Kyrkans roll i välfärdssamhället

Tal på presidiekonferens Folkets hus i Hallunda 20 april 2015.

Vi ber:

Gud vår Fader,
påminn oss om vårt ansvar
i samhället och världen.
Ge oss vilja och förmåga att verka
för bröd och arbete åt alla,
för rättvisa, frihet och fred.
Amen

Jag fick ett fat i arv efter min mormor. Ett påkostat fat med vindruvsklasar och en inskription. I mitten är bilden av Bussamåla ålderdomshem noga inristad och så texten:
Till Frida Gustafsson – för tacksamt arbete 1931-1940. 
Jag minns att mormor Frida skrattade en del åt den dubbeltydliga meningen – för tacksamt arbete. Avsändaren var Vissefjärda Fattigvårdsstyrelse och hon fick den för sitt långvariga arbete bland de gamla. Uppdraget kom från Fattigvårdsstyrelsen. Och uppdraget i Fattigvårdsstyrelsen fick hon på grund av sitt engagemang i kyrkan. 

Så var det i skola, äldreomsorg, fattigvård och säkert också sjukvård. Det ena gick i det andra och det ena gav det andra. Ingen ifrågasatte kristna människors samhällsengagemang. Snarare var det nog så att de som vågade hävda att kristna inte skulle ägna sig åt samhällsengagemang, ifrågasattes och kritiserades.

Detta följde en lång tradition. Bibeln berättar om att varje kristen hade ett ansvar i nästankärleken. Men redan från början var det svårt att få det att fungera. Man skapade särskilda uppdrag som tog ansvar för att diakonatet – tjänsten vid bordet – skulle bli ordentligt skött. Det var ur ett missförhållande, ur det faktum att varje kristen inte tog sitt ansvar, som diakonatet växte fram. Apostlagärningarnas författare berättar om det. Så hände saker längs vägen. Diakonerna hamnade vid altaret vid sidan om prästen. Mättandet av de hungriga fick istället skötas av munkar och nunnor. När Martin Luther reformerade och avskaffade mässoffret, då följde den vid altaret tjänstgörande diakonen med i svepet. Sockenmännen, de förtroendevalda, tog hand om välfärden. Och det är väl där ungefär som min mormor och hennes vänner kommer in. De som hade förtroende i församlingen fick sköta omsorgen om de svaga.

Så kom en lång tid av välfärdens professionalisering. Vård, skola, omsorg blev ett ansvar för stat, kommun och landsting. Inga andra. Jo, vi tog ju ansvar och betalade skatt för att det skulle skötas. Kyrkans människor hade en viktig roll i välfärdsprojektet, men allt mindre och mindre. Kanske är det denna professionalisering som gjort att en del – men bara en del – menar att kyrkans människor inte ska blanda sig i politiken. Kyrkan ska vara i kyrkan och ingen annanstans.

De här dagarna ska på olika sätt handla om kyrka och samhälle och därmed också om det ansvar som vårt engagemang föder. Vem gör vad och vem ska göra vad? Ska vi som kyrka gå in och göra jobbet åt stat, kommun och landsting eller ska vi enbart ägna oss åt det som kan komplettera samhällets ansvar och insatser? Länge har vi talat så om diakoni. Den ska komplettera, men inte ta över. Den ska fylla i luckor så att livet på orten blir så bra som möjligt för de människor som lever där, men den ska alltid utkräva ansvar av dem som har ansvar. Och när det ansvaret brister eller har brister, då ska vi vara den kritiska och profetiska rösten som säger ifrån när samhällets skyddsnät inte håller måttet.

Vi har många uppdrag som kyrka. De ges oss ur evangeliet och av Jesus själv. Men Jesus säger sällan eller aldrig exakt hur det uppdraget ska utföras. Det är upp till oss som människor och som kyrka i varje tid. Jesus kunde ju inte ens ha anat att det skulle finnas äldreboenden eller förskolor eller trygghetsboenden. Inte heller en tid med stora samhälleliga organ som skötte det hela åt oss.

