrkan att kritiseras för bristande ekumenisk hänsyn. Denna risk måste dock vägas mot hänsynstaganden gentemot kyrkans homosexuella medlemmar. Den enda möjligheten att undvika att svika såväl sitt ekumeniska som sitt pastorala ansvar, är att fortsätta dialogen med de andra kyrkorna i tydliga och öppna samtal om de ställningstaganden man gör och bevekelsegrunderna för dessa. Frågorna har vi gemensamt och olika vägval inom och mellan kyrkorna behöver inte vara kyrkosplittrande.

Kyrkan och etiska ställningstaganden

När det gäller homosexuella i kyrkan är det flera frågor som behöver bearbetas. En del av den oenighet som råder inom Svenska kyrkan på detta område gäller inte homosexualitet i sig, utan har bland annat att göra med olika uppfattningar, dels om vilka frågor kyrkan kan och bör uttala sig om, dels om vilken praxis kyrkan skall tillämpa. I detta samtalsdokument arbetar vi med främst tre olika frågeställningar: Hur kan vi ur moralisk synpunkt se på homosexuell (samkönad) samlevnad? Hur skall vi - heterosexuella och homosexuella - behandla varandra i kyrkan? Vilken praxis bör kyrkan tillämpa vad gäller till exempel välsignelse av partnerskap?

Det är inte självklart att kyrkan bör uttala sig officiellt om dessa frågor. Frågan om vilka sexuella handlingar som är moraliskt riktiga för homosexuella bedöms av somliga vara av individualetisk karaktär och något som kyrkan därför inta kan eller bör uttala sig om. Individualetiska frågor anses höra hemma inom den enskilda själavården och den enskildes prövning. Den uppfattningen finns också företrädd i kommittén och kommer till uttryck i en av de särskilda kommentarerna. Andra menar dock att kyrkan, som vägledning för människor och som bakgrund till sina praxisbeslut, har ett ansvar att officiellt yttra sig om vad som är rätt och fel också i individualetiska frågor. Oenigheter kan således råda inte bara i fråga om huruvida kyrkan skall handla bejakande eller ej i förhållande till homosexuella, utan också huruvida kyrkan officiellt, genom Kyrkomötet eller Kyrkostyrelsen, kan eller bör yttra sig om detta.

Den första fråga inför önskemålen om ett kyrkligt ställningstagande till homosexualitet och de homosexuellas plats i kyrkan gäller således om kyrkan som helhet över huvud taget skall ta ställning i etiska frågor, och i så fall i vilken typ av etiska frågor och på vilka premisser. En jämförelse mellan olika kyrkor och kyrkliga traditioner, liksom ett studium av kyrkohistorien, visar att det inte finns någon enhetlig allmänkyrklig tradition på detta område. Utifrån olika sociala och politiska förhållanden, liksom utifrån olika kyrkosyn har benägenheten att ta ställning i såväl individualetiska som socialetiska frågor varierat kraftigt.

Den tidiga kyrkan avstod från att ta ställning i en rad aktuella etiska frågor samtidigt som man ställde höga moraliska krav på sina medlemmar. För den enskilde gällde tydliga regler för levnadssätt både för att bli döpt och för att få delta fullt ut i kyrkans gudstjänstliv. Dessa regler var dock knappast enhetliga vare sig geografiskt eller över tiden. De krav som ställdes utgick såväl från bibeltexterna, främst de tio budorden, som från den grekisk-romerska omvärldens dygdeläror, bland annat principerna om måttfullhet och självbehärskning. Dessa krav var dock insatta i kyrkans pastorala handlande och innebar inte att kyrkan tog generell och gemensam ställning i principiella etiska frågor som till exempel slaveriet, rätten att döda i strid, skilsmässa eller lögn. Besluten från de första fem århundradenas kyrkomöten behandlar en rad kyrkoordningsfrågor, regler för gudstjänst, ämbetsutövning och kyrklig ekonomi samt relationer till hednisk kult och till de kristna grupperingar och rörelser som bedömts som heretiska. Men vi finner inte några allmänna etiska frågor behandlade, varken på det individualetiska eller det socialetiska planet.

Med de politiska omvälvningarna under 400-talet förändrades situationen. Tillströmningen av människor till kyrkans församlingar omöjliggjorde upprätthållandet av samma stränga disciplin som tidigare. I den östliga delen innebar framväxten av ett kristet kejsardöme och en uppdelning mellan kyrkans och kejsarmaktens olika sfärer att etik blev (delvis skulle man kunna säga förblev) allmänpolitiska frågor, och moralens uppehållande därmed en fråga för kejsarmakten. Detta hindrar inte att kyrkliga ledare, framför allt i klostren, bedrev en etisk undervisning och i såväl pastorala som monastiska sammanhang uppehöll en sträng moral. Några specifika och självständiga kyrkliga ställningstaganden i övergripande etiska frågor finner vi däremot inte. I väst gör sig en annan tendens gällande redan hos såväl Pelagius som Augustinus. Med det politiska sammanbrottet i väst, framväxten av en central kyrklig ledning i påveämbetet och därmed kyrkans principiella självständighet, kommer även officiella och principiella kyrkliga ställningstaganden i etiska frågor.

