Nu är vi samlade i Stockholms domkyrka till diakon- och prästmöte. Det är verkligen roligt och något som jag som biskop har sett fram emot. Vi är många; drygt 650 diakoner och präster varav 500 i församlingstjänst, drygt 25 i annan tjänst, och över 130 emeriti. Se er omkring, titta på varandra och upp på valven. Under de här 700 åriga valven möts vi, Stockholms stifts diakoner och präster anno 2026. Vi som fått och sagt ja till kallelsen att vara diakon eller präst, och som ställt oss själva och våra liv till Guds och Kristi kyrkas förfogande.
Dessa dagar har vi, och kommer vi, fira gudstjänst tillsammans. Vi tar del av föredrag och seminarier. Vi umgås, snackar, möter varandra, fikar, delar måltider och promenader. När vi tisdag eftermiddag sänder i väg varandra i Sändningsmässan kommer vi – det är min bön – göra det fyllda av glädje, framtidstro, och beslutsamhet att vara kyrka i den tid, i det samhälle och på den plats som är vår.
Om diakon- och prästmötets tre delar
Diakon- och prästmötet inleddes med en första del hösten 2025 då ni i församlingarna samtalade om ett antal frågor som jag skickat till er. Tillsammans med tre av mina medarbetare har jag läst minnesanteckningarna från samtalen. Närmare 150 sidor vittnar om hur vi som stift tänker, resonerar och reflekterar, något jag strax kommer tillbaka till. Tack för allt ni delat från de samtalen. Genom mötesdagarna idag och imorgon fortsätter diakon- och prästmötet med den andra delen. Det är diakon- och prästmötets höjdpunkt. Samtidigt tar det inte slut imorgon, utan mötet fortsätter i höst i en tredje del då ni har kontraktskonvent kring temat ”Bibeln i våra liv och vår värld” och med hjälp av ett eller flera av kapitlen i boken Gud, gör ditt ord levande bland oss.
Om de som kommit, som lämnat oss, och om emeriti och gäster
Sedan diakon- och prästmötet i maj 2022 har 30 diakoner och 31 präster vigts till tjänst. För er är detta ert första diakon- och prästmöte och ni är varmt välkomna med. Efter förra mötet har min företrädare Caroline Krook gått ur tiden. Biskop Caroline betydde mycket för många av oss och för Stockholms stift. Vi minns henne med tacksamhet och respekt. Liksom idag var Storkyrkan fylld när vi den 12 september 2025 var samlade till hennes begravning. Sedan diakon- och prästmötet 2022 har sammanlagt 67 ämbetssyskon gått ur tiden och vi kommer uttrycka vår tacksamhet för dem i dagens minnesgudstjänst.
Med oss idag finns min företrädare biskop Eva Brunne, vilket jag verkligen är glad över. Eva, du är en mycket viktig del av vårt stift. Du har vigt många av dem som sitter här i bänkarna. Ja, räck upp en hand alla ni som vigts av biskop Eva. Arvet från dig – det du gjorde, sa och levde som biskop, och innan dess som präst – lever vidare. Tack kära biskop Eva för att du är du, och för att du är med oss idag.
Till diakon- och prästmötets första dag har jag bjudit in er, kära pensionerade diakoner och präster. Ni är många och drygt 130 av er är med idag. Vigningen är livslång, ni är fortsatt diakoner och präster och en helt oundgänglig del av Stockholms stift. Ni är en del av församlingarnas liv och arbete, ni ber för församlingarna och många av er tas i anspråk som vikarier och för tjänstgöring av olika slag. Varmt och innerligt tack för allt det ni är och bidrar med i stiftets församlingar.
I inledningen av diakon- och prästmötet har jag även inbjudit företrädare för andra trossamfund, från akademin, andra samhällsaktörer och grannstiften. Många hade inte möjlighet att närvara, men några är här. Jag välkomnar min vän och kollega Karin Johannesson, biskop i Uppsala stift; Niklas Holmefur, rektor på Enskilda Högskolan Stockholm där många av er har studerat och flera av våra blivande präster studerar; Nasir Ahmad Arif, imam i Ayshamoskén vid S:t Eriksplan; Anders Jarl, regional kyrkoledare för Equmeniakyrkan; Amanda Gidlöf, ordförande för Svenska kyrkans unga i Stockholms stift och Daniel Källander, föreståndare för Evangeliska brödraförsamlingen. Ni är varmt välkomna. Tre av gästerna kommer framföra hälsningar efter min ämbetsberättelse. Jag vill också särskilt tacka Johan Wisser för din predikan på teckenspråk i gudstjänsten vi nyss firade.
