Skål

Det finns en del vardagsföremål i människors liv, som används i så gott som alla kulturer. Dit hör skålen (eller krukan), som används för mat och dryck, för insamling, för tiggande, för bevarande av värdeföremål etc. Skålen har både en givande och en mottagande funktion. Genom tiderna har mänsklighetens skålar oftast formats av lera. I bibeln görs då och då jämförelser mellan skålen/krukan och människans väsen: ”Herrens ord kom till mig: Skulle jag inte kunna göra med er, Israels folk, så som denne krukmakare gör, säger Herren. Som leran är i krukmakarens händer, så är ni i mina händer, Israels folk” (Jer. 18: 5-6). Och Jesus i sina verop över fariseerna knyter an till skålen: ”Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som rengör utsidan av bägaren och skålen, medan de inuti är fulla av vinningslystnad och omåttlighet. Du blinde farisé, gör först bägaren ren inuti, så blir också utsidan ren” (Matt. 23:25-26). Även i modernt skrivna böner knyter man an till relationen mellan människa och skål/lerkärl, som t.ex. i söndagsgudstjänstens överlåtelsebön i kyrkohandboken, som avslutas med orden: ”Jag prisar din vishet, du som tar till dig det svaga och skadade och lägger din skatt i bräckliga lerkärl”.

Ett exempel på användning av skålen i liturgiska sammanhang:

På Kyrkornas Världsråds Världsmissionskonferens 1989 med temat ”Your Will Be Done – Mission in Christ´s Way” fokuserades det veckolånga mötets gudstjänster kring det bibliskt djupt rotade temat ”om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd” (Joh. 12: 24). Genom hela temats process av beredandet av jorden, sådden, näringstillförseln, växten, ansandet, väntan på skörden, och så småningom skördandet, använde man sig dels av ett individuellt fokus, dels av ett kollektivt fokus. Det individuella fokuset blev den skål, som varje gudstjänstdeltagare fick i sin hand, vid respektive gudstjänsts början. Vid varje gudstjänst hade skålen olika innehåll. Det kunde vara jord eller sädeskorn eller vatten eller ljus eller ingenting (för den gudstjänst där man fokuserade väntan) eller frukt (skörden). På så sätt blev skålen till ett meditativt fokus för varje enskild människa. Och samtidigt fanns det ett kollektivt fokus i de stora krukor som fanns centralt i gudstjänstrummet, där sådd- och växtprocessen synliggjordes på ett konkret sätt; en morgon fylldes krukorna av gudstjänstdeltagarnas jord, nästa morgon av de sädeskorn man hade i skålarna, nästa morgon hade ett litet träd börjat växa som tillfördes näring av deltagarnas vatten (eller ljus), nästa morgon var trädet färdigvuxet och man väntade på frukten, som morgonen därpå hängde i trädet etc. Med hjälp av textläsningar, böner och sånger gjordes alla därmed delaktiga i en personlig ”missionsprocess”, och i den sista gudstjänsten fick till sist alla deltagarna bära med sig hem varsin skål, återigen fyllda av sädeskorn att så i sin hemmiljö….. Gudstjänstordningarna från denna världsmissionskonferens finns att tillgå i ”Worshipping ecumenically – Orders of Service from Global Meetings with suggestions for Local Use”, (edited by Per Harling, WCC Publications, Geneva, 1995). En svensk variant kring dessa gudstjänster gjordes vid ett större ekumeniskt möte i Lund 1992, ”För livets skull”, ett möte kring rättvisa, fred och miljö.

Detta firande av ett flertal gudstjänster under samma tema kan mycket väl användas i ett lokalt sammanhang, t.ex. under stilla veckan, men användandet av skålen som ett individuellt, meditativt fokus kan naturligtvis också göras vid enskilda gudstjänster.