Skänninge möte lade grunden
Kyrkan värnade om sin frihet. Med hjälp av kyrkans egna regler och normsystem sökte man hålla linjerna klara mellan kungamakten och kyrkomakten. Det markerades tydligt vid Skänninge möte år 1248. Dit hade påven sänt kardinalbiskopen Vilhelm av Sabina som inkvarterades som gäst på dominikanerklostret. Från Skänninge var det inte långt till Bjälbo där Birger Jarl, som just hade kommit till makten, bodde.

Det kardinalen mötte var ett land i kris, härjat av inre oroligheter och fejder mellan kungen och stormännen. Med stor diplomatisk skicklighet lyckades påvens utsände medla i konflikterna på ett sätt som gynnade Birger Jarls politik. Därmed kunde han också räkna med jarlens stöd i de kyrkliga frågorna.

Till Skänninge möte kom ärkebiskop Jarler och de fem svenska biskoparna samt klosterledare och präster som kyrkans representanter. "Staten" företräddes av Birger Jarl, lagmannen i Östergötland och ett antal världsliga stormän. Vid mötet argumenterade båda parter för kyrkans respektive statens rättigheter. Resultatet blev en överenskommelse om att hålla isär kyrkan och staten men samtidigt stödja varandra och leva i harmonisk samverkan.

Biskopar med politiska ambitioner
Men konflikter skulle det ändå bli. När nationalkyrkligheten började växa fram senare på medeltiden försökte kungamakten stärka sitt grepp över den svenska kyrkoprovinsen. Det skedde inte minst genom att påverka tillsättningen av biskopar.

Många biskopar var klart olämpliga för sin uppgift. De hämtades ur högadeln och hade ofta stora politiska ambitioner. De var i den meningen också världsliga stormän som deltog i landets politiska ledning och red omkring med stora, väpnade följen. Det kunde till och med bli öppen strid mellan kungen och ärkebiskopen.

En ärkebiskop som gjorde väpnat uppror mot kungen var Jöns Bengtsson Oxenstierna. Året var 1457 och kung Karl Knutsson hade vägrat ärkebiskopen ersättning för vissa förluster som denne ansåg att han hade lidit. Då samlade ärkebiskopen snabbt ihop en här som han ledde personligen. Vid Strängnäs mötte han kungens trupper och besegrade dem. Därefter förföljde han kungen, som hade blivit skadad i striden, ända till Stockholm och belägrade honom i slottet Tre Kronor. Därifrån lyckades kungen fly till Danzig varvid ärkebiskopen grep tillfället och utnämnde sig själv till riksföreståndare i Sverige.

Gustav Vasa och kyrkan
De nordiska länderna var under den här tiden politiskt förenade i Kalmarunionen. Den danske kungen var också kung i Sverige. Det var efter kröningsfestligheterna för Kristian II i Stockholm 1520 som denne genomförde Stockholms blodbad. Bland de avrättade fanns också biskoparna av Skara och Strängnäs. Kungen lät senare döda många andra av kyrkans företrädare. Allt detta var ett oerhört övergrepp mot kyrkan vilket gjorde att kyrkan slöt upp bakom Gustav Vasas befrielsekrig.

Sådan var situationen mellan staten och kyrkan när Gustav Vasa valdes till kung 1523. Hur skulle han nu förhålla sig till kyrkan? Från början hade han inte haft något särskilt program för detta men så småningom kom hans kyrkopolitik att bli en del av inrikespolitiken. Det var en politik som gick ut på att stärka den personliga kungamakten. Kyrkans rikedomar var lämpliga skatteobjekt när staten behövde pengar.

Det var återigen utvecklingen i Europa som påverkade den svenska kyrka-statfrågan. Nu med den lutherska reformationen som nådde Sverige i början av 1520-talet. I den tyska lutherdomen hade man uppfattningen att den politiska makten skulle ha det yttersta ansvaret för den yttre sidan av kyrkans angelägenheter som till exempel kyrkans ekonomiska tillgångar och rätten att tillsätta kyrkoledare och biskopar. Kyrkan själv skulle koncentrera sig på det inre livet, som att förkunna evangelium, undervisa, hålla gudstjänst och förmedla sakramenten.

Lutherska furstarna tar makten
I Tyskland kunde man iaktta hur de lutherska furstarna successivt tog makten över kyrkan. Med religionsfreden i Augsburg 1555 förstärktes furstarnas makt ytterligare. Nu beslutades att medborgarna i ett land eller furstendöme skulle följa kungens eller furstens tro. Europa delades in i geografiskt och religiöst avgränsade stater. Om medborgarna blev romerska katoliker, lutheraner eller reformerta berodde på vilken tro fursten anslöt sig till.

Den lutherska reformationen nådde först Stockholm och spred sig via större städer ut i landet. De svenska reformatorerna stödde Gustav Vasa och han stödde i sin tur reformationen. Hur han i religiös mening, innerst inne, ställde sig till de nya tankarna vet vi inte. Men som kung var det naturligt att ta till sig tanken att staten borde bestämma över kyrkans yttre angelägenheter. Något som de svenska reformatorerna också aktivt uppmanade honom till.

