Ljus
Ljuset Ă€r ett av mĂ„nga viktiga epitet för Guds vĂ€sen och nĂ€rvaro i vĂ€rldens mörker. âGud Ă€r ljus och inget mörker finns i honomâ (1Joh. 1:5). Och Sonen Jesus Kristus uppenbarar för oss detta gudsljus. âI Ordet var liv, och livet var mĂ€nniskornas ljusâ (Joh. 1:4). I ett av de berömda âJag Ă€r-ordenâ i Johannes evangelium sĂ€ger Jesus: âJag Ă€r vĂ€rldens ljusâ (Joh. 8:12) och uppmanar oss att leva som ljusets barn. I varje gudstjĂ€nst fĂ„r vi ta emot försĂ€kran om att Gud âlĂ„ter sitt ansikte lysa över ossâ. Det Ă€r samma ljus frĂ„n Guds ansikte vi blir pĂ„minda om i Bibelns sista bok, nĂ€r tillvaron i den himmelska staden mĂ„las upp: âOch det skall inte mer bli natt, och ingen behöver lĂ€ngre ljus frĂ„n nĂ„gon lampa eller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över demâ.
I den liturgiska traditionen har ljuset alltid haft en central roll. Under vissa tider har det funnits en viss försiktighet i den lutherska kyrkan att anvĂ€nda sig av ljustĂ€ndning, eftersom man har förknippat sĂ„dant beteende med den romersk-katolska traditionen. Men under de senaste decennierna har ljusanvĂ€ndningen fĂ„tt en renĂ€ssans utan like, sĂ„vĂ€l i kyrkorummen, som i det sekulĂ€ra festumgĂ€nget i hemmen, liksom pĂ„ vĂ„lds- och katastrofplatserna, dĂ€r inte sĂ€llan ett ljushav spontant vĂ€xer fram. Sverige lĂ€r numera vara ett av vĂ€rldens största stearinljuskonsumtionslĂ€nder per capita! En viktig del till utvecklingen har naturligtvis varit kombinationen av invandrarkyrkornas tillvĂ€xt och vĂ„rt eget öppnande för de ljustĂ€ndningstraditioner, som dĂ€r finns, samt införskaffandet av ljusbĂ€rarna i Svenska kyrkans gudstjĂ€nstrum (den första ljusbĂ€raren kom till Uppsala domkyrka 1968 i samband med Kyrkornas vĂ€rldsrĂ„ds generalförsamling). Dessa nĂ„dens och nödens bĂ€rare, som under lĂ„ng tid egentligen bara fanns tillgĂ€ngliga för den enskilda ljustĂ€ndningen och dĂ€rmed var placerade vid gudstjĂ€nstrummens ingĂ„ngar, har nu allt mer börjat flyttas fram (eller kompletterats med nya) till koret och anvĂ€nds ofta i den ordinarie liturgin, inte minst i samband med förbönen. Ăven anvĂ€ndningen av dopljus Ă€r idag legio, en nygammal tradition, som i sitt nuvarande skick egentligen bara har drygt trettio Ă„r pĂ„ nacken i vĂ„r kyrka.
Exempel pÄ anvÀndning:
LjustÀndning:
- i samband med förbön. Inte minst vanligt Ă€r det idag att ljus tĂ€nds för de avlidna i samband med tacksĂ€gelsen. FrĂ„n nĂ„gon församling har man rapporterat att man helt och hĂ„llet frĂ„ngĂ„tt de högt bedda bönerna och i stĂ€llet i samband med förbönen inbjudit den som vill att i tyst bön tĂ€nda sitt ljus pĂ„ ljusbĂ€raren (eller ljusbordet) för nĂ„gon, som just dĂ„ behöver Guds omsorg. Under tiden kan nĂ„gon stilla bönesĂ„ng sjungas. Se t.ex. JulnattsmĂ€ssa i âGudstjĂ€nster under kyrkoĂ„retâ (Verbum).
- i samband med pĂ„sknattens liturgi. Se PĂ„sknattsmĂ€ssa i âGudstjĂ€nster under kyrkoĂ„retâ (Verbum).
- i samband med avlösningen kan prĂ€sten tĂ€nda ett Kristusljus och hĂ„lla upp det inför församlingen under förlĂ„telseorden, t. ex. : âJesus Kristus, vĂ€rldens ljus, genomlyser dig och renar dig frĂ„n all skuld. Du Ă€r förlĂ„ten. I Faderns och Sonens och den heliga Andens namnâ.
- vid dopförnyelsen. Se vidare under âHela gudstjĂ€nsterâ pĂ„ âFörnyelsegudstjĂ€nstâ eller i âGudstjĂ€nster under kyrkoĂ„retâ (Verbum), PĂ„sknattsmĂ€ssan.
- i samband med konfirmationsgudstjĂ€nst har man pĂ„ en del hĂ„ll tagit upp traditionen att ha en doperinran med ljustĂ€ndning av det egna dopljuset. âVarje konfirmand gĂ„r till dopfunten, blir korsad med dopets vatten i pannan, fĂ„r av en konfirmandfadder sitt eget dopljus (eller ett nytt om det egna Ă€r förkommet), tĂ€nder det sjĂ€lv pĂ„ Kristusljuset⊠Vid dopfunten stĂ„r prĂ€st och medhjĂ€lpare och lĂ€gger hĂ€nderna pĂ„ varje konfirmand och följande ord sĂ€gs: NN, dopets Gud kallar dig att vara hans lĂ€rjunge (korsets tecken i pannan med vattnet). TĂ€nd pĂ„ nytt ditt dopljus. Lev som ljusets barn. MĂ„ Guds gode Ande vara med dig.â(sid. 101, LivsnĂ€ra, Mitt-i-församlingen 1996:4)
- i barnarbetets andakter. FrĂ„n en församling berĂ€ttas det hur man i barnarbetets avslutande andakt tĂ€nder ett Kristusljus (SKM:s missionsljus med Kristusmonogrammet pĂ„) och gĂ„r runt till varje barn, hĂ„ller upp ljuset framför respektive barn med orden: âNN, ljuset lyser för digâ.
- i samband med diverse liturgiska moment, se t.ex. i plocklĂ„dematerialet, Inledningsord: âVi tĂ€nder ett ljus för Skaparenâ.