Överflygning och tack för bidrag
Tillsammans har vi, sedan vi samlades till diakon- och prästmöte 2022, bidragit med oerhört mycket. Till bidragen hör sådant som vi inte mäter, och som inte går att kvantifiera till exempel själavårdssamtal och andlig vägledning, delar av det diakonala arbetet, stödjande samtal, fondansökande, matkassarna och kontakter med myndigheter. Likaså mäts inte stora delar av det som sker inom institutionssjälavården, arbetet på sjukhus, häkten, anstalter, hos polisen och inom Försvarsmakten. Ni som tjänar där gör ett ovärderligt arbete som ibland är helt livsavgörande för människor. Annat som vi bidragit till kan vi däremot mäta och här är några axplock från vårt fina stift:
- 4 800 000 gudstjänstbesök
- 31 400 dop
- 20 900 konfirmationer
- 9 700 vigslar
- 30 100 begravningar
Tänk att allt detta hänt på fyra år. Vänd er om till varandra i bänkarna och säg ”Tack för ditt tjänande!” Och då inte bara för det vi kan mäta, utan för allt det myckna andra som vi gjort och bidragit till.
Bibeln
I mitt biskopsvapen syns en uppslagen bibel i siluett, där den röda i nederkanten även är den övre delen av ett hjärta. Samma symbolik finns på framsidan av boken Gud, gör ditt ord levande bland oss. Det är en båt med åror, där båten är en tidig kristen symbol för kyrkan. Samtidigt kan vi i båten på bokens framsida ana både hjärtat och den uppslagna Bibeln.
I år är det 500 år sedan den första svenska bibelöversättningen kom, och i höst får vi en ny översättning av Nya testamentet. Ändå är det inte därför jag kallat er till diakon- och prästmöte om Bibeln i våra liv och vår värld. Det är inte heller därför som jag tog initiativ till boken som ni fått inför vårt möte. Anledningen till att både diakon- och prästmötet och boken fokuserar på Bibeln är att jag är övertygad om att vi behöver hålla Bibeln öppen: använda den, läsa den enskilt och tillsammans, dricka ur den, brottas med den, studera den – leva med den. I mitt kapitel ”Leva med Bibeln” skriver jag fram tre anledningar till att vi behöver hålla våra biblar öppna.
På tal om boken Gud, gör ditt ord levande bland oss, så bra den blev. Jag vill rikta ett varmt tack till alla er som är här och som bidragit i boken, med kortare eller längre texter. Ett särskilt och stort tack till bokens redaktör, stiftsprost Boel Hössjer Sundman.
Vi är en del av en världsvid kyrka, vilket återspeglas i boken Gud, gör ditt ord levande bland oss där biskopar och andra röster från alla Stockholms stifts fyra vänkyrkor hörs, några av dem med mycket personliga texter. Även bland oss idag finns syskon från den världsvida kyrkan: två unga vuxna från systerkyrkan i Tanzania; Julieth Samson och Eveline Gatege. Hälsa gärna på dem vid ACT-bordet här i Storkyrkan. För mig betyder det mycket att vara en del av den världsvida kyrkan. Vi är en del av en global rörelse med miljoner och åter miljoner fantastiska människor som är våra vänner och syskon. Vi är förenade med dem i Kristus, vi hör ihop med dem. Det skänker mig tröst när jag behöver det, och det skänker mig mod.
Sammanhang och metoder
Några av frågorna som ni i höstas samtalade om i era kollegier handlade om Bibeln. De första frågorna gällde Bibelns plats och roll i församlingarna. Minnesanteckningarna från era samtal vittnar om en stor bredd av sammanhang, grupper, verksamheter och forum där barn, unga och vuxna får möjlighet att bekanta sig med, och fördjupa sig i bibeltexter. Ni berättar om variation av metoder och pedagogiska verktyg i de sammanhang där Bibeln används.
I många församlingar – men inte i alla – utgör gudstjänstplaneringen ett forum där vi samtalar om den aktuella söndagens bibeltexter. Andra sammanhang som nämns då Bibeln ha en tydlig plats är bibelgrupper, drama, pilgrimsvandringar och frälsarkransgrupper. Några församlingar ger exempel på hur Bibeln är en del av det diakonala arbetet: exempelvis i sorgegrupper, i samband med öppna caféer, i äldrearbetet och i grupper med tydlig diakonal profil. Hela 20 församlingar har Lectio divina-grupper, något som vittnar om längtan efter att närma sig Bibeln i sökande efter Guds tilltal och levande ord.