Nu bröts de katolska biskoparnas politiska makt och med den också deras ekonomiska och andliga inflytande. Det första steget togs vid Västerås riksdag 1527 där Gustav Vasa framträdde som kyrkans överhuvud. Kyrkans ekonomiska tillgångar fördes successivt över till staten, dvs kungen. Gustav Vasa började utnämna lutherska biskopar, han konfiskerade kyrksilver och kyrkklockor som han smälte ned för att betala landets utlandsskulder. Det ledde flera gånger till folkuppror, som brutalt slogs ned.

Kungastyrd landskyrka
Det var en kungastyrd landskyrka som etablerades i Sverige under mitten av 1500-talet. Kungens maktanspråk var glasklart och begripligt för alla. Det gällde kyrkans yttre tillgångar. Läran och trons utveckling leddes av de svenska reformatorerna. Gustav Vasa visade stor politisk skicklighet. Ibland försökte han vädja och övertyga med inbyggda hot som vid Västerås riksdag 1527. Då hotade han att avgå som kung. Vid andra tillfällen grep han till drastiska maktmetoder. Reformatorerna Laurentius Andrae och Olaus Petri opponerade sig alltmer mot kungens maktfullkomlighet. Då dömdes de till döden vid herredagen i Örebro 1540 men benådades till slut mot betydande bötesbelopp.

De furstestyrda nationella kyrkorna växte nu upp i snabb takt i Europa.
I Danmark/Norge var den evangelisk-lutherska kyrkan etablerad 1536. I Sverige tog det längre tid. Kyrkan tog successivt form under Gustav Vasas söners, Erik XIV, Johan III och Sigismunds regeringstid.

Det var vid Uppsala möte 1593 som beslutet fattades om vilka bekännelseskrifter som skulle vara normgivande för den lutherska kyrkan i Sverige. Mötet hade sammankallats av hertig Karl i kungens ställe eftersom kung Sigismund var katolik. Riksråden deltog och kyrkan representerades av över trehundra biskopar och präster. Alla skrev under mötets beslut, som sedan sändes ut i landet.

"Nu är Sverige blivet en man, och alla har vi en Herre och en Gud"
Målsättningen med Uppsala möte var att skapa enhet i landets religion. Att detta skulle få politiska konsekvenser var alla medvetna om. Förhandlingarna blev stormiga men till slut hade man nått fram till ett avgörande, där det inte fanns något som helst utrymme för andra framtida tolkningar. Det berättas att ordföranden för mötet, professor Nicolaus Olai Bothniensis "från Västerbotten" då lär ha yttrat:

"Nu är Sverige blivet en man och alla har vi en Herre och en Gud."

Några år senare beslöt riksdagen i Söderköping 1595 att alla romersk-katolska präster och lärare omedelbart måste lämna landet och att katolska gudstjänstrum skulle stängas. Vadstena kloster utrymdes och stängdes som det sista klostret i Sverige. Nunnornas drevs iväg med våld och de flesta lämnade landet. Katolska lekmän fick tills vidare stanna kvar i Sverige om de "höll sig i stillhet". Enligt en särskild överenskommelse mellan hertig Karl och adelsmännen skulle de som "avföll" från landets religion utvisas.

Resultatet i Sverige blev, som på många andra håll i Europa, en nationell evangelisk-luthersk statskyrka under kungens ledning.

Enhetskyrkan under 1600-talet
"Enhet i religionen och den rätta gudstjänsten är den kraftigaste grundvalen för ett lands fortbestånd". Denna uppfattning om att enhet i religionen är det bästa för landet finns uttryckt i alla regeringsformer och kungaförsäkringar från 1611 till 1809. Det är en rent religionspolitisk doktrin.

Det innebar i praktiken att endast den som höll sig till "landets religion", dvs den evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige, kunde vara en fullvärdig medborgare. Medborgarskap och bekännelseplikt var ett och detsamma. Det fanns ingen individuell religionsfrihet. Det som man uppfattade som kollektivets bästa gick före individens behov. För staten som kollektiv ansåg man det vara bäst att alla medborgare hade samma religionsuppfattning. Religion och samhälle växte därför samman i staten.

Den svenska staten hade nu också blivit en europeisk stormakt. Tanken på det starka samhället blev viktig. Den statliga centraliseringen utvecklades alltmer och kyrkan blev en del av denna statsmakt. Begreppet Svenska kyrkan hade ännu inte uppfunnits. Man talade istället om "Guds församling" eller "Guds Israel i Sverige". Inte heller uppfattade man att det skulle finnas en del av tillvaron som var profan - staten - och en annan del som var andlig - kyrkan. Enhetskyrka och enhetskultur var detsamma.

Sockenstämman beslutade om allt
Enhetssamhället blev särskilt tydligt i de enskilda församlingarna, socknarna. De började nu styras av sockenstämmorna där bönder från socknen och församlingen deltog och den lokale kyrkoherden var ordförande. Sockenstämman beslutade om alla ortens angelägenheter såväl de "borgerliga" som de kyrkliga. Detta system fanns kvar till 1862 då kommunalstämman och kyrkostämman tog över med sina olika uppgifter. Men fram till dess var religion och samhälle helt sammanflätade på lokalplanet. Andligt och världsligt var ett.

