– Den här utmärkelsen är det största som hänt mig och den betydde verkligen jättemycket. Självförtroendet kan gå lite upp och ned ibland och priset kom väldigt lägligt. Det blev en bekräftelse på att jag har gjort något bra och lyckats med det jag vill med butiken. Jag vill att jag och mina kunder ska vara som en liten familj, säger Sevim, som hunnit fylla 44 år och inte har några andra planer än att fortsätta utveckla verksamheten.
ALLMÄNHETENS INTRESSE FÖR inredning och att skapa hem att trivas i är stort och trenderna skiftar. Sevim följer branschen och söker hela tiden ny inspiration, men någon egen design har hon inte givit sig på.
– Nej, så kreativ är jag inte, haha. Men jag köper in sådant som jag själv tycker om och går på min egen känsla. Hittills har det funkat bra och jag hoppas att jag kan driva den i flera år till och att Trollhätteborna väljer de fysiska butikerna istället för näthandeln.
Sitt öppna och glada sätt tror hon kommer från mamma.
– Men hon var inte helt nöjd när jag skulle öppna butiken. Både hon och pappa jobbade på pappersbruket hemma i Lilla Edet tills de gick i pension och att öppna butik tyckte hon var alldeles för osäkert. Men idag är hon stolt över att jag lyckats så bra, säger Sevim, som är redo inför hösten efter en skön augustisemester i mammas hemland Turkiet.
SEVIMS PAPPA ÄR uppväxt i Bulgarien, men lämnade landet och kom ensam till Sverige via
Turkiet redan som 16-åring för att slippa tvingas in militären hemma i Bulgarien.
– Det behövdes arbetskraft vid däckfabriken i Gislaved och där började han. När han några
år senare var i Turkiet på semester träffade han mamma och hon flyttade med honom hit och de bosatte sig i Lilla Edet, berättar Sevim, som vid olyckstillfället som 25-åring läste till hälsovetare.
– Min plan var att jobba med hälsa och personlig utveckling inom stora företag. Då handlade det mycket om att jag skulle "göra karriär" och tjäna mycket pengar, men det som hände fick mig att tänka om.
Sevim har fortfarande sviter efter olyckan för snart 20 år sedan.
– Jag har värk i nacken och ena axeln efter min whiplashskada, men det jobbigaste är nog att jag har svårt med minnet även om jag hittat knep för att komma ihåg. På ett sätt vill jag, trots sviterna, inte vara utan olyckan. Den gjorde att jag kom till insikt om vad som är viktigt i livet och hade det inte hänt så hade jag sannolikt inte haft min drömbutik idag.