Kyrkogården
– en ljus plats
 Kyrkogården
är vi vana att se som en ljus, vacker och roingivande plats,
med höga träd, välansade häckar och välskötta
blommor. Men så har det inte alltid varit.
När kristendomen infördes
i Sverige förändrades gravskicket kraftigt. Till de
medeltida kyrkorna kom att höra en kyrkogård. Denna
var en helig plats och invigdes av biskopen i samband med kyrkoinvigningen.
Kyrkogården var en skyddad plats och kringbyggdes därför
med murar av sten eller tegel, ibland av trä. Redan tidigt
blev området kring ingången till kyrkan en samlingsplats,
"kyrkbacke". På kyrkobyggnadens yttre västparti
fanns ibland en talarstol som kunde användas då mycket
folk samlades på kyrkbacken.
Kyrkans liv och lära är
en av de saker som påverkar kyrkogårdarnas utformning.
Martin Luther gav uttryck för en ljus syn kring död
och begravning. "Sjung inte sorgesång eller klagosång
hos våra döda och deras gravar utan trösterika
sånger om syndernas förlåtelse, om ro, om sömn,
om liv och uppståndelse", manade han.
Mot slutet av 1800-talet fick kyrkogårdarna
det utseende som vi idag förknippar med gamla kyrkogårdar.
Dåtidens ideal med stora parker och trädgårdar
slog igenom också på kyrkogårdarna med höga
träd och vårdade gravar i enskild ägo längs
rätlinjiga gångar.
Begravningsplats eller kyrkotomt
En kyrkogård definieras som
den mark kring kyrkan som används som begravningsplats. Idag
finns cirka 2.500 kyrkogårdar, som alltså är
belägna intill en kyrka.
Förr begravdes alltid de avlidna
i eller kring kyrkan, men sedan början av 1800-talet har
det tillkommit ett par hundra fristående begravningsplatser.
Ändå menar vi oftast samma sak när vi talar om
en "kyrkogård" och när vi talar om en "begravningsplats".
Traditionen med gravplatser inne i kyrkorna förbjöds
1874.
I stadsdelar som byggts upp och
befolkats i modern tid finns det ofta kyrkor som inte omges av
någon begravningsplats. Av Sveriges cirka 3.500 kyrkor ligger
2.500 på en kyrkogård som är en begravningsplats.
Om kyrkogården inte används
för begravningar och gravrätterna inte gäller längre,
så talar man formellt om en kyrkotomt.
Berättar om livet i bygden
Kyrkogårdarna säger
en hel del om samhället, kyrkan och begravningssederna i
olika tider. Den berättar också mycket om livet i bygden
och om människorna där.
Äldre kyrkogårdar ger
till exempel en bild av de klasskillnader som fanns då.
Här finns både stora och rikt utsmyckade gravar och
mycket enkla gravar, ofta i utkanten av kyrkogården.
På moderna kyrkogårdar
är skillnaderna på gravstenarna inte så stora.
Däremot finns det andra sätt att begravas på nu
för tiden.
Kremering ökar
För drygt ett hundra år
sedan vann eldbegängelsen insteg i Sverige. Numera är
det mycket vanligt att stoftet efter en avliden kremeras, särskilt
i storstäderna. Den genomsnittliga eldbegängelsefrekvensen
för riket är cirka 65 procent.
Den stora förskjutningen från
kistbegravning till begravning av aska har förenklat kyrkogårdsarbetet
och gör att fler gravplatser kan rymmas på en mindre
yta.
Minneslund och kolombarier
På en del kyrkogårdar
finns det en minneslund. Det är en anonym begravningsplats
där askan efter avlidna jordas utan att något minnesmärke
sätts upp. De första minneslundarna kom i början
på 1960-talet, och idag är det ganska vanligt att begravas
i minneslund.
Kolombarier kan man finna i fristående
murar, eller inne i kyrkan, en trappa ned. I slutna nischer förvaras
askurnor och invid varje urna finns plats för blommor.
Framför allt i större
städer kan man se mausoléer, stora gravbyggnader,
på kyrkogårdarna. Många av dessa byggdes i början
av seklet, men de är relativt ovanliga.
På äldre kyrkogårdar
förekommer även gravkammare och kryptor, som byggts
nere i jorden. Den typen av gravar kom i slutet på 1800-talet
och byggdes ända in på 1930-talet.
Läs mera
Svenska kyrkan i förändring,
Sören Ekström, Verbum 1999
Kyrkogårdens form och miljö,
Allmänna förlaget 1991
Dödens riter, red: Kristina
Söderpalm, Carlssons
Praktisk begravningsrätt,
Bengt Erman, Verbum 1994
Kyrkogårdens meditativa rum,
Inger Berglund, Verbum 1994
Proposition 1998/99:38 Staten och
trossamfunden. Begravningsverksamheten m m
Tillbaka
|
