Färdplanen, mänskliga rättigheter och FN
Färdplanen för fred är måhända fortfarande ett möjligt vägval för Palestina och Israel eller så har den, liksom så många tidigare fredsinitiativ, redan skjutits i sank. Ena dagen talas om fred, andra dagen agerar palestinska individer, grupper eller den israelska staten eller bosättare med våld som resulterar i döda och skadade. Ena dagen talas om fred och andra dagen skapar Israel fakta på marken som synes helt motverka eventuella viljeyttringar för fred. Så tycks det bölja fram i en spiral där våldet och ondskan bara tilltar. Under korta avbrott görs utspel om att ”vi vill ha fred” och hela världen tycks förhoppningsfullt tro att så är fallet. Under tiden befäster Israel sitt grepp om regionen med ständigt framflyttade positioner samtidigt som palestiniernas frustration och desperation tilltar.
I denna situation fokuseras begrepp som mänskliga rättigheter och humanitär rätt. Varje palestinier påverkas personligt och direkt av ockupationen och militärens agerande genom exempelvis direkta beskjutningar, bristande rörelsefrihet, drastiskt sänkt levnadsstandard på grund av blockader och avstängningar, förstörda hem, avbrott i utbildningen och underminerad hälsovård. Samtidigt har Israel sedan början av intifadan utsatts för över 1 100 självmordsattacker. Dödssiffran från september 2000 till september 2003 räknade in 2 808 döda palestinier och 830 döda israeler. Bland dessa dödade fanns 460 palestinska barn och 90 israeliska barn. Mer än 28 000 palestinier och 5 600 israeler har blivit skadade. Åtminstone 30 000 palestinska hem och byggnader har blivit förstörda. Utegångsförbud som kan jämställas med husarrest har drabbat över 700 000 palestinier samtidigt, exempelvis under tiden mars – maj 2002. Enbart mellan den 29 mars och den 5 maj 2003 arresterades åtminstone 7 000 palestinier för att ta några exempel.
Det handlar om kränkningar av individers rättigheter såsom de fastställts enligt internationell rätt. Inte minst FN-systemet med resolutioner, uttalanden, rapporter, etcetera söker att agera genom att visa på hur kränkningar av mänskliga rättigheter ständigt pågår i Palestina/Israel konflikten. Jag tänker inte avgöras vilka resolutioner som är mer tillämpbara än andra (som säkerhetsrådets resolutioner) och som därmed skulle vara mer förpliktande för Israel utan istället visa på det internationella samfundets (FN:s) moraliska ställning i frågan.
Detta kan exemplifieras med FN:s generalförsamlings resolution som antogs den 21 oktober 2003. I denna uppmanas Israel att stoppa bygget av muren inne på Västbanken. Samtidigt uppmanades båda parter i konflikten att fullgöra sina förpliktelser gentemot färdplanen. Fyra länder röstade emot resolutionen – Israel, Mikronesien, Marshallöarna och USA. Bland de tolv stater som avstod från att rösta fanns inga europeiska länder men väl Australien. Det innebär att hela EU, Ryssland, Kina och Kanada fanns bland de 144 av världens länder som röstade för resolutionen. I resolutionen anges att Säkerhetsrådet misslyckats att agera (USA lade in sitt veto). Tydligt fördöms vålds- och terroristhandlingar liksom förstörelse. Särskilt nämns självmordsattacken i Haifa och bombdådet i Gaza (GA/10179). Eftersom denna resolution tog i Generalförsamlingen är den inte bindande till sin karaktär (i motsats till om den antagits i Säkerhetsrådet). Israel har redan angett att de inte är förpliktade att följa resolutionen eftersom världens länder är felinformerade i sakfrågan. Samtidigt kvarstår faktum att den moraliska uppmaningen gentemot Israel är synnerligen stark – upphör med att bygga muren och riv det som hittills byggts. I stort sett hela världen är enig i sitt fördömande av muren.
Avgörande aktörer inom FN-systemet är givetvis FN:s säkerhetsråd och FN:s generalförsamling. Därtill har FN-systemet åtminstone ett 90-tal organisationer, kommittéer, kommissioner, råd, permanenta sändebud, rapportörer, etcetera som på ett eller annat sätt har berört eller berör situationen för palestinierna. I stort sett varje dag kommer från olika delar av FN-systemet ett flertal dokument som berör situationen i Palestina/Israel. Förkortningar som CERD, UNCCP, EIMAC, FAO, UNHCHR, UNHCR, ICQP, UNRWA, UNRPR, UNSCOP, UNSCO, PAPP och WHO passerar snabbt revy. Här är givetvis inte möjligt att göra en genomgång av detta arbete med den strida ström av resolutioner, rapporter och undersökningar som sammantaget skapar en gigantisk textmassa, med texter som söker avslöja den faktiska situationen och som samtidigt hoppas på en fredlig lösning av en till synes ständigt eskalerande konflikt. Här ska göras en ansats att beskriva något av hur detta arbete beskriver framför allt situationen avseende de mänskliga rättigheterna för palestinierna under den israeliska ockupationen.