Ni är alla själavårdare. Glöm inte den gåva och möjlighet Bibeln är i det enskilda samtalet. Färre församlingar än jag förväntat mig nämner själavården som ett sammanhang där bibeltexter används. I den mån ni inte redan gör det vill jag uppmuntra er att använda bibeltexter i själavården. Inte som färdig lösning eller plåster på såren, utan som nycklar, perspektiv, tolkningsraster som räcks både konfidenten och för oss själva. Bibeltexter blir rum att få vistas i och att spegla sitt liv i med bibelgestalter och situationer att känna igen sig i.
Visioner
En annan fråga gällde hur ni skulle vilja att det såg ut med bibelanvändningen i era församlingar, om ni visionerade fritt. Visionerna utifrån den frågan kan sammanfattas med två ord som gläder mig: ”mer Bibel!”. För vi behöver mer av Bibeln. Ni beskriver idéer och tankar om fler sammanhang och grupper där människor tillsammans får läsa och samtala om bibeltexter, och närma sig dem med alla sinnen, använda andra metoder. Många av er konstaterar att det behövs sammanhang av olika karaktär och på olika nivå. Ett exempel är en församling som skriver om ”en aktiv användning av bibeln på olika nivåer som är definierade, ungefär som man på Friskis & Svettis kan välja mellan grupperna ”Höstpromenad” och ”Power Strength Combo” beroende på vilken nivå jag befinner mig på.” Det tror jag är väldigt sant.
Flera församlingar nämner ambitionen att skapa bibelgrupper med och för unga vuxna. Hos unga vuxna finns idag ett uppenbart sug efter fördjupning. Varje gång jag möter styrelsen för Svenska kyrkans unga i stiftet nämner de behovet av fler sammanhang där unga vuxna får fördjupning. Kära präster, ta tag i det. Unga vuxna väntar på er.
Att vi snart får en ny översättning av Nya testamentet är en stor möjlighet som skapar intresse och nyfikenhet. Låt oss ta tillfället i akt, särskilt till hösten eller nästa vår. Skapa arenor av olika karaktär. Kunskapssökande och undervisande grupper, och existentiellt sökande sammanhang. Skapa forum där körsångare, konfirmandföräldrar, gudstjänstfirare, de unga männen, kyrkfolk, ideella medarbetare, ungdomarna och andra – tillsammans får leva med Bibeln, Guds levande ord.
Forum för diakoner och präster
Det här möjligheterna handlar också om oss. Därför berörde en fråga vilka forum ni diakoner och präster har där ni läser och samtalar om bibeltexter. Era svar visar att det är ganska få församlingar där ni har den sortens forum. Flera församlingar vittnar i stället om att ni sällan eller aldrig avsätter tid i präst- och diakonkollegierna för att samtala om bibeltexter. Ännu fler av er uttrycker en längtan efter att forum där ni med utgångspunkt i bibeltexter tillsammans kan tala om tro och teologi. Några typiska röster bland svaren:
- ”Vi har en längtan efter fler samtal om Bibel och teologi.”
- ”Det är någonting som vi i vårt kollegium längtar efter att få mer av i vårt arbete. Vi skulle vilja mötas för att jobba mer med Bibelns texter tillsammans.”
- ”Vi saknar strukturerade former för samtal om Bibeln”
- ”Just nu gör vi inte det. Men önskan finns.”
- ”Sällan. Glest mellan gångerna. Ingen ovilja men det uppkommer inte av sig själv under möten. Vi behöver schemalägga bibelsamtal.”
- ”Tyvärr går det mesta av tiden åt till planering av gudstjänster och verksamhet.”
