Putte är en ung man, född och uppväxt i Köping där han nu är diakon. Det är mycket positivt med det, menar Putte.

Jag har många kontakter kvar sedan tidigare, många vet alltså vem jag är. Jag känner ju också mycket av det institutionella Köping. Skolor, andra kommunala förvaltningar, företag, föreningar och liknande. Det innebär också att många fått sig en tankeställare. Att jag, en vanlig kille från stan, nu är diakon. Det är alltså inte något jättekonstigt. Även om många inte har riktig kläm på vad vigningen och arbetet innebär. Det blir lätt något mystiskt. För mig innebär det att jag är diakon och att jag alltid är det. Hela dygnet och hela livet.

Nej, jag tycker inte det. Det som är svårt med att vara diakon på en liten ort är att det ligger nära till att jag hamnar i samtal ute på stan också när jag är ledig. Ofta kan jag hänvisa till arbetstid men ibland är det tydligt att det är akuta saker och då ställer jag givetvis upp. Det är nog ett större problem för min sambo än för mig. Det är ju jag som valt att bli diakon. Det får som följd att vi gärna åker iväg när vi är lediga eller när vi ska handla.

Jag har ingen kyrklig bakgrund. Mina föräldrar var inte aktiva eller tog mig med till kyrkans barntimmar eller så. Däremot var jag en av många som bestämde mig för att ”gå och läsa”, alltså delta i konfirmandarbetet. Där fick jag syn på en gemenskap bland de lite äldre ungdomarna som fanns med i arbetet och blev nyfiken. Efter konfirmationen stannade jag kvar och blev konfirmandassistent. Snart var jag också med i kyrkokören och övrigt ungdomsarbete. Genom att vi åkte på läger och kurser där vi mötte andra ungdomar från andra håll träffade jag mycket folk, både ungdomar och vuxna som på olika sätt bidragit till att jag fortsatt inom kyrkan.

Putte berättar vidare om hur han gick Svenska kyrkans grundkurs efter gymnasiet och hur han där fick mer vetskap om olika jobb inom kyrkan och hur han fick bearbeta sin egen kristna tro. Under den tiden stod det klart för honom att det var diakon han skulle bli och att han skulle ha fokus på utsatta barn och ungdomar.

Jag vill förstås möta människor, se dem och försöka förstå och stötta så mycket jag kan. Hjälpa till att hitta mening och mål för individen. Men det handlar ju inte bara om individen. När en människa är svag är det ofta saker runt henne som gör henne utsatt. Jag vill avslöja sånt som förtrycker och hindrar människor. Det kan jag till exempel göra genom att delta i den allmänna debatten, skapa opinion för angelägna frågor och påverka politikers, beslutfattares och allmänhetens förhållningssätt till barn- och ungdomsfrågor. Rent praktiskt kan det handla om att skriva debattartiklar och insändare, uppvakta utredningar och göra egna undersökningar, och anordna seminarier.

Jag vill ge röst åt dem som ingen röst har! Vad det diakonala uppdraget handlar om beror alltid på sammanhanget. Uppdraget förändras med samhället.

I mitt arbete samverkar jag mycket med andra församlingsanställda som exempelvis församlingspedagog, ungdomsledare, präst och kyrkomusiker. Jag arbetar också ihop med skola, socialtjänst, kultur & fritid, Barn- och Ungdomspsykiatriska mottagningen (BUP), Ungdomsmottagningen, polis, föreningar m.m. Det känns viktigt att inte vara en solist utan att finnas med i nätverk av olika slag. På så vis kan mitt arbete och engagemang få betydelse på olika sätt och i fler sammanhang tror jag.

Sen vill jag också vara en människa som öppnar vägen för människor till kyrkan. Det finns så många fördomar och en hel del misstänksamhet och jag hoppas att kan medverka till att fler vågar sig till kyrkan.