Detsamma gällde på riksplanet. Här representerades kyrkan, inte främst av prästeståndet, utan av riksdagens fyra stånd: adel, präster, borgare och bönder. Naturligtvis kände prästeståndet ett särskilt ansvar för de kyrkliga frågorna. Men dessa behandlades och beslutades på jämställt sätt riksdagsstånden emellan. Det var alltså riksdagen som utgjorde kyrkans "rätta representation". Eftersom inga andra medborgare godkändes i landet än dem som höll sig till landets religion, och religionen var bestämd i grundlagen, blev konsekvensen att också Sverige fick en extremt utformad statskyrka. Det vill säga samma system som fanns i de flesta europeiska stater på 1600-talet.

Inom statskyrkosystemet fanns det samtidigt en stark kamp om makten. Det gällde till exempel i riksdagen där striden om "kyrkomakten" ofta var hård mellan stånden. Men det gällde också i stiften där starka biskopar kraftfullt kunde driva sina uppfattningar. På liknande sätt kunde prästerna i kraft av sin ställning och utbildning påverka sina församlingsbor.

Kungastyrd statskyrka
Det hände också att en stark kungamakt tog ett mera bestämt grepp om kyrkan. Så skedde till exempel under enväldestiden i Sverige, dvs under Karl XI och Karl XII (1680-1718). När en ny kyrkolag skulle antas 1686 var det kungen som enväldigt beslutade för kyrkans räkning. En av biskoparna i prästeståndet riktade en vädjan om att man åtminstone skulle "bedja om den nåden av Kongl. Maj:t" att få förslaget uppläst före beslut. Men biskopen avvisades bryskt av ärkebiskopen, som var prästeståndets talman, med orden: "Det var en mycket betänklig tanke, sedan Kongl Maj:t har henne approberat och underskrivit".

Vid samma tid "stadfäste", dvs beslutade kungen om katekes(1689), kyrkohandbok (1693), psalmbok (1695) och kyrkobibel (1793). Målet var att uppnå "enhet" också i kyrkolivet. I varje socken i hela landet skulle man nu följa dessa normer, gemensamma för alla och för varje tillfälle. Detta skedde inom ramen för en kungastyrd statskyrka.

Kritik av statskyrkosystemet på 1700-talet
Under 1700-talet började kritiken komma mot statskyrkosystemet, som nu hade genomförts i de flesta lutherska kyrkor i Europa. Kritiken kom framförallt från två håll. Det var dels en religiös kritik från de s k pietisterna och dels en intellektuellt inspirerad kritik från den s k upplysningen.

Den religiösa kritiken kom från en väckelse- och förnyelserörelse som först växte fram inom tysk lutherdom och sedan snabbt spred sig också till Sverige. Rörelsen kallades pietism av latinets ord för trohet, pietas. Pietisterna stod för fromhet och gudsfruktan. Man framhöll individen, personen, människans eget religiösa ställningstagande och den egna omvändelsen i opposition mot statkyrkosystemets betoning av den rätta läran och kollektivets enhet. Pietisternas reformprogram innebar att bibeln skulle användas flitigare, att lekmännens ansvar skulle vidgas, att tron skulle visas i levernet och i "fromma gärningar". Många inom kyrkan kunde ställa upp på denna reformrörelses program och till en början fick pietisterna många betydande kyrkliga ledare bland prästerna.

Men rörelsen radikaliserades och utvecklades i en mycket stark kyrko- och samhällskritisk riktning. Det var endast de troende, fromma och omvända som kunde vara den rätta och sanna kyrkan. Med drastiska bilder av kyrkan som Babel, Den stora skökan eller Antikrist menade pietisterna att kyrkan hade komprometterat sig genom att införlivas i samhället som var "världen".

Den första friförsamlingen
Några av de mest radikala svenska pietisterna fanns i en liten grupp i Stockholm på 1730-talet. De kallades "gråkoltarna" efter sin grå vadmalsklädsel. Gruppen bestod av ett tjugotal personer, mest kvinnor och många från lägre samhällsklasser. De drog sig helt bort från offentligheten och organiserade sig i ett storhushåll på Södermalm i Stockholm. Gruppen blev därmed den första svenska "friförsamlingen". Det förekom inga organiserade gudstjänster, ingen sakramentsförvaltning och inget prästämbete. Man ville helt enkelt leva i fred och i andlig gemenskap efter inre övertygelse. En fromhet som den ledande svenske radikalpietisten Sven Rosén uttryckte i sin dagbok vid samma tid med orden: "Sökte Gud i mig och fann honom".

På andra håll i landet växte det fram liknande religiösa grupper. De var mycket små och inte särskilt inflytelserika. Men de stod för en framväxande kritik mot sammanblandningen av kyrka och stat. Samhällets reaktion blev mycket stark. Här gick staten och kyrkan till förenat angrepp för att hålla samman det kristna samhället. Alla skulle inordnas i kollektivets intressen.

Med ny sträng lagstiftning i religionsstadgan 1735, det sk konventikelplakatet, förbjöds religiösa sammankomster utan prästs närvaro och ledning. Förbudet gällde inte bara att man "spred" religiösa "villfarelser". Det räckte med att "hysa" dessa åsikter för att kyrkan och samhället skulle ingripa. Med den motiveringen kunde präster anmäla "avvikande" personer varvid hela samhällets rättsapparat drog i gång.