Jag vill dela några motiv kring varför vi som människor, som kristna och som kyrka ska ha en tydlig och självklar roll i samhället:

Kyrkan – sänd i världen

En kyrka som inte ser sig som sänd i världen – och faktiskt också ser världen som sänd till kyrkan – sviker sitt uppdrag. Till det allra mest grundläggande samhällsansvaret för kyrkan hör att visa på kraft från Gud, så att vi människor vågar och orkar ta ansvar för det gemensamma. Nästan lika grundläggande är att ge en bas för våra och samhällets värden och värderingar. Bibliska motiv ger oss riktning Vi har en söndag i vår evangeliebok med temat Samhällsansvar – den 21 söndagen efter trefaldighet.

Vi sjunger sedan länge i psalm 45 – Jesus för världen givit sitt liv. Vi sjunger inte: Jesus för kyrkan givit sitt liv. Det finns en rad texter och berättelser ur Gamla Testamentet, ur evangelierna och breven i Nya Testamentet som manar på oss i vårt samhällsansvar:
- Vräng inte rätten för invandraren eller den faderlöse, och en änkas kläder ska du inte ta i pant, säger författaren till Femte Mosebok.
När Gud frågar Kain alldeles i början av Första Mosebok:
- Var är din bror Abel? Då svarar Kain: Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror?
- Ge kejsaren vad som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud, säger Jesus i evangelisten Matteus berättelse.
- Gör inte skillnad på människor, manar författaren till Jakobs brev.
- Jesus befriar tullmannen Sackaios till att ta sitt ansvar och betala tillbaka det han tagit ut för mycket i skatt. Jag skulle kunna hålla på i oändlighet och citera Bibelns texter och berättelser för att grunda vårt samhällsansvar. Det är ju självklart för oss att lyssna på Guds röst så som den kommer till uttryck genom människor i Bibelns berättelser, lyssna på Jesus och göra som han gjorde, eller hur?

Och så vet vi att dessa berättelser har använts så olika. En del undviks och andra lyfts fram. Det går ju att i Bibeln hitta riktlinjer för hur kvinnor ska vara tysta och stilla och hemma fråga sina män om det de vill veta. Det går att hitta texter som försvarar slaveriet. Det går att hitta maningar till att stena äktenskapsbryterskor eller den man som finner kärleken tillsammans med en annan man.

Vilken kyrka?

När vi laborerar med tankar kring vårt samhällsansvar låter det nästan alltid som om kyrkan är något helt annat och vi som är kristna lever ett helt annat liv när vi är i kyrkan respektive när vi är i skolan eller på arbetsplatsen. Vi är många här i rummet som delar vårt engagemang mellan nomineringsgrupper, politiska partier, föreningsliv och kyrka.

Vi är kyrka mitt i den värld som vi alla lever i.
Vi är kristna mitt i den värld som vi delar med så många.
Få eller ingen av oss lever sitt liv helt och hållet innanför kyrkans väggar.
Här har vi en lång och god tradition i vårt stift. Som så ofta vill jag citera Stockholms stifts dåvarande biskop Lars Carlzon. I mitten på 1980-talet säger han:
Stockholms stift har de lägsta siffrorna i kyrkostatistiken, avkristningen fortsätter, kyrksamheten är svagast i Stockholm. Men, säger han också, engagemanget i samhällsfrågorna och det diakonala ansvaret är starkt i Stockholm, så vi ska inte ha mindervärdeskomplex. Och vi ska som på 1520-talet göra oss villiga att ompröva, förnya, kasta överbord och frejdigt styra mot en riskfylld horisont. Hans hänvisning till 1520-talet handlar om stockholmsborgarnas inflytande, så att reformationens idéer verkligen bröt igenom år 1527 i Västerås. Om stockholmsandan säger Lars Carlzon vidare: den är en förmåga till nytänkande, ett mod att ta risker, en vilja till uppbrott och förnyelse. Radikalismen är förankrad i evangeliets egen friskhet och djärvhet: Se jag gör allting nytt!

Vi har en god tradition att stå på: Bibeln, reformationen, stockholmsandan.
Och som om det inte räcker vill jag grunda med Jesu egna ord i synagogan i Nasaret. Han är alldeles i början av sitt uppdrag. Han slår upp boken och läser ur profeten Jesajas bok: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig till att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. (Luk 4:18-19).

