Debattartikel i Dagens Nyheter maj 1999

SVERIGE OCH DE FATTIGA LÄNDERNAS FÖRKROSSANDE SKULDBÖRDA

Denna vecka, vid Världsbankens och Internationella valutafondens årliga möte, samlas världens regeringar för att diskutera globalisering och finansiering av utveckling. En av de hetaste frågorna är de fattigaste ländernas förkrossande skuldbörda. Förhandlingarna om detta kommer att kulminera i juni när regeringscheferna i G 7/8 möts i Köln. Var står den svenska regeringen i den här frågan?

Både Svenska Kyrkan och FN:s utvecklingsprogram (UNDP), en organisation med fattigdomsbekämpning som huvuduppgift, arbetar för mer fullständig och omedelbar skuldavskrivning. Vi menar att dagens brist på framsteg är djupt oroande och hoppas att Sverige kan ta på sig en mer ledande roll, främst inom följande tre områden. Skuldavskrivningen måste ske utan att det reguljära utvecklingsbiståndet minskar och långivarländer, som Sverige, måste därför finna extra resurser. För det andra måste det existerande skuldförfarandet reformeras. Slutligen behöver man också långsiktigt stärka demokratin i de skuldsatta länderna för att försäkra sig om att de frigjorda resurserna används till mänsklig utveckling och fattigdomsbekämpning.

Det mänskliga priset av skulden

Skuldbördan i världens fattigaste länder är ett oöverstigligt hinder för arbetet mot fattigdom och mänskligt lidande. De resurser som skulle kunna användas till grundläggande investeringar i hälsovård, utbildning, rent vatten och infrastruktur, sugs istället ned i skuldbetalningens svarta hål. Hålets dragningskraft intensifieras när den totala skulden ökar i takt med att länderna halkar efter med sina avbetalningar. Skuldbördan hindrar också den ekonomiska tillväxten som är en viktig förutsättning för mänsklig utveckling.

Sedan 1980 har den totala skulden för de 41 mest skuldsatta länderna mer än tredubblats. Idag är summan ca. 2,038 miljarder kronor, varav två tredjedelar är rester på obetalda skulder. Dessutom har själva typen av skulder förändrats. 1980 var hälften av alla skulder till privata långivare, 1997 stod den delen för knappt en femtedel. Dagens skuldkris handlar om offentlig skuld, till multilaterala institutioner som IMF och Världsbanken och bilateralt till enskilda långivarländer som Sverige, och är därför beroende av politiska beslut och ställningstaganden.

Skuldkrisen är inte bara en fråga om återbetalning. Det är en mänsklig kris, en social kris och en kris som handlar om kränkning av mänskliga rättigheter. Den resulterar i att människor förnekas sin rätt till mat, hälsa, utbildning och en godtagbar levnadsstandard.

Den enorma finansiella bördan av utlandsskulder omintetgör fullständigt fattiga länders möjlighet att minska fattigdom och stödja mänsklig utveckling. I Etiopien där 81 procent av barnen är undernärda och 100 000 varje år dör av sjukdomar som hade kunnat förebyggas, är skuldavbetalningen fyra gånger högre än vad staten spenderar på hälsovård. I Tanzania, där 40 procent av befolkningen dör före 35 års ålder och 60 procent inte har tillgång till hälsovård, är skuldavbetalningarna sex gånger högre än vad som går till hälsovård. Det här är en situation alla högt skuldsatta länder befinner sig i och enligt UNDPs Human Development Report har dessa länder bland de absolut lägsta indikatorerna på mänsklig utveckling.

Skuldkrisens mänskliga pris har mobiliserat miljoner människor runt om i världen. Många frivilligorganisationer och kyrkor har aktivt arbetat för att finna en lösning på skuldfrågan. Deras roll är avgörande för att få regeringar och internationella institutioner att ta itu med krisen. Jubel 2000, en världsomfattande kampanj som i Sverige har 65 olika organisationer bakom sig, kräver att de fattigaste ländernas icke betalbara skulder avskrivs år 2000. Det är första gången en fråga om långsiktig utveckling, inte katastrofhjälp, får ett brett folkligt stöd. I 124 länder samlar Jubel 2000 den längsta namnlista någonsin som ska överlämnas till G-7/8 när dessa möts i Köln i juni.

Snabbare skuldavskrivning och mer bistånd

Avsikten med skuldavskrivning är att undvika att fattiga länders begränsade resurser används till skuldavbetalning istället för fattigdomsbekämpning och mänsklig utveckling. Samtidigt finns det en risk för att välment skuldavskrivning också leder till att resurserna för dessa centrala områden minskar, genom att skuldlättnader från givarländer finansieras genom en minskning av det reguljära biståndet.