En hel del människor landsförvisades också från 1730-talet. En av de första var Sven Rosen, som "sökte Gud invärtes" och fann honom. Han betraktades som samhällsfarlig eftersom han handlade i strid med landets grundlagar och måste därför landsförvisas. Detta och liknande ärenden gick från domkapitel över till de världsliga myndigheterna rådhusrätt, hovrätt, riksdag och Kungl.Maj:t, som ensam ägde rätt att besluta om landsförvisning.

Upplysningens krav på frihet
En annan kritik kom från den idéströmning vi kallar Upplysningen. Det var en europeisk intellektuell strömning under 1700-talets senare hälft med centrum framförallt i Frankrike. Den fick sitt genombrott i franska revolutionen 1789. På samma sätt som pietisterna och radikalpietisterna utgick också upplysningstänkandet från individens rätt mot kollektivet. Man ville skapa en på förnuftet byggd rationell världsbild och var mycket kritisk mot maktfullkomligheten i staten och kyrkan. Upplysningen ställde politiska krav på religionsfrihet och tolerans i religiösa frågor. Man krävde också politisk frihet i form av tryck- och tankefrihet samt social frihet. De gamla privilegierna skulle bort.

I Sverige blev Upplysningen aldrig en politisk kamprörelse av betydelse.
Men idéerna spred sig och bidrog till en ny religionslagstiftning. Den medgav en begränsad religionsfrihet för reformerta trosbekännare 1741, för romerska katoliker 1781 och för mosaiska trosbekännare 1782. Men lagen gällde inte svenska medborgare utan endast utländska, som av olika skäl vistades i landet. Svenska medborgare skulle tillhöra "landets religion". Att vara svensk medborgare innebar att man tillhörde den evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige. Den var fortfarande en "statskyrka" i den meningen att det var riksdagen och Kungl Maj:t som var kyrkans högsta representation och beslutande politiska instans.

Politisk liberalism och väckelserörelser
Vad hände då med religionsfriheten när Sverige fick ny författning och grundlag år 1809? I regeringsformen stod följande mening i paragraf 16: " Kungen äger ingens samvete tvinga eller tvinga låta utan skydda var och en vid fri religionsutövning, såvitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer". Betyder det att det tidigare sambandet mellan stat och kyrka hade upplösts? Nej, så var det inte. Grundlagen hade inte stiftats med den innebörden och tolkades inte heller på detta sätt.

För utländska medborgare gällde fortfarande att de garanterades en - om än begränsad - religionsfrihet sedan 1700-talet. För svenska medborgare gällde fortfarande regeln att de måste ansluta sig till den tro som i grundlagen hade definierats som "landets religion". Det var den evangelisk-lutherska kyrkan som gällde. Medborgarskap och bekännelseplikt hörde oupplösligt samman. Däremot tvingades ingen längre till kyrkan med polismakt för att delta i gudstjänsten. Regeringsformens ord om samvetsfrid tolkades så att man lät saken bero så länge ingen på ett uppseendeväckande sätt agerade för andra trosuppfattningar. Men landsförvisning kunde dock fortfarande förekomma.

Under första hälften av 1800-talet kom kritiken mot detta system. En kritik som ledde till att en ändring kom till stånd. Nu var det den politiska liberalismen som ställde den enskilda människan i centrum. I dess frihetsbegrepp ingick frihet från tvång och frihet att själv välja de möjligheter som finns i ett samhälle. I politiska termer innebar det en kritik av ett auktoritärt samhällssystem och en opposition mot överhet av olika slag som kungamakt, privilegiesamhälle, kyrkomakt, skråväsende, tullsystem, auktoritär lagstiftning osv. Den politiska liberalismen ställde även krav på religionsfrihet.

Som politisk kraft växte denna rörelse fram från 1810-talet i Sverige och utvecklades till en politisk, borgerlig liberalism. Med tiden genomdrev rörelsen förändringar i det dåvarande konservativa samhällssystemet när det gällde parlamentarism och demokrati samt sociala frågor.

Två huvudfåror i den folkliga väckelsen
Nu spreds - till skillnad från 1700-talet - stora folkligt förankrade väckelserörelser över hela landet. De hade ofta regional prägel men var eniga i sitt krav på religionsfrihet och i sin kritik av statskyrkosystemet.

Det fanns två huvudfåror i denna folkliga väckelse. Den ena stannade inom Svenska kyrkan och förblev kyrkotrogen. Men den ville förnya kyrkolivet genom att göra lekmännen mer aktiva och ansvarstagande. Denna del av väckelsen leddes ofta av "väckta" präster som också gav namn till rörelserna som schartauväckelsen, hoofianismen, landahlväckelsen, den sellergrenska väckelsen, den nymanska väckelsen, laestadianismen etc

Den andra huvudfåran fick sina influenser från England, Skottland och Amerika. Den kunde tydligare knyta an till den politiska liberalismens krav på frihet från auktoriteter och den enskildes rätt att själv bestämma i religiösa frågor. Denna del utvecklades i stark kyrkokritisk riktning och attackerade statskyrkosystemet. Ledarna var inte präster utan lekmannapredikanter som reste runt i landet eller i en bestämd region och samlade människor till möten som ibland kunde utvecklas till stora religiösa väckelsemöten i det fria. En av dem var George Scott, en brittisk metodistpredikant som reste runt i Sverige med sitt budskap under dryga tio år från 1830-talet och framåt. Det blev något av en chock för dåtidens religiösa samhällssystem som nu utmanades av både engelska och amerikanska missionärer. Var inte Sverige ett kristet land sedan nästan tusen år?

