Om symboler och symbolanvändning

Kyrkans liturgi har alltid varit rik i sin användning av symboler och symboliska handlingar, inte minst i vår egen lutherska tradition. Ordet symbol kommer från det grekiska ordet symballein, som betyder att "kasta samman/förena". Samma grundbetydelse ligger i ordet cymbal. Psykologen Erich Fromm definierar symbolen som "något utanför oss själva som symboliserar något inom oss själva". Symbolernas språk har ibland kallats för änglarnas språk, trons modersmål eller den talande tystnadens språk. Inom liturgins ramar handlar det således om att förena det ogripbara med det gripbara, det osägbara med det sägbara, det eviga med det tidsbundna. I den klassiska kyrkoarkitekturen finns väldiga symbolvärldar invävda. Än är kyrkan byggd i korsform för att tydliggöra Kristi kropp, än som ett skepp, kyrkan som livets ark. Kyrkans kor är alltid placerat i öster, för att symbolisera riktningen mot Guds himmelska rike, varifrån Kristus skall återkomma. Och mellan de olika väderstrecken finns de olika tids- och livslinjerna. I de medeltida kyrkorna berättas med bilder såväl de bibliska berättelserna, som symboliska tolkningar av dem. Korset, altaret, dopfunten är alla materiella ting i kyrkorummet, som pekar bortom dem själva mot Guds verklighet och närvaro.