Att FN i den rådande situation tillmäter färdplanen en mycket stor vikt visas bland annat av den centrala plats planen erhållit på FN:s hemsida som förutom att erbjuda vägar in i FN-systemet också tar upp färdplanen, situationen i Irak och FN:s aktiviteter mot terrorism. Generalsekreterare Kofi Annan sa i juni 2003 i samband med FN:s seminarium om hjälp till det palestinska folket att ”svaret på det palestinska problemet finns i att förverkliga de steg som erfordras för att genomföra färdplanen” (SG/SM/8780).
Färdplanen
Färdplanen för fred presenterades av FN, USA, EU och Ryssland med intentionen att få till stånd en permanent lösning på Palestina-Israel konflikten år 2005. Planen består av tre faser med syfte att nå en framförhandlad lösning som i slutändan ska resultera i två stater – Israel och Palestina – som lever sida vid sida. Det betonas att den palestinska staten ska vara oberoende, demokratisk och livskraftig. Enligt introduktionen kan detta uppnås när det palestinska folket har ett ledarskap som handlar aktivt gentemot terror. Därtill ska detta ledarskap vara villigt och ha möjligheten att bygga en fungerande demokrati baserad på tolerans och frihet. Israel å sin sida åläggs att göra vad som är nödvändigt för att en palestinsk stat ska kunna etableras. Under färdplanens första fas förväntas terror och våld få ett slut liksom att palestinskt liv ska normaliseras, palestinska institutioner byggas upp, en palestinsk konstitution antas och fria val hållas. Israel ska under denna fas dra sig tillbaka från områden ockuperade efter den 28 september 2000 och frysa allt bosättningsbyggande. Båda parter förväntas vara engagerade i ett totalt eldupphör liksom i att genomföra insatser på det humanitära, institutionsbyggande och politiska planet.
Den andra fasen utgör en övergångsfas som tidsmässigt är fastlagd till att pågå juni – december 2003. Fokus ska ligga på möjligheten att skapa en oberoende palestinsk stat med tentativa gränser och attribut för suveränitet. Men detta steg förutsätter att Kvartetten bedömt att den palestinska sidan visat att man genomfört fas ett inklusive att allmänna val hållits. Under denna andra fas ska framförallt säkerhetsfrågor fortsatt behandlas och säkerhetssamarbetet effektiviseras liksom fortsatt normalisering av palestiniernas liv och institutionsbyggande.
Den tredje fasen som tänkes pågå 2004 – 2005 ska konsolidera reformerna, institutionsbyggandet och säkerhetsagerandet i det palestinska samhället. Därtill ska förhandlingar äga rum mellan israeler och palestinier i syfte att nå en permanent överenskommelse.
Positivt är att färdplanen uttryckligen bygger på målsättningen att upprätta en livskraftig, suverän och demokratisk palestinsk stat vilket därmed skulle medföra ett slut på ockupationen. En grund läggs i resolutionerna från FN:s säkerhetsråd, 242, 338 och 1397 liksom att ockupationen som påbörjades 1967 ska få ett slut. Viktigt är också att Jerusalems suveränitet och flyktingfrågan ska få en förhandlingslösning. När det gäller Jerusalem anger färdplanen att båda sidors politiska och religiösa intressen ska tillvaratas liksom att judars, kristnas och muslimers världsvida religiösa intresse för Jerusalem ska tillvaratas. Därtill tillerkänns Saudiarabiens fredsinitiativ och Arabförbundets resolution 2002 vara av stor vikt. Enligt dessa erbjuds Israel fullt erkännande och konstruktiva relationer till de arabiska grannländerna förutsatt att Israel avvecklar bosättningarna, drar sig tillbaka till 1967 års gränser och erkänner en palestinsk stat. Därmed skulle också Israel uppnå en omfattande, rättvis och varaktig fred i regionen. Färdplanens vision är alltså två stater – Israel och ett suveränt, oberoende, demokratiskt och livskraftigt Palestina – som lever i fred och säkerhet, sida vid sida.
Problemen med färdplanen
Men problemen med färdplanen är samtidigt stora. Det kan vara värt att se hur utvecklingen under 2003 fortlöpande beskrivs i FN:s säkerhetsråd. Varje månad har säkerhetsrådet haft färdplanen på dagordningen. Norrmannen Terje Rød-Larsen som är FN:s särskilde samordnare för fredsprocessen tillika med generalsekreterarens personlige representant uppdaterar regelbundet säkerhetsrådet om läget.