Gamla religiösa strukturer upplöses
Det skulle dröja till 1860-talet innan det gamla religiösa samhällssystemet rasade samman. I den gamla socknen, som var identisk med församlingen, fanns två centra. Det var sockenkyrkan och hemmet. Dessa hade i sin tur två personcentra kring vilka allt var knutet. Det var prästen och husfadern. Nu började dessa strukturer upplösas.

Flera religiösa centra uppstod i socknen som sockenkyrkan, bönhuset, missionshuset, kapellet för baptisterna och hemmet där man samlades med grannarna. Prästen var inte längre ensam andlig ledare i socknen.

Nu kom det resande eller vandrande kolportörer som spred ny religiös litteratur. Resepredikanter och väckelseledare kom ibland ända från utlandet. Den första tiden samlades man i hemmen, sedan byggdes enkla bönhus där resepredikanterna också kunde övernatta. Så småningom växte de mer stabila kapellen och missionshusen fram. Man var nu mogen att bilda egna församlingar, som sedan slog sig samman i större distrikt, somliga regionalt avgränsade andra med ambitionen att verka över hela landet. Resepredikanterna blev anställda som pastorer.

Men fortfarande kvarstod det gamla enhetssamhället med kravet på svenska medborgare att tillhöra Svenska kyrkan. Det förekom landsförvisningsstraff och tvångsdop ännu på 1850-talet även om det var mera sällsynt. Ett exempel från Örebro vid denna tid visar på detta. Baptismen spred sig snabbt i trakten och domkapitlet noterar:

"Till sammanträdet den 13 juni ankom till domkapitlet en skrivelse från vice pastor P A Pettersson att körsnären P F Heidenbergs barn blivit den 1 innevarande juni, genom handräckning från Konungens Befallningshavande, till det heliga dopet befordrad."

Det första kyrkomötet 1868
Men tiden var nu mogen att avskaffa den religiösa tvångslagsstiftningen. År 1858 upphävdes konventikelplakatet från 1735 som förbjöd människor att samlas till religiösa sammankomster utan att kyrkoherden var med. "Det är nu lagligt att samlas i Jesu namn", skrev väckelseledaren Carl Olof Rosenius med anledning av detta i sin tidskrift Pietisten.

Nya kommunallagar delade 1862 socknen i två delar: en borgerlig kommun med kommunalstämma och kommunalnämnd, i städerna stadsfullmäktige, och en kyrklig kommun i form av församlingen med kyrkostämma och kyrkoråd. När den gamla ståndsriksdagen föll 1866 upphörde denna att vara kyrkans högsta representation. Istället inrättades kyrkomötet som svenska kyrkans högsta representativa, beslutande rikskyrkliga organ. Det första mötet hölls 1868 och mötet sammanträdde vart femte år.

Dissenterlagar för avvikande
Vid samma tid kom också en helt ny lagstiftning som gjorde det möjligt för medborgarna att lämna kyrkan och bilda nya religiösa samfund. Det reglerades i de s k dissenterlagarna 1860 och 1873 där vi för första gången möter begreppet Svenska kyrkan i lagstiftningen. Lagen stadgade att de som ville lämna Svenska kyrkan skulle ha rätt att göra detta under en förutsättning: att de gick in i ett av staten godkänt samfund. Det var villkoret för att träda ur Svenska kyrkan. Därmed förebehöll sig staten rätten att godkänna vilka religiösa samfund som skulle få finnas i landet.

Men själva lagstiftningen är också avslöjande för hur man tänkte kring dessa frågor. Begreppet dissenter kommer av latinets dissentio och engelskans dissenter som betyder "vara av olika mening". När det användes i svensk lagstiftning menade man "främmande trosbekännare", dvs de som avvek från det som ansågs "normalt", vilket var att tillhöra Svenska kyrkan.

Men det blev alltså möjligt att bilda nya kristna samfund i Sverige och det stod medborgarna fritt att välja mellan dessa. Så uppstod under andra hälften av 1800-talet de numera klassiska svenska frikyrkosamfunden: Baptistsamfundet 1857, Metodistkyrkan 1868, Svenska missionsförbundet 1878, Adventistsamfundet 1880, Helgelseförbundet 1887, Örebromissionen 1892, Frälsningsarmén 1905 och Pingströrelsen 1913.

Ännu hade inte religionsfriheten förverkligats och statskyrkosystemet fortsatte i Sverige liksom i de övriga nordiska länderna och i England. I övriga Europa hade kyrkan och staten gått skilda väger på de flesta håll omkring sekelskiftet 1900. I USA förbjöds statskyrkosystemet redan genom konstitutionen 1789.