Reformationen innebar för de reformerade länderna och reformationens kyrkor en viktig förändring på denna punkt. Med avfärdandet av en påvlig ledning av kyrkan och hävdandet av den enskilde kristnes, liksom den enskilda församlingens, frihet att själv tolka och följa Guds bud, lades även de etiska ställningstagandena i princip på den enskilde och den etiska undervisningen och vägledningen på predikoämbetet. Med det gradvisa avskaffandet av den kyrkliga botgöringen hamnade ansvaret för moralens uppehållande, inklusive kyrkotukten, hos fursten. Så länge det rådde samstämmighet mellan den i kyrklig undervisning och praxis rådande moraluppfattningen och samhällets allmänna moraluppfattning, var det dock i praktiken svårt att skilja mellan kyrkans och maktens roll, särskilt där kyrkliga ämbetsbärare uppfattades som delar av kungens maktutövning. Samhällsförändringarna under 1800-talet och väckelserörelsernas framväxt förändrade denna enhetssyn, och i flera av de framväxande frikyrkorna föreföll det naturligt att kollektivt fastslå gemensamma etiska och moraliska regler och införa sanktioner mot dem som bröt mot dessa.

Idag kan man se en tydlig skillnad mellan den katolska kyrkans och de ortodoxa kyrkornas hållning. Den katolska kyrkan kan genom påveämbetet på ett auktoritativt sätt uttala sig i olika aktuella etiska frågor av såväl individualetisk som socialetisk karaktär. För de troende är dessa ställningstaganden i princip bindande. Dock är det tydligt att många katoliker idag öppet förfäktar helt andra etiska ståndpunkter än de kyrkan fastslagit, exempelvis i fråga om användning av preventivmedel. De principiella ställningstaganden som kyrkoledningen gör i individualetiska frågor blir därmed snarast riktningsgivande ideal, som å ena sidan läres ut och eftersträvas, men som å andra sidan inte alltid genomdrives i pastoral praxis.

De ortodoxa kyrkorna däremot avstår som regel från auktoritativa etiska ställningstaganden. De normer som finns är de som uttrycks i Skriften och traditionen och varje enskild troende har att själv tolka dessa och sträva efter att följa dem. Såväl etisk undervisning som frågan om upprätthållande av en viss moral lämnas åt det pastorala handlandet. Denna skillnad mellan katolsk och ortodox tradition är betingad av grundläggande skillnader i kyrkosyn.

En motsvarande skillnad föreligger mellan reformerta och lutherska kyrkor. De förra har genom historien visat en större beredvillighet att uttala sig i etiska och även politiska frågor, medan de senare av tradition varit principiellt tveksamma till sådana ställningstaganden. Denna skillnad återgår på olikheter i bibelsyn (särskilt i synen på förhållandet mellan Gamla och Nya testamentet), kyrkosyn och etikuppfattning, där enskilda normer blir mer vägledande för den pånyttfödde kristne. Gemensamt för alla av reformationen präglade kyrkor är emellertid framhävandet av den enskildes eget ansvar att ta ställning utifrån Skriften och samvetet. En fundamental förutsättning för att detta skall kunna ske är läroämbetet förkunnelse, undervisning och tillsyn, genom vilket grunden läggs för ett sådant självständigt ansvarstagande

Utvecklingen i de lutherska kyrkorna har emellertid - som den ekumeniska översikten visade - medfört att man mer och mer engagerat sig i etikfrågor och på olika sätt och nivåer gjort uttalanden och tagit ställning. Inte minst har den allmänna sekulariseringen, den ökade religiösa och kristet konfessionella mångfalden och för Svenska kyrkans medlemmars del den ökade okunskapen om vad kristen tro och etik överhuvud innebär, medfört, att kraven på kyrkans ställningstaganden och undervisning har ökat. När man inte längre kan förutsätta en bred allmänkunskap om kristna traditioner, och när de kristna kyrkorna alltmer blir särskilda grupper i samhället, är det Svenska kyrkans uppgift att på nytt överväga hur den som kyrka skall se på de etiska frågorna, såväl inåt kyrkan som utåt samhället. Bland nutida lutherska kyrkor finns emellertid också uppfattningen att kyrkan inte alls, eller bara i verkliga krissituationer, skall göra uttalanden.

Svenska kyrkan har alltmer genom kyrkomöte och läronämnd, kyrkostyrelse och biskopsmöte, faktiskt tagit ställning i etiska frågor. Det gäller till exempel frågor om miljöetik, abort, samboende, biståndsfrågor, kärnvapeninnehav. Här finns dock flera följdfrågor att utreda, till exempel sådana besluts och uttalandens normativa status för kyrkan och den enskilde kyrkomedlemmen. I luthersk tradition har sådana uttalanden i princip setts som vägledande och klargörande undervisning, medan det däremot överlåtits åt den enskilde att ta personlig ställning. Relationen mellan kyrkans och det personliga ställningstagandet behöver klargöras.

I frågor som rör kyrkans praxis kan kyrkan inte undvika att ta ställning, till exempel om dop och medlemskap. Praxisfrågor blir aktuella också i samband med homosexuellas plats i kyrkan, till exempel gällande vigning till kyrkans tjänster, välsignelse och ingående av partnerskap. Bland annat av den anledningen behövs en grundlig genomgång av bibliska, historiska, etiska, liturgiska och andra aspekter inför ett beslut i praxisfrågor. Medan vi kan ha olika uppfattningar i individualetiska frågor måste vi komma överens om en praxis som kan fungera i församlingarna.