Skulden för de fattigaste länderna måste skrivas av med resurser utanför den reguljära biståndsbudgeten. Att minska skuldbördan utan att fortsätta ge stöd till landets utvecklingsmål, innebär att de strukturella problem som från början ledde till ohållbar långivning, finns kvar. För att säkra att besparingarna från skuldavskrivning används till mänsklig utveckling och fattigdomsbekämpning behövs istället mer bistånd, fokuserat på att bygga upp den nationella kapaciteten och stärka demokratiskt styrelseskick. Skuldavskrivning får inte ersätta bistånd.

Finansministerier i givarländer kanske förlöjligar den idén. De kanske hävdar att budgeten inte håller för både skuldavskrivning och mer bistånd. Att finna vägar för att bekosta behovet av utvecklingssamarbete och skuldavskrivning är ett politiskt val. Problemet med fattigdom och den krossande skuldbördan är så stort och så angeläget att något måste göras. Sverige och alla andra OECD länder tog trots allt ett beslut 1996 om att halvera den extrema fattigdomen i utvecklingsländerna till år 2015. Detta kommer inte att vara möjligt utan både skuldavskrivning och mer omfattande bistånd.

Reformera skuldavskrivningen

En reform av dagens skuldavskrivningsförfaranden är helt nödvändig. En av dessa är det så kallade Heavily Indebted Poor Countries (HIPC) initiativet, lanserat av Världsbanken och IMF 1996. Det ger 41 länder, klassificerade som HIPC, möjligheten att nå en hållbar skuldnivå genom att erbjuda dem en utväg ur skuldfällan. Initiativet har dock flera problem. Först och främst går det framåt med snigelfart. Idag är det bara Uganda och Bolivia som faktiskt har fått HIPC skuldlättnader. För det andra innebär initiativet mycket små egentliga skuldavskrivningar. Det är till och med så att långivarna skulle tjäna på ett fullständigt genomförande av HIPC. Dagens årliga skuldbetalningar för de 41 HIPC länderna är ca 131 miljarder kronor. Om alla 41 länder gick igenom HIPC processen så skulle avbetalningarna minska till ca 87 miljarder kronor. Men på grund av den extremt svåra situationen i dessa länder, betalas i praktiken bara ca 72 miljarder kronor varje år. Initiativet innebär därför att länderna skulle behöva betala ca16 miljarder kronor mer per år, än de gör idag.

Stärk demokratin

Dagens skuldavskrivningsmekanismer saknar öppenhet och transparens. Det är därför viktigt att försäkra sig om det civila samhällets (kyrkor, fackföreningar, folkrörelser, osv) engagemang i hanteringen av skuldavskrivning i fattiga länder. Långivarländer, internationella finansinstitutioner och kommersiella banker bör inte ensamma bestämma villkoren för skuldavskrivning. Civilsamhället i Syd måste kunna påverka processen och övervaka användningen av de resurser som frigörs till förmån för mänsklig utveckling. Vi måste respektera och styrka de demokratiska processerna i högt skuldsatta länder, inte underminera dem. Detta är en huvudfråga för UNDP - och borde också vara det för Sverige vars biståndspolitik fokuserar på demokratiseringsprocesser i världens utvecklingsländer.

Till handling, Sverige

Vilken roll spelar då Sveriges regering i dagens virvelvind av förslag, initiativ och löften? Enligt vår åsikt, en alltför liten. Sverige var tidigare en av de ledande i diskussionen om skuldfrågan. SIDA publikationen, "Vägen ur skuldfällan", från 1989 hjälpte till att lansera HIPC initiativet. Sedan dess har dock Sveriges ställningstagande blivit mer och mer oklart och man är ovillig att gå så långt som andra länder i sina förslag på reformer av HIPC initiativet. Sveriges regering saknar idag en tydlig profil i frågan.

Inom många andra områden har Sverige varit ett föregångsland och gått längre än andra i sitt internationella tänkande. Trots att man ännu inte har nått målet på 1 procent av BNP, så är Sveriges officiella utvecklingsbistånd bland de högsta i världen. Bara Danmark, Norge och Holland ger mer. Sverige har varit drivande i en rad centrala frågor, som FN reform, mer effektiv förebyggande diplomati och demokratisering i utvecklingsländer.

Varför är man då så återhållsam när det gäller att tydligt ta ställning i frågan om skuldavskrivning? Kan det vara så att detta är en annan slags fråga, en som handlar om finansiell styrning med ett alltför begränsat och traditionellt perspektiv på ekonomiska grundprinciper, och som därmed ignorerar den mänskliga dimensionen av krisen?

Sverige kan göra så mycket mer. Den svenska regeringen bör klargöra var den står i skuldavskrivningsfrågan innan G-7/8 mötet i Köln. Sverige bör aktivt verka för att finna ytterligare resurser, att reformera existerande skuldavskrivningsmekanismer och att stödja demokratiska processer i skuldsatta länder. Endast så kan man försäkra sig om att nå slutmålet: framgång i arbetet mot fattigdom.

KG Hammar

Ärkebiskop, Svenska kyrkan

Jan Mattsson

Biträdande generalsekreterare och direktör, UNDP (FNs utvecklingsprogram)