"Religionen är en privatsak"
Diskussionen om religionsfriheten fick ny fart i samband med Sveriges socialdemokratiska arbetarpartis första partiprogram på 1880-talet. Efter tysk förebild skrev partiet in som ett krav: "fullständig religionsfrihet, det är kyrkans skiljande från stat och skola" och "statskyrkans avskaffande. Religionen är en privatsak". Krav som partiet på olika sätt fullföljde i senare partiprogram.

I 1897 års program hette det: Religionen förklaras för privatsak. Statskyrkans och kyrkobudgetens avskaffande". Skolan skulle skiljas från kyrkan. År 1920 löd formuleringen så här: "Statskyrkan avskaffas. Av kyrkan disponerade egendomar stanna i samhällets ägo". Under krigsåren återupprepades detta 1944 med formuleringen "statskyrkosystemet avskaffas". Kyrkans egendomar skulle stanna i samhällets ägo.

Men år 1960 hade en ny syn brutit fram i det socialdemokratiska partiprogrammet: "Förhållandet mellan stat och kyrka regleras i enlighet med demokratins och religionsfrihetens principer. All religionsutövning skall ske på frivillighetens grund".

Ledande representanter för svensk frikyrklighet agerade för samma sak men då utifrån andra utgångspunkter och från en i huvudsak liberal politisk idégrund. Främst bland dessa var P P Waldenström som var riksdagsman sedan mitten av 1880-talet , kyrkomötsledamot och missionsföreståndare för Svenska missionsförbundet. Han motionerade såväl vid kyrkomötena vid början av 1900-talet som i riksdagen om statskyrkans avskaffande.

"Kungliga Salighetsverket"
Det började nu finnas opinion för ett fritt utträde ur svenska kyrkan och från kyrkligt håll bekräftades detta. Tydligast skedde det genom den så kallade biskopsmotionen vid 1929 år kyrkomöte, där svenska kyrkans biskopar tog initiativ till ett uttalande i samma riktning. Detta skedde då utifrån den religiöst motiverade folkkyrkans idé. Biskoparna hävdade nu att frågan om förhållandet mellan kyrka och stat var en lämplighetsfråga, som kunde regleras på olika sätt från tid till annan.

Bakgrunden till denna ganska överraskande inställning var främst den starka kyrkokritik som vuxit fram inom socialdemokratin i Sverige. Man ville framförallt avvärja det hot som en av de ledande ideologerna inom socialdemokratin gett uttryck för. Det var Arthur Engberg, som på 1930-talet blev en uppskattad ecklesiastikminister (kyrkominister) också av Svenska kyrkan. Han pläderade en tid starkt för linjen att statskyrkan, innan den kunde avskaffas, skulle göras till en fullständig statskyrka. Det innebar med hans lite ironiska terminologi, att den skulle bli en fullständig statsfunktion, "Kungliga Salighetsverket". Först efter att kyrkan reformerats grundligt av staten kunde de skiljas åt, menade han. Men Engberg ändrade uppfattning under intryck av vad som hände i Tyskland under nazismen, då en del av de lutherska kyrkorna förenades i en nazistiskt statsledd Rikskyrka.

Så tog Sverige steget mot full religionsfrihet 1951. Det var också ett viktigt steg i fråga om statskyrkosystemet. Nu var det inte längre fråga om vars och ens fria val till religion utan också från religion. Man kunde nu välja att tillhöra eller inte tillhöra ett religiöst samfund. Genom denna nya lag jämtställdes också Svenska kyrkan med övriga kristna samfund genom att den definierades som ett trossamfund. Men fortfarande hade den en särställning i det svenska samhället genom en laglig reglering.

Sett i ett internationellt och europeiskt perspektiv är den svenska religionsfrihetsutvecklingen utomordentligt sen. Det var också först nu som klosterförbudet upphävdes i Sverige, över trehundrafemtio år sedan de sista nunnorna fördrivits från Vadstena kloster 1595.

1958 års statliga utredning
År 1958 tillsatte den socialdemokratiske ecklesiastikministern Ragnar Edenman en statlig utredning. Därmed startades den mest omfattande och tidskrävande statliga utredningsverksamhet som någonsin förekommit i Sverige. Ingen fråga har blivit så mångsidigt och ingående utredd som den om förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan. Utredningen kom också att på ett mycket grundläggande sätt behandla inte bara förhållandet mellan kyrkan och staten utan också frågan om hur staten skulle förhålla sig till religionen i samhället och de religiösa samfunden.

Denna första utredning var i hög grad en expertutredning där man behandlade frågor som sedan blev rubriker på de tryckta utredningarna. Några exempel är: Religionens betydelse som samhällsfaktor. Kyrkor och samfund i Sverige. Religionsfrihet. Historisk översikt över kyrkobegreppen. Kristendomsundervisningen. Lagstiftning och rättsskipning. Folkbokföringen. De teologiska fakulteterna. Kyrklig organisation och förvaltning. Kyrklig egendom.

Som en avslutning publicerades år 1968 slutbetänkandet Svenska kyrkan och staten. Utbildningsminister var då Olof Palme.

I slutbetänkande skisserades fyra alternativ, som kallades A-D-lägena. Det första innebar en i princip oförändrad relation. Det andra att kyrkan skulle skiljas från staten men skulle behålla beskattningsrätt och sin egendom. Det tredje alternativet skisserade Svenska kyrkan som skild från staten, utan beskattningsrätt men med bibehållet egendomsinnehav. Det fjärde alternativet innebar en från staten skild kyrka, utan beskattningsrätt och egendomsinnehav, men med dispositionsrätt till kyrkobyggnaderna.