Vänner, vi är teologer. Diakoner och präster utövar tillsammans ett andligt ledarskap, under kyrkoherdens ledning. Till det hör det teologiska ledarskapet och därför behöver vi ta ansvar för teologisk fördjupning och förkovran, med bibelkunskap och bibelfördjupning. Observera att all sådan fördjupning inte bara kan vara en del av arbetstiden. Var och en har ett eget ansvar, samtidigt är det betydelsefullt att vi i vigningstjänst har forum där vi gemensamt kan föra teologiska samtal med utgångspunkt i bibeltexterna och kyrkans tradition, och i ljuset av samtiden. En församling som har forum för fördjupning skriver så här:
”Varje gång efter morgonmässan möts präster och diakoner för samtal om helt andra saker än kalender, planering eller verksamhet. Det betyder att tro och text, tolkning och teologi oftast står i fokus, inte sällan aktuella bibeltexter.” Låt någon form för ett sådant samtal inspirera och vara en målbild för er församling eller andra sammanhang där ni verkar. Därmed har jag kommenterat en del av det angelägna ni förmedlat om Bibeln i församlingarnas liv och arbete.
Hopp, salt och ljus
Jag ställde vidare frågor till er om världsläget, församlingsbornas oro, hoppets praktiker och om att vara jordens salt och världens ljus, som Jesus kallar oss att vara.
Världsläget
Något väsentligt som framträder i svaren – som blev viktig för mig – är att ni diakoner genom ert arbete i högre grad än prästerna uppfattar, och verkar ”läsa av”, hur människor har det, vad människor oroar sig för och hur läget är. Självklart finns individuella skillnader, men som grupp framträder i svaren att ni diakoner har mer empiriskt grundad kunskap om hur det är för människor i Stockholms stift, i synnerhet för dem som lever i olika former av utsatthet, de Jesus kallar ”dessa mina minsta”. Den kunskapen behöver jag som biskop och ni som präster ta vara på. Ni diakoner hjälper oss andra med kunskap om människors situation, med spaningar om förändringar och förskjutningar i samhällskroppen.
Av era svar framgår att ni möter två sorters oro, som förvisso överlappar varandra. Den ena är den personliga oron, för det egna och de närmastes liv som kan gälla oro för ekonomi, ensamhet, för att få jobb och bostad. Flera nämner den psykiska ohälsan och inte bara bland ungdomar, utan i alla åldrar.
Den andra oron är en mer generell oro för samtiden och framtiden: nästan alla nämner oro för krig och för våld och kriminalitet i samhället. Flera församlingar vittnar om människors oro för klimatet, för vad som uppfattas som ett hårdnande samhällsklimat och tilltagande polariseringen. Andra exempel på vad stockholmsstiftare oroar sig för är ökad rasism, demokratins framtid och att bli utvisad.
Oron tar sig många uttryck och det är talande att flera församlingar berättar om att antalet förböner som läggs i förbönskorgar ökat, liksom att allt fler ljus tänds i ljusbärarna. Några församlingar berättar att förbönen i gudstjänsten fått större betydelse, och i flera församlingar finns möjlighet till personlig förbön. Just personlig förbön är något jag vill uppmana och uppmuntra fler församlingar att ge rum för. Jag tror att det är viktigt och möter en hunger hos många: ”nån bryr sig, nån ber för mig”.
Hopp och hoppets praktiker
Andra frågor jag ställde handlade om hopp, hoppets praktiker och om att vara jordens salt och världens ljus. Något som är slående i svaren är att många av er beskriver olika sammanhang för gemenskap. Utan tvekan bärs och gestaltas hopp, salt och ljus, genom att vara och möjliggöra gemenskap. Det är ett av syftena enligt Kyrkoordningen: ”att kristna gemenskaper ska skapas och fördjupas”. En av mina ”oneliners” som biskop som jag återkommer till är att ”kyrkan är sina relationer”. I mitt herdabrev Gud såg att det var gott. Att vara människa och kyrka i klimatnödens tid (2023) beskriver jag att en av nycklarna till den omvändelse Gud kallar oss till är ”att återupptäcka och återerövra ”vi””. En röst i materialet säger att församlingen är ”en motrörelse mot det svåra genom att vi övar upp gemenskapsmuskeln.”
Den hoppets praktik som ni tydligast lyfter fram är gudstjänsterna: att samlas, gemenskapen, Kristusmötet i nattvarden, bönerna, liturgin, sången, musiken. Ni betonar att allt detta gestaltar och bär hopp. En röst skriver att ”Liturgin och gudstjänsten är i sig motståndshandlingar som bär och gestaltar hopp. På så vis är kyrkan också världens ljus och salt.” Ja, gudstjänsten är ”kyrkolivets centrum” som konstateras i Kyrkoordningen. Den fogar oss samman med varandra, med syskon i andra länder och med alla dem som levt före oss i alla möjliga livssituationer och utmaningar. Gudstjänsten ger hopp.
