Kors

Korset är kristendomens främsta symbol, som konkret pekar mot Kristi försoningsgärning. Och som i så många av de kristna symbolerna, så finns i korset en dubbelhet; dels påminns vi om Guds konkreta närvaro i mänsklighetens lidande och smärta, dels om uppståndelsens/livets/hoppets väg till helande och helhet. Korset är vägen genom död till liv. Därför borde det inte finns någon kyrka, där inte korset finns centralt placerat.

Exempel på användning:

- Olika former av korsvägsliturgier/stationsvandringar, som är en gammal tradition, inte minst inom den katolska kyrkan, har fått en tydlig renässans i våra dagar. Än görs de i det lilla sammanhanget, i den lokala kyrkan, där man skapar sin egen ”via dolorosa” till ett antal stationer, för att med hjälp av passionshistoriens olika bibeltexter konkret följa Jesu egen sista vandring. Än görs de i mer officiella – och ibland dramatiskt storslagna – ”uppsättningar” i storstadens miljö. Ett sådant exempel är ”Via Crucis”, en multidramatisk och ekumenisk passionsvandring genom Helsingfors centrala delar, som numera – efter fem-sex år – samlar tiotusentals människor på påskaftonskvällen. Efter stationsvandringen vandrar man till respektive kyrkor och firar påsknattsmässan.

- Traditionen från Taizé, att på fredagskvällarna samlas kring korset, har numera också fått en stor spridning. Ett stort kors läggs ut på golvet i kyrkans kor (eller så kan man skapa ett kors med hjälp av värmeljus) och gudstjänstdeltagarna inbjuds att komma fram och vid korset knäböja i bön, kanske tända ett eget värmeljus och placera det vid korset och/eller röra vid korset som ett uttryck för sin överlåtelse.

- På syndabekännelsens plats (i t.ex. en ungdomsmässa/gudstjänst) kan gudstjänstdeltagarna inbjudas att skriva ner på en papperslapp sådant som hon/han vill befrias från/bryta upp från. Var och en inbjuds därefter att spika upp sin lapp på ett stort kors. Efter förlåtelsens ord förstörs lapparna (detta är principiellt viktigt) och korset kan sedan användas som processionskors i samma gudstjänst, t.ex. vid offertoriet.

- Inom en del kristna traditioner är det vanligt att man i påsktid smyckar kyrkans kors med blommor och grönskande kvistar, för att förtydliga uppståndelsens liv.

- I samband med förnyelse av doplöften är det numera inte ovanligt att korsets tecken tecknas med vatten i pannan (eller i pannan, på munnen och på hjärtat).