År 1968 tillsatte regeringen en parlamentarisk beredning för det fortsätta arbetet. Ordförande i denna blev det socialdemokratiska statsrådet Alva Myrdal. Övriga medlemmar i denna beredning var politiker från olika partier: Per Blomquist (m), Olle Dahlén (fp), Gunnar Gustafsson (s), Lena Hjelm-Wallén (s), Gunnar Larsson (c) och Bertil Zachrisson (s). År 1972 publicerade man sitt slutbetänkande med titeln Samhälle och trossamfund. Utgångspunkten för allt fortsatt arbete med kyrka-statfrågan finns i inledningen till detta betänkande:
"Grundtanken i förslagen är att det gäller att genomföra sådana reformer som ger klarare uttryck för Svenska kyrkans egenskap av trossamfund och ej statlig institution. Detta uppnås genom ett ŽbyteŽ av arbetsuppgifter mellan kyrkan och det borgerliga samhället. Genom att ge Svenska kyrkan möjlighet att självständigt besluta om trosfrågor och inre organisatoriska frågor och genom att föra bort obligatoriska uppgifter av profan administrativ art, markeras Svenska kyrkans egenskap av trossamfund."
Till denna grundprincip knöt man ytterligare en, lika viktig princip för framtiden. Religionsfrihet innebär inte enbart rätt från religion utan också till. Staten borde alltså aktivt kunna stödja olika trossamfund utan att därför särskilt gynna ett, dvs Svenska kyrkan. Men denna parlamentariska beredning blev inte enig i sitt förslag utan centerpartiets representant reserverade sig.

I remissbehandlingen av förslaget visade det sig att det inte skulle bli möjligt att uppnå någon form av enighet. Också inom det socialdemokratiska partiet uppstod stora sprickor med starka lokala aktioner. Opinionen växte till sådan styrka att regeringen Palme tio dagar före remisstidens utgång meddelade, att man inte tänkte lägga fram någon proposition till riksdagen.

Det långa avgörandet
Politiskt var läget nu låst. Men processen fortsatte. Vid sidan av den parlamentariska beredningen hade Svenska kyrkan internt diskuterat sin organisation och vid 1968 års kyrkomöte enats om ett reformprogram. När beslutet kom 1973 att regeringen inte kunde lägga fram ett förslag till riksdagen tillsatte kyrkan en egen utredning. Från 1975 hade staten också en egen arbetsgrupp för kyrka-statfrågan. År 1978 kunde dessa två arbetsgrupper presentera ett gemensamt förslag med titeln "Stat - kyrka. Ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan".

Utredningen föreslog bland annat att begravningsväsendet skulle föras över till de borgerliga kommunerna men att församlingarna skulle ha rätt att mot ersättning förvalta sina nuvarande begravningsplatser. Förslaget innebar också att Svenska kyrkans beskattningsrätt skulle upphöra men att staten skulle erbjuda hjälp att ta upp kyrkoskatten. Ett visst ekonomiskt stöd skulle också lämnas av staten. I remissbehandlingen fick detta förslag politiskt stöd från många håll. Från Svenska kyrkans församlingar var inställningen däremot mycket negativ. Det var nog främst oro för de ekonomiska konsekvenserna som låg bakom den kritiken. När regeringen presenterade förslaget för kyrkomötet avvisades det.

Situationen var återigen låst. Men utredningsarbetet fortsatte genom kyrkomötets Utredningsnämnd och regeringens Kyrkomöteskommitté, som 1981 presenterade betänkandet Reformerat kyrkomöte. Förslaget ledde till att kyrkomötet ombildades och Svenska kyrkans centralstyrelse tillskapades 1982. Detta blev en delreform inom kyrka-statfrågan.

Utredningsarbetet fortsatte enträget på begäran av kyrkomötet 1988, nu med en expertutredning om Svenska kyrkans ekonomiska och rättsliga förhållanden. Följande år tillsatte regeringen en utredning om ekonomi och rätt i kyrkan med hovrättspresidenten Carl Axel Petri som utredare, biträdd av departementsrådet Göran Göransson och generalsekreteraren i Svenska kyrkan Sören Ekström. Slutbetänkandet från dessa presenterades 1992 och utgjorde en detaljerad kartläggning av Svenska kyrkans ekonomiska och rättsliga förhållanden. Det avslutades med några sammanfattande modeller för den framtida relationen mellan staten och Svenska kyrkan.

Staten och trossamfunden
I den omfattande remissbehandlingen av denna utredning presenterade Svenska kyrkans centralstyrelse ett eget förslag, som de politiska partierna med undantag av Centerpartiet ställde sig bakom. Delar av förslaget återkom sedan i den parlamentariskt tillsatta Kyrkoberedningens slutbetänkande, Staten och trossamfunden, som kom 1994. Det gällde förslag som

• att Svenska kyrkan med dess församlingar skulle vara egna rättssubjekt,
• att kyrkan skulle behålla sin identitet med episkopal struktur och förbli en folkkyrka,
• att ekonomin skulle bygga på en kyrkoavgift som skulle kunna tas upp inom skattesystemets ram,
• att kyrkan skulle behålla den egendom den för tillfället disponerade och
• att statsbidrag skulle kunna utgå till Svenska kyrkans verksamhet liksom till andra trossamfund som önskade det samt att dessa skulle kunna ges ställning som särskilt rättssubjekt, det vill säga registreras som trossamfund.