Vid säkerhetsrådets möte i januari 2003 talas om att Israel i stort sett dagligen dödar och skadar palestinska civila, inklusive barn. Israel anses ha ett särskilt ansvar utifrån att vara ockupationsmakt och generalsekreteraren beklagar att Israel trots upprepade uppmaningar inte tar några steg för att sluta med detta dödande. Den humanitära situationen för palestinierna, utegångsförbud, stängda skolor och säkerhetsmuren var andra problematiska frågeställningar som berördes. Samtidigt efterlystes framsteg i den reformprocess som palestinierna var inne i (SC/7635).
Vid mötet i februari anges situationen vara mycket allvarlig och generalsekreteraren uttryckte stor oro över det ökande antalet döda. Dödssiffran under den gångna månaden uppgick till 65 döda palestinier och sju döda israeler. Det hävdas tydligt att Israel har rätt att försvarar sig men då måste man följa internationella rättsnormer, ett ansvar som ockupationsmakten inte fullföljer. Terrorattacker utförda av självmordsbombare fördöms och generalsekreteraren hävdar att dylika handlingar undergräver de legitima palestinska nationella aspirationerna och utgör ett avgörande hinder för att uppnå en varaktig fredsprocess (SC/7661).
Terje Rød-Larsen uttryckte i mars att han för första gången på två och ett halvt år såg strimmor av hopp. En första var palestiniernas beslut att utse en premiärminister med trovärdighet och makt. Den andra var USA:s beslut att förena sig med Kvartetten och att presentera färdplanen för parterna. Den tredje var att den israeliska regeringen var beredd att återgå till förhandlingsbordet. Åter talades om en historisk möjlighet. Detta trots att det under den gångna månaden sedan förra mötet hade dödats 135 palestinier och 27 israeler. Rød-Larsen hävdade att den Palestinska myndigheten måste göra allt för att förhindra att oskyldiga dödas. Israeliska militären hade genomfört intensiva aktioner i palestinska städer och flyktingläger som förorsakat ett icke tolererbart stort antal döda. Färdplanen krävde handlingar parallellt av de två parterna. Palestinierna måste göra allt för att förhindra våld och terrorism. Israelerna måste sluta att undergräva förtroendet genom provokativa säkerhetsoperationer, attacker mot civila, konfiskationer och rivningar av hus (SC/7697). Dessa uppmaningar till palestinier och israeler upprepas en månad senare sedan ytterligare 64 palestinier och fem israeler dödats (SC/7733).
Den 1 maj presenteras färdplanen för den israeliska regeringen och den nyutnämnde palestinske premiärministern Abu Mazen. I säkerhetsrådet framfördes tanken att detta troligen var den sista chansen att uppnå en två-statslösning. Men våldet fortsätter. Säkerhetsrådet konstaterar att endast timmar efter att planen officiellt presenterats för parterna genomförde den israeliska militären operationer i Gaza stad vilket resulterar i 13 döda palestinier. Man ifrågasätter inte Israels rätt att försvara sig men det överdrivna bruket av våld. Även om terrorister gömmer sig bland civilbefolkningen måste de civilas säkerhet och egendom skyddas. Begränsningar i rörelsefriheten för palestinier och avstängningar kritiseras, inte minst gällande situationen på Gazaremsan (för alla utom de med diplomatpass) (SC7761).
En månad med förhoppningar följer även om båda sidor fortsätter med våldet (63 palestinier och 26 israeler döda). Mötet i Aqaba på president Bush’s initiativ angavs i säkerhetsrådet vara ett lovvärt steg för att kunna genomföra färdplanen men som så ofta följdes mötet av en upptrappning av våldet. Nu behövde den nye premiärministern Abu Mazen visa synliga åtgärder för att förhindra attacker mot israeler. Israel uppmanas att omedelbart stoppa dödande av palestinska ledare utan rättegång och att upphöra med sitt överdimensionerade våld (SC/7792). I juli andas rapporten fortfarande optimism eftersom palestinska grupper i huvudsak håller vapenvilan och Israel hade avstått från avrättning utan föregående rättegång (SC/7817). I augusti är tonläget annorlunda. En palestinsk självmordsattack dödade två israeler och israelisk militär dödade i flera aktioner både palestinska aktivister och civila. Uppmaningen i säkerhetsrådet är att man måste göra allt som står i dess makt att uppmuntra palestinier och israeler att ta risker för fredens skull (SC/7848).