Vårt uppdrag som människor, som kristna, som medverkande i samhällsbygget kan ju knappast bli tydligare.
Och det är en bra ordning att säga människa först och kristen sedan.
Det grundade den danske teologen Nikolaj Frederik Severin Grundtvig på 1800-talet.
Ändå blåser det idag andra vindar.
Ibland tar det sig uttryck i damn if you do, damn if you don’t. Om vi blandar oss i politiken – samhällsbygget - så säger några att det inte är kyrkans uppgift. Om vi inte medverkar i politiken och därmed i samhällsbygget, så får vi kritik för det. Det kan jag och vi leva med, för riktningen är ändå tydlig nog. Jag hör till dem som ofta säger: kristen tro och politik hör ihop. Om vi uttyder politik så som det faktiskt ska uttolkas – det gemensamma livet i staden.

Det finns inget annat sätt att vara och leva för oss som är kristna, än att verka för det gemensamma livet i staden. Och det engagemanget måste ta sig många uttryck.
När kyrkans människor har verkat på den politiska majoritetens sida har de kritiska rösterna varit få. Vårt stifts första biskop Manfred Björkqvist startade en insamling till en pansarbåt på 1910-talet. Det kritiserades inte, vad jag har kunnat läsa mig till. Han var visserligen inte biskop då, men en ansedd opinionsbildare. Nu är vi i ett annat läge. 

Goda exempel

Jag vill ge några exempel på sammanhang där kristna människor och vår kyrka, men framförallt människor som är kristna, tar ansvar i debatten. Vår kyrka är ju inte en kyrka som måste ha biskops- eller kyrkostyrelsegodkännande för alla handlingar. Som luthersk kyrka betror vi varje människa att utifrån sin kallelse vara en röst.

Vi ska vara en profetisk röst som människor, som kristna och som kyrka. Och vi ska samverka med alla goda krafter.

Jag är oerhört glad över det initiativ som stadens politiker tog i vintras när det gäller hemlöshet och inte minst bland EU-migranter. De sökte upp kyrkans människor och sa: Vad gör vi och hur gör vi det tillsammans?
Det blev ett gott möte med samtal kring våra olika professioner. En diakon blev stadshusets samordnare kring hemlösheten. Så ser det ut när det är som bäst. Jag vill gärna börja med det goda och glädjefyllda exemplet.

Det finns många sådana goda exempel på samverkan mellan kommuner och församlingar. Och vi ska fortsätta att forma sådana goda exempel. Inte enbart i protest, men i sammanhang där vi förenas med kommun/stadsdel, föreningar och andra aktörer för att göra livet så bra som möjligt för dem som lever på den orten.

Mitt motto, mitt valspråk, är ett mycket tydligt bibelord ur Jakobs brev: Gör inte skillnad på människor.
För mig som människa och samhällsmedborgare, som kristen och biskop finns det några saker som står i fokus just nu. Saker som behöver samverkan, inte enbart paroller och protest. Vi behöver lyfta blicken till världen och vi behöver sänka blicken för att verka lokalt.  Det sammanfattas väl i: Gör inte skillnad på människor.

Just nu pågår en världsvid uppmärksamhet på det våld som så många kvinnor utsätts för. Kyrkornas världsråds kampanj Thursdays in black uppmärksammar detta. Inte genom verkstad i första hand, men genom synliggörande. Många människor världen över bär ett märke med texten: En värld utan våldtäkt och våld. Vad betyder det? Inte att våldet upphör för att många bär ett märke, men att det i våra sammanhang blir samtal kring vad det handlar om. Att de som utsätts vet att det finns en solidaritet och en vilja till handling. Det är mycket nog.

EU-migranterna återkommer jag till. Många hundra tiggare sitter på trottoarer, Sveavägen ser ut som en campingplats på kvällar och nätter. Det finns tältläger i våra förstäder och förorter. Bussar går från Centralen någon gång per vecka hem till Rumänien, men den nya situationen är att de flesta inte återvänder hem för vintern, utan stannar kvar.
Vi arbetar på kort sikt med tak över huvudet, just nu genom projektet Vinternatt. Några församlingar ger tak över huvudet för några dagar för kanske fem till tio personer. Andra frivilligorganisationer går in med kompetens och volontärer. På lång sikt behöver vi arbeta politiskt och kräva: Kräva av Rumänien. Kräva av våra kommuner. Kräva för människovärdet.