Riksdagen ställde sig bakom detta principbeslut, som också fått uppslutning i Kyrkomötet, när det behandlades där i augusti 1995. Nu tillsattes ett stort antal utredningar som en konsekvens av detta principbeslut: På den statliga sidan var de följande: Utredning om trossamfundens rättsliga reglering, Begravningsverksamhetskommittén, Kommittén angående det kyrkliga kulturarvet, Utredning om kyrkans personal och om samfundsstöd. Dessutom gav regeringen Kammarkollegiet i uppdrag att utreda Den kyrkliga egendomen och Riksskatteverket fick utreda Statlig medverkan vid avgiftsbetalning. Dessa utredningar fullbordades 1997 (publicerade i Statens offentliga utredningar). Kulturdepartementet publicerade samma år Staten och trossamfunden. Sammanfattning av förslagen från de statliga utredningarna (SOU 1977:55).

Starkt stöd i bred remissbehandling
Utredningarna blev föremål för en mycket bred remissbehandling. Utöver bl.a. statliga myndigheter, trossamfund och olika intresseorganisationer inbjöds samtliga Svenska kyrkans församlingar och samfälligheter att yttra sig. Utredningsförslagen fick genomgående ett mycket starkt stöd.

Den 18 december 1997 beslutade regeringen proposition (1997/98:49) Staten och trossamfunden - grundlagsfrågor. Den 12 mars 1998 undertecknades Regeringens proposition (1997/98:116) om Staten och trossamfunden. Bestämmelser om Svenska kyrkan och andra trossamfund. Här föreslogs riksdagen anta regeringens förslag till lag om trossamfund, lag om Svenska kyrkan samt lag om införande av lagen om Svenska kyrkan. Den 10 december 1998 dagtecknades regeringens proposition (1998/99:38) Staten och trossamfunden - begravningsverksamheten, kulturminnena, personalen, avgiftsbetalningen m. m. Till sist beslutade regeringen den 12 maj 1999 propositionen 1998/99:124 Staten och trossamfunden, som behandlade frågor om statligt stöd till trossamfunden, om samfundens medverkan inom totalförsvaret samt om ändringar i lagstiftningen som en följd av kyrka- statreformen.

Riksdagen fattade ett första beslut om grundlagsändringar och övriga lagar den 4 juni 1998 och ett andra beslut den 18 november samma år. Därmed stod det definitivt klart att kyrka-statrelationerna skulle ändras den 1 januari år 2000.

Från Svenska kyrkans sida tillsattes också fyra utredningsgrupper och en teologisk expertgrupp. Här publicerades utredningarna Förslag till kyrkoordning. Huvudbetänkande med den samlade kyrkoordningen, Bekännelse, gudstjänst, kyrkomöte, Arbetet på olika kyrkliga nivåer, Val, indelning, kyrkobokföring, arkiv, Ekonomi och egendom samt Personal, tillsyn och överklagande (Svenska kyrkans utredningar 1998: 1-6). Förslaget till kyrkoordning fick en lika omfattande remissbehandling som de statliga utredningarna. Liksom den statliga remissen genomfördes den kyrkliga delvis i enkätform i samverkan med Statistiska centralbyrån. Även kyrkoordningsförslaget tillstyrktes i så gott som alla delar av en mycket stor majoritet av dem som yttrade sig.

Därmed har grundprinciperna som formulerades våren 1995 fullföljts och det har skett i fullt samförstånd mellan Svenska kyrkan och statsmakten. Den utredning som startade 1958 som en utredning om Svenska kyrkan och staten kom att vidgas till att omfatta statens förhållande till trossamfunden i det nu mångkulturella och mångreligiösa Sverige.

Det finns ingen "gudomlig kyrkorätt"
För snart femhundra år sedan anslöt sig de svenska lutherska reformatorerna till en helt annan uppfattning. Då ansågs det bäst för kyrkan att Gustav Vasa som furste fick makten över kyrkans yttre angelägenheter. Idag företräder Svenska kyrkan en helt annan uppfattning. Skälet är att kyrkan, som evangelisk - luthersk kyrka, menar att det inte finns något i Bibeln eller i bekännelsen som säger hur kyrkan skall vara rättsligt organiserad. Det finns ingen "gudomlig kyrkorätt". Kyrkans relation till statsmakten och samhället kan därför utformas på olika sätt och efter vad som för tillfället bäst gagnar kyrkan.

När man därför skall försöka förstå hur relationen mellan kyrkan och staten utformats i ett femhundraårigt perspektiv, från Gustav Vasa till mångfaldens kultur vid millennieskiftet år 2000, måste man utgå från såväl ett kyrkoperspektiv som ett samhällsperspektiv. Det är inte bara en fråga om relationen mellan konkreta kyrkor och trossamfund utan en större fråga om religionens funktion för medborgarna i ett samhälle.