Rapporten till säkerhetsrådet i september är nedslående. Rød-Larsen konstaterar att konflikten kört fast eftersom cirkeln av terrorattacker (palestinierna) och dödande utan rättegång av palestinska ledare (israelerna) brutit den palestinska vapenvilan. Pessimismen blir tydlig när han förklarar att utan en avgörande förändring så kommer situationen fortsatt att försämras och oundvikligen leda till stor blodsutgjutelse. Ingen av sidorna hade på allvar adresserat de för motparten viktiga frågorna varför genomförandet av färdplanen aldrig på allvar börjat (SC/7872).
Ett avgörande problem med färdplanen utöver att den hittills inte börjat genomföras är att frågor kring gränsdragningar, Jerusalems status, bosättningarna och flyktingarna återigen lämnats till slutskedet av förhandlingarna. Färdplanens tidsfaktor har redan blivit inaktuell och inte heller har förutsättningen att planen baseras på parternas uppträdande fört processen framåt. Å andra sidan synes inga andra tydliga alternativ finnas än så länge så då återstår att hoppas på färdplanen. Samtidigt finns känslan av att ännu en fredsprocess gynnar Israel eftersom ömsesidigheten i färdplanen inte tydligt uttrycks och inte heller tycks ha slagit igenom i praktiken. Eftersom de avgörande kraven på ”uppträdande” ligger på palestinierna behöver inget – åtminstone enligt israelernas tolkning – ske förrän palestinierna uppfyller fas ett. Samtidigt kan Israel fortsätta sitt agerande i väntan på att palestinierna, som synes helt låsta i Israels grepp, ska agera. Palestinierna ska alltså få bukt med alla attacker mot israeliska civila innan Israel drar sig tillbaka från områden ockuperade efter september 2000. Det innebär på sätt och vis en legitimitet åt att Israel kan fortsätta sin expansion, byggandet av bosättningar, konstruktionen av muren och så vidare. Allt kan egentligen skyllas på att palestinierna inte får bukt med terrorn. Samtidigt blir hela färdplanen därmed lätt att rubba av krafter som inte önskar en förhandlingslösning utan som på ett eller annat sätt tjänar på en fortsatt ockupation.
FN som aktör för mänskliga rättigheter i Palestina
De organ inom FN som bearbetar frågor kring mänskliga rättigheter återkommer ständigt till situationen i Palestina/Israel och framför allt de ockuperade områdena. De betecknas som ”det palestinska folket och andra araber i det ockuperade området” (A/56/491), ”ockuperade palestinska territoriet” (kommissionens resolution 2002/90) eller ”ockuperade arabiska territorierna, inklusive Palestina” (E/CN.4/2002/32). Geografiskt innefattas Västbanken inklusive östra Jerusalem, Gazaremsan och Golanhöjderna.
I FN:s generalförsamlings och i Kommissionen för mänskliga rättigheter tas Palestina/Israel fortlöpande upp till behandling. FN:s generalförsamlings resolution den 14 februari 2002 (A/RES/56/550) anger övertygelsen om att ockupationen i sig själv representerar en grov överträdelse av mänskliga rättigheter. Hoppet kvarstår om att ockupationen ska avslutas och att därmed brotten mot palestiniernas mänskliga rättigheter ska upphöra. Vidare uttrycks stor oro över situationen på ockuperade områden, inklusive Jerusalem som orsakats av israeliska åtgärder och bruk av våld. Ett år senare kallar kommissionen de kränkningar av mänskliga rättigheter som den israeliska ockupationsmyndigheten gör sig skyldiga till för angrepp och brott mot mänskligheten och en uppenbar kränkning av mänskliga rättigheter (Kommissionens resolution 2003/6).
I grunden för bedömningen av situationen ligger generalförsamlingens resolution från den 3 december 1982 (A/RES/37/43) om rättmätigheten i folkens kamp gentemot främmande ockupation och resolutionen från den 22 november 1974 (A/RES/3236) om rätten för palestinierna till självbestämmande och oberoende. Detta uttrycks av kommissionen i termer av att det palestinska folket har en legitim rättighet att motsätta sig israelisk ockupation, att befria sitt land och få möjlighet att utöva sin rätt till självbestämmande (Kommissionens resolution 2002/8 och 2003/6). Det palestinska folket anges ha en omistlig, ständig och oinskränkt rätt till självbestämmande och rätt att upprätta en egen suverän och oberoende palestinsk stat (Kommissionens resolution 2003/3). Samtidigt beskrivs Israels ockupation av palestinskt territorium som ett angrepp mot mänskligheten och som grava, vitt spridda och flagranta kränkningar av mänskliga rättigheter (Kommissionens resolution 2002/90). Bland de grava överträdelserna av mänskliga rättigheter och humanitär rätt nämns utomjuridiska avrättningar, avspärrningar, kollektiva bestraffningar, etablerandet av bosättningar, godtyckliga arresteringar och belägring av palestinska städer och byar. Graden av våld anges genom att peka på att palestinska bostadsområden bombas från krigsflyg, tanks och krigsfartyg varvid män, kvinnor och barn dödas, inte minst i flyktingläger på Västbanken och i Gaza (Kommissionens resolution 2002/8). Ett år senare uttrycks det på samma sätt med tillägget att det anges äga rum i Jenin, Balata, Khan Younis, Rafah, Ramallah, Gaza stad, Nablus, al-Bireh, al-Ama’ri, Betlehem och Deheishe (Kommissionens resolution 2003/6).