Barnfattigdomen ökar. Den handlar inte bara om mat och kläder. Den handlar lika mycket om rätten att leka. Inte behöva vara språkrör för sina föräldrar. Inte behöva vara vuxna trots att man är barn. Det finns många goda exempel på hur församlingar samverkar med det civila samhället och med politiker för att hitta lösningar.

Det var några exempel på det som bokstavligen finns på tröskeln och som vi inte kan undvika och inte ska undvika.
Hur är vi människor och kristna i detta?
Goda och stora hjärtan på kort sikt, men också politiskt strategiska för att verka på lång sikt?

Problem, bekymmer är till för att lösas, tillsammans med alla goda krafter.

Något som tillför vårt land, oss som människor, vår kyrka är alla de som kommit av olika skäl till vår del av världen. Jag är stolt över att leva i ett land som människor flyr till och inte flyr ifrån. Många som kommer hit bärs av en gudstro. Många ger tydlighet och synlighet åt sin tro som bedjande människor. Vi får draghjälp av dem för att våga leva vår tro, synligt och tydligt. Sedan länge pågår en religionsdialog på många plan. Sedan tio år pågår en dialogpraxis i Fisksätra. Jag är säker på ett Guds hus kommer att bli verklighet genom alla oss som vill och ser möjligheterna i detta. Inte enbart som en manifestation av vilja, utan som ett reellt fredssträvande – inte minst för den yngre generationen. 
Men det måste till många goda krafter för att detta ska bli verklighet.
Och det får inte dröja länge.

Mycket av det jag säger är ju att slå in öppna dörrar i den här samlingen.
Men vi behöver påminna varandra om var vår vilja, vårt mod, vår profetiska röst, vår energi behöver sättas in.

Det blåser vindar just nu – också i kyrkan – som snävar in och snålar in och som inte vill den mångfald som är en självklar riktning för oss. Vi märker det i stiftsorganisationen. Vi märker det i en del församlingar.

Det finns fler som hakar på när mörka krafter och konservativ uttolkning av evangeliet tar plats. Vi är en demokratisk kyrka där alla röster ska höras. Men det innebär inte att alla röster ska få tolkningsföreträde.

Jag är bekymrad och lite överraskad över den tyngd som konservativa krafter fick i kyrkomötet. Jag vill inte tysta röster, men jag vill uppmana mig själv och er alla att i alla sammanhang vara på tårna för att argumentera och verka för det människovärde som just nu hänger väldigt löst.

Vi har ett stort och viktigt ansvar att med Nikolaj Frederik Severin Grundtvig och alla andra goda krafter, säga ifrån när människovärde kränks, när nya och andra röster behöver höras. Kort sagt att vara människa först, kristen och politiker sedan.

De här dagarna ska också handla om vårt samhällsansvar som välfärdsordnare.
2010 beslutade kyrkomötet att församlingar kan bedriva näringsverksamhet inom vård, skola, omsorg. Det var egentligen ett beslut som godkände det som redan fanns. Inte så mycket i vårt stift, men mer i de närliggande stiften Uppsala och Västerås. Hos oss har det ett bra tag funnits förskolor där församlingen är enskild huvudman med uppdrag från kommunen. Just nu är det nio församlingar. I övrigt har knappast något som kan betraktas som näringsverksamhet. Jo, begravningsbyrån i Järfälla.

I någon församling funderar man över äldreboende. I allt vi gör så måste det yttersta och främsta motivet vara: att vara människor bland människor. 

Några frågor

Vad betyder det att vi ber om fred, rättvisa, bröd åt alla?
Vilka är våra motiv för att t.ex. starta äldreboende?
Kan vi göra det bättre än andra aktörer?
Finns det brister i det nuvarande systemet som vi vill rätta till och göra bättre?

Kan vi ändra något?
Kan vi göra skillnad?  

Så får vi också be:
Spela samman oss som går
mot en dag som ingen sett,
tills i dig vårt mål vi når,
heliga Treenighet.
(sv.ps 338:5)    

Eva Brunne
biskop