Kommissionen ser ett tydligt mönster för Israels agerande med östra Jerusalem. Palestinska hem exproprieras, identitetshandlingar återkallas, införandet av påhittade och orimliga skatter syftar allt till att tvinga Jerusalems palestinska invånare bort från sin stad och sina hem. Kommissionen talar om att detta förbereder vägen för att ”judaisera Jerusalem” (Kommissionens resolution 2002/8). Den israeliska bosättningspolitiken ses som ett avgörande hinder för fred. I resolutioner från kommissionen upprepas att Israel fortsätter sina bosättningsaktiviteter genom att utvidga bosättningar, ta in nya bosättare på ockuperat område, expropriera land inklusive jordbruksmark, rasera hus, konfiskera och förstöra egendom och driva bort palestinier. Byggnationen av vägar som passerar förbi palestinsk bebyggelse förändrar den fysiska och demografiska karaktären på de ockuperade områdena inklusive östra Jerusalem. Resolutionen kräver av Israel att ändra sin bosättningspolitik, stoppa all utvidgning inklusive ”naturlig tillväxt” av bosättningar och att hindra nya bosättare (Kommissionens resolution 2002/7).
Ett starkt fördömande riktas mot att den israeliska armén öppnat eld mot ambulanser och medicinsk personal liksom praxis att hindra ambulanser och Internationella Rödakorskommitténs fordon från att nå fram till skadade och döda (Kommissionens resolution 2003/6).
FN:s särskilda rapportörer
Inom FN-systemet finns under Kommissionen för mänskliga rättigheter ett antal särskilda rapportörer för specifika länder eller utifrån olika temata. 1993 tillsattes en Särskild rapportör för de palestinska territorier som ockuperats sedan 1967. Rapportörens mandat gäller tills den israeliska ockupationen upphör och posten innehas sedan 2001 av sydafrikanen John Dugard. Den särskilde rapportören har tolkat sitt mandat till att undersöka kränkningar av humanitär rätt och mänskliga rättigheter under den militära ockupationen. Dugard hävdar att Israel genom sin behandling av det palestinska folket kränker många mänskliga rättigheter såsom de uttrycks i ”FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna”, ”FN:s internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter” och ”Internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter”. Rapportörens arbete har ifrågasatts av Israels regering som deklarerat att man inte tänker samarbete med rapportören (E/CN.4/2002/129). Invändningen mot rapportörens arbete går bland annat ut på att det är felaktigt att beskriva situationen i de palestinska territorierna som militär ockupation eftersom Osloöverenskommelserna fört över kontrollen till den Palestinska myndigheten som anses ha full kontroll över det så kallade område A, inkluderande de flesta palestinska städerna och samhällena. Motargumentet från rapportören bygger på att i realiteten har Israel makt att intervenera också i område A och gör de facto så. All den militära aktiviteten från Israel visar att Israel vidmakthåller sin militära ockupation och har effektiv kontroll över palestiniernas liv. En israelisk invändning finns också mot rapportörens ståndpunkt att den humanitära rätten och mänskliga rättigheter är sammanlänkade medan Israel hävdar att de tillhör skilda internationella ”regimer”. Rapportören fastställer emellertid att överförandet av regerings- och administrativ makt till den Palestinska myndigheten inte har minskat behovet av skydd för människorna i de ockuperade områdena.
Rapportören som senast besökte de ockuperade områdena juni 2003 noterar ockupationens vitt spridda kränkningar av mänskliga rättigheter både när det gäller civila rättigheter likaväl som ekonomiska och sociala rättigheter. Israel hänvisar till säkerhet men rapportören hävdar att Israels aktioner måste mätas enligt proportionalitetsprincipen. Det innebär att det inte går att acceptera det överdrivna bruket av våld, att ingen skillnad görs mellan civila och kombattanter liksom att en humanitär kris har skapats genom restriktioner i rörligheten. Vidare talar han bland annat om dödande och inhuman behandling av barn, vitt spridd förstörelse av egendom och territoriell expansion. I det senare fallet talar rapportören om att Israel skapar fakta på marken vilket, han menar, i internationell rätt betecknas som erövring. Den mur som är under konstruktion är ett tydligt exempel på territoriell annektering under täckmantel av säkerhet. Skarp kritik riktas också mot att mer än 60 ambulanser per månad under det senaste året stoppats vid Israels vägspärrar och en fjärdedel av dem hindrades helt genomresa. Bara under mars 2003 besköts 15 ambulanser (E/CN.4/2004/6).
I en utförlig rapport till Ekonomiska och sociala rådet 2002 redogör Miloon Kothari, Särskild rapportör om adekvata bostäder som en komponent i rätten till en adekvat levnadsstandard, från sitt besök på de ockuperade palestinska områdena. Uppdragsgivare var Kommissionen för mänskliga rättigheter (S-5/1) och undersökningen kunde genomföras trots Israels regerings inställning att de inte tänkte samarbete vid implementeringen av resolutionen. Rapportörens slutats är att den israeliska ockupationen haft en förödande effekt på palestiniernas bostads- och levnadsvillor och att Israel bär det legala ansvaret. Ockupationens kollektiva bestraffningar kantas av landkonfiskeringar, punktuella husrivningar, byggandet av bosättningar, sönderstyckandet av palestinskt land genom genomfartsvägar och infrastruktur som betjänar bosättare. Rapporten talar om att Israel manipulerar den etniska karaktären på Västbanken och Gazaremsan genom den illegala bosättningspolitiken. Därtill talar rapportören om kontroll eller stöld av vatten och andra naturresurser på de ockuperade områdena (E/CN.4/2003/5/Add.1).
Miloon Kothari redovisar i sin rapport en hel del statistiska uppgifter. Uppskattningar visar att Israel konfiskerat mer än 70 procent av Västbanken och 33 procent av Gazaremsan. Åtminstone 32,5 km² av palestinskt land i Jerusalem motsvarande 33 procent har konfiskerats. Endast 7-8 procent av marken är fortfarande öppen för palestinsk byggnation. Sedan 1987 anges 16 700 palestinier, inklusive 7 300 barn, ha förlorat sina hem genom påbjudna rivningar av hus. Samtidigt har militären fram till början av år 2002 i sina bombningar helt eller mycket allvarligt förstört 7 571 palestinska hem. (E/CN.4/2003/5/Add.1).
FN:s olika kommittéer och den särskilde koordinatorn
Redan 1975 tillsatte generalförsamlingen en Kommitté för utövandet av det palestinska folkets omistliga rättigheter. Dessa rättigheter gäller rätten till självbestämmande, till nationellt oberoende och rätten att återvända till hem och egendom. I en rapport till generalförsamlingen i oktober 2002 tar kommittén bland annat upp den ständiga upptrappningen och geografiska utvidgningen av Israels militära operationer på de ockuperade områdena. Man talar om att flygattacker, olika typer av höghastighetsvapen, bruket av dödliga Flechette-vapen i tätbefolkade områden som förorsakat många civila döda och skadade och oerhörd skada på den palestinska infrastrukturen. Avrättningarna av palestinska aktivister utan föregående rättegång brännmärks. Därtill kritiserar man att Israel använder sig av ett så kallat ”grann-förfarande” där palestinska civila används som mänskliga sköldar vid arméns operationer (A/57/35).
FN:s Generalförsamling har upprättat en Särskild kommitté för att undersöka hur Israels praxis påverkar mänskliga rättigheter för det palestinska folket och andra araber i de ockuperade områdena. Ockuperade områden som undersöks är Västbanken inklusive Jerusalem, Gazaremsan och de syriska Golanhöjderna. Den särskilda kommittén som bildades 1968 genom resolution 2443 (XXIII) består av Malaysia, Senegal och Sri Lanka och har att rapportera direkt till Generalsekreteraren. I en resolution den 8 december 2000 (55/130) ålades kommittén att fortsätta sin undersökning och särskilt särskåda Israels medgörlighet med Genèvekonventionens stadganden om skydd för civilbefolkning i krigstid. Kommittén ålades att regelbundet rapportera till Generalsekreteraren och rapporten för 2001 presenterades den 22 oktober 2001 (A/56/491). Ett uppenbart problem är att kommittén inte tillåtits besöka de ockuperade områdena och alla förfrågningar till Israel om tillstånd har lämnats obesvarade varför möten har fått hållas i Amman, Kairo och Damaskus där vittnesmål och dokument från palestinska och israeliska källor studerats.
1994 inrättade FN:s generalsekreterare ett kontor för FN:s särskilde koordinator för de ockuperade områdena (UNSCO) och tillsatte Terje Rød-Larsen på posten. I mandatet ingår bland annat samordning av FN:s olika program på Västbanken och Gazaremsan, samordning av givarländer och kontakt med olika frivilligorganisationer på Västbanken och Gazaremsan. En del av arbetet har inneburit att följa den nedbrytning av den palestinska infrastrukturen som Israels agerande aktivt bidragit till sedan den andra intifadan inleddes. UNSCO har exempelvis tillsammans med den norska forskningsstiftelsen Fafo genomfört en djupstudie hur avstängningarna påverkat Jeriko och Gaza stad jämte de två byarna Beit Furik och Rantis. Slutsatsen är att de haft en avsevärt negativ påverkan på palestinsk ekonomi och det dagliga livet för alla invånare (Paying a Price 2002). Den ekonomiska situationen har nått bottennivåer där hälften av invånarna på Västbanken och Gazaremsan lever av mindre än två US-dollar per dag (Joint Statement by Terje Roed Larsen, UN Special Coordinator and Nigel Roberts, the World Bank Director, West Bank & Gaza, 4 april 2002).
En beräkning har gjorts av kostnaderna för de skador Israels militära intrång på Västbanken åsamkat den palestinska civila infrastrukturen och palestinska institutioner. Bakom beräkningen står FN:s särskilde koordinator för de ockuperade områdena tillsammans med Världsbanken och Norges regering. Enbart under tiden mars – april 2002 uppgick skadorna till 361 miljoner US dollar. Då är inte inkomstbortfall eller sociala och humanitära kostnader inräknade. Värst drabbades Nablusregionen följd av Jenin och Ramallah. Behoven av reparationer fördelar sig på den privata sektorn med 97 miljoner dollar, vägar 64 miljoner, privata bostäder 66 miljoner, historiska kulturella platser 48 miljoner och till detta kommer skador på elektricitet och vattenförsörjning, skolor och kliniker (LACC Co-Chair Press Release 15 maj 2002).
Den internationella rätten bygger i hög grad på konventioner som när de ratificerats av enskilda länder blir gällande för landet i fråga. I flera fall inkluderar dessa åtaganden en regelbunden rapporteringsskyldighet från länderna åtföljt av en genomlysning inom FN-systemet. Israel ratificerade 1991 ”FN:s Konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning”. I sin behandling av Israels obligatoriska rapport 1994 kommenterar Kommittén mot tortyr (CAT) sin oro över det stora antalet tungt dokumenterade fall av illa behandling av personer i fängsligt förvar vilket i vissa fall lett till dödlig utgång. Man menar att det är totalt oacceptabelt med ”måttligt fysisk tryck” (A/49/44, artikel 159-171). I kommitténs slutsatser och rekommendationer efter Israels tredje rapport 2001 tas frågan upp igen. Därvid konstateras att det är positivt att Israels Högsta domstol 1999 konstaterat att förhörsmetoder som inkluderade ”måttligt fysisk tryck” var olagliga. Men kommittén vänder sig mot att ett slutligt förbud mot tortyr inte finns inkluderat i domslutet. Man konstaterar också att rapporter fortsatt kommer om att dessa metoder används trots förbudet. Bland andra anmärkningar som görs konstateras att Israels avstängningar och husrivningar i vissa fall kan jämställas med ”grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning” (CAT/C/XXVII/Concl.5).
De stater som har ratificerat ”Barnkonventionen” är ålagda att inge rapport om hur konventionen efterlevs i landet. FN:s Barnkommitté avger som ett svar på rapporterna avslutande observationer, så även om Israels första rapport (inlämnades sju år efter stipulerad tid). Här ska enbart nämnas ett par frågor som berör de palestinska områdena. Kommittén anmärkte på att Israels lagstiftning diskriminerar i definitionen av barn. Israels barn är, i enlighet med konventionen, 18 år gamla medan palestinska barn definieras som personer under 16 år (militärorder 132). Detta rekommenderas Israel att ändra på. Vidare är kommittén oroad över att palestinska barn av polisen under arresteringar och förhör utsätts för inhuman behandling och även tortyr. Det uttrycks också oro över hur barnets rättigheter påverkas av Israels militära aktioner på palestinska ockuperade områden (CRC/C/15/Add.195).
När det gäller de palestinska flyktingarna finns ett särskilt FN-organ, UNRWA . Mandatet är att erbjuda grundläggande hjälp och service till de palestinska flyktingarna men däremot ingår det inte i deras uppgift att vid behov skydda flyktingarna.
Många frivilligorganisationer, liksom stater, yttrar sig kontinuerligt till Kommissionen för mänskliga rättigheter. En mycket allvarlig kritik av den rådande situationen som riktar sig till alla inblandade parter kommer från frivilligorganisationer. Pax Christi International liksom Amnesty International noterar att många våldshandlingar utförda av Israels armé eller av beväpnade palestinska grupper aldrig undersöks eller bestraffas. Orsaken är helt enkelt att övervakningsmekanismer saknas. Det stor problemet är samtidigt att denna situation skapar en känsla av straffrihet, av att våld kan utföras på de ockuperade områdena utan att ansvar ställs och straff utmäts (E/CN.4/2003/NGO/128).
Terrorism och ockupation
Dokumenten från FN reflekterar en pågående upptrappning av konflikten under den andra intifadan. De första månaderna var det våldsamma konfrontationer mellan protesterande palestinier med stenar och molotovcocktails som vapen mot den israeliska arméns kulor. När palestinierna övergick till väpnad kamp med gevär, granatkastare och Kassam 2-raketer svarade Israel med tyngre vapen som F 16-plan, Apachehelikoptrar, tanks och bulldozers. Det är klart att båda parter överträder viktiga normer i både den humanitära och internationella rätten om mänskliga rättigheter. Exempelvis anges bosättare bryta fjärde Genèvekonventionen och deras närvaro är illegal men de ska behandlas som civila förutsatt att de inte är engagerade i den israeliska armén och ”frivilliga” militära operationer.
Den andra intifadan har tillfört ockupationen en ny aspekt genom palestinska individers och gruppers självmordsattacker som tydligt adresseras inom FN-systemet. Exempelvis gick Kofi Annan efter självmordsbombningen i Haifa den 4 oktober 2003 ut samma dag och fördömde ”den fasansfulla attacken som dödade åtminstone 18 personer”. Han uppmanar samtidigt den Palestinska myndigheten att göra allt i dess makt att stoppa dessa attacker och alla parter uppmanas visa återhållsamhet (SG/SM8917). I samband med attackerna den 9 september benämner Annan dem som ”terrorattacker utförda av självmordsbombare”. Vid detta tillfälle uppmanar han palestinska militanta grupper att upphöra med sina aktioner (SG/SM/8858). Därmed blir frågan om relationen mellan ockupation och terrorism intressant. Kommittén för utövandet av det palestinska folkets omistliga rättigheter fastställer den 10 oktober 2002 att den fortsatta israeliska militära ockupationen fortsatt utgör konfliktens kärna och att den måste få ett slut (A/57/35). Den särskilde rapportören fördömer i sin rapport från den 6 mars 2002 (E/CN.4/2002/32) all terrorism som ett gissel som hotar palestinier och israeler lika. Samtidigt framhåller han att huvudförklaring till terrorism begången av palestinier återfinns i den militära ockupationen. Det är den militära ockupationen som givit upphov till vilda våldshandlingar och självmordsbomber. Kommissionen fördömer alla våldshandling och inkluderar terrorhandlingar och särskilt de terroristattacker som drabbar utan åtskillnad genom att döda och skada civila (resolution 2002/7). Israels legitima säkerhetsanspråk och rätt att aktivt agera för att förhindra självmordsattacker och terrorhandlingar är en självklarhet. Samtidigt vänder sig rapportören mot att Israels inhumana och kränkande behandling av palestinier, godtyckliga arresteringar, fängsligt förvar utan rättegång och så vidare rättfärdigas som självförsvar och legitima antiterror handlingar. Han hävdar att det måste finnas gränser för i vilken omfattning kränkningar av mänskliga rättigheter kan ske i namn av antiterror handlingar. Slutsatsen han drar är att Israels militära ockupation är huvudorsaken till terrorismen (E/CN.4/2003/30).
En fråga som sällan diskuteras är ett ockuperat folks rätt till att motsätta sig ockupationen och att befria sitt land. Detta gäller enligt FN också det palestinska folket. Men vad är då legitima aktioner gentemot en ockupationsmakt? Att det inte innefattar självmordsattacker mot civila är självklart. Men omvänt kan frågas om en palestinier i dag kan göra något mot ockupationsarmén utan att det betecknas som terrorism och därmed blir föremål för israeliska säkerhetsåtgärder. Därmed synes palestinierna ha hamnat i en omöjlig situation. Så länge de inte får bukt med självmordsbombningar mot civila kan inga andra åtgärder mot ockupationen heller vidtas.
Det blir tydligt att terrorism eller ”kriget mot terrorismen” i fallet Palestina inte blir en separat fråga. Den knyts nära till Israels ockupation och den behandling palestinierna utsätts för. Problemets kärna ligger i den fortsatta ockupationen. Utan ett slut på ockupationen så kan våldet förväntas fortsätta. Utan en lösning på Palestina/Israel-konflikten kan fortsatta kränkningar av det palestinska folkets mänskliga rättigheter förväntas fortsätta.
Göran Gunner
Forskare vid Svenska kyrkans avdelning för forskning och kultur, universitetslektor vid Teologiska högskolan, Stockholm.
Författaren ansvarar själv för sin text.
Artikeln är hämtad ur boken I skuggan av ockupationen – palestinsk kamp för nationella rättigheter, Göran Gunner (red), Atlas, Stockholm, 2004.