Flera lyfter fram hur församlingens trogna närvaro bär och gestaltar hopp: att fortsätta vara kyrka, att träget samlas i körer, öppna verksamheter, måltider, grupper med mera – och gör det uthålligt. En församling skriver: ”Vi står kvar och vi har öppet, ett dukat bord och tända ljus. I vårt bemötande finns en doft av vänlighet. Vi finns här.”
Några lyfter fram lyssnandet och att vi envisas med att träffas ”in real life” som en hoppets praktik. En församling utvecklar att ”Lyssnandet är en av de mest hoppfulla handlingarna vi äger. I själavård och i vardagliga möten innebär lyssnandet att vi lånar ut våra nervsystem åt varandra. Vi bär varandra, tolkar och avlastar, vi ger rum åt sådant som är för tungt att bära ensam.” Flera av er beskriver hur öppna kyrkorum och församlingslokaler i sig är rum – platser – som förmedlar hopp och tillförsikt. ”Kyrkorummet är en av få platser där människor kan vara utan att konsumera.” som en församling skriver. En annan församling talar om att det är en hoppets praktik att ”alla verksamheter är avgiftsfria.”
Diakonkragen och prästkragen kan i sig vara ett hoppets tecken skriver några av er. Det är något jag håller med om, och jag vill uppmana er att använda diakonskjorta eller prästskjorta när ni är i tjänst, även på resor till och från tjänsten. Kragen vittnar om och påminner om kyrkans närvaro, om Guds närvaro. Det kanske kan kännas pretentiöst eller förmätet, men för många ni möter är det så att ni som diakoner och präster blir synliga och symboliska bärare av hopp. Så låt också kragen vara synlig, som ett hoppets tecken.
Salt och ljus
I era svar om vad som är salt och ljus är det framför allt församlingens praktiska närvaro som nämns. Ni skriver om att vara salt och ljus på äldreboenden och sjukhus, på anstalter och häkten; på skolor genom grubbelklubbar, skolbesök och jul- och påskspel. Här noterar jag något som jag tror att vi behöver reflektera mer över. Av svaren framgår att vi verkar ha mycket lättare att beskriva hur kyrkan är ”världens ljus” än hur kyrkan är ”jordens salt”. Det märks genom att ni skriver betydligt mindre om saltdimensionen av att vara kyrka och församling. Många svar nämner överhuvudtaget inte betydelsen av att vara ”salt”, trots att det var en del av min fråga.
En församling konstaterar lite självkritiskt: ”Det finns en fäbless hos oss att vara världens ljus snarare än jordens salt, vilket är viktigt att vara uppmärksam på och som vi behöver reflektera mer kring.” Det är något jag håller med om. För att hjälpa oss att komma igång att tänka mer på saltdimensionen av kyrkans liv, vill jag lyfta de röster om vår kallelse att vara jordens salt som ändå finns i materialet:
- ”Vi är salt genom att berätta om den utsatthet vi möter.”
- ”Salt tolkar vi som församlingens sätt att stå upp för varje individ. Också döende och intagna har rätt att bli sedda som människor. Salt betyder att stå upp för sådant som andra inte riktigt prioriterar.”
- ”Kyrkan har en kallelse att väcka frågor, bära världens smärta och ha en lyhördhet för vår tids rörelser. Många av oss lever i små och skyddade bubblor; som församling är vi kallade att ibland spräcka dessa bubblor, väcka till liv och eftertanke.”
- ”Att vi vågar vara modiga, naiva och lite töntiga genom att stå upp för fred och alla människors lika värde.”
- ”Det är radikalt att strunta i trender. Att vara töntigast i stan är det coolaste församlingen kan vara, salt som tusan och ljus på en kulle.”
Presentation
Nu behöver vi röra på oss och därför ska vi presentera oss. Tyvärr hinner vi inte gå en runda. Däremot vill jag be alla som vigdes till diakon eller präst under 2020-talet att resa sig upp. Likaså på 2010-talet, 2000-talet, 1990-talet, 1980-talet, 1970-talet och om vi har några som vigdes på 1960-talet. [Det visade sig att en av de närvarande prästerna vigts på 1950-talet]
Vi är länkar i en lång kedja av ämbetssyskon som gått före oss. Efter oss kommer nya länkar i den kedjan. För närvarande har vi drygt 40 diakonkandidater och diakonintressenter och ca 115 prästkandidater och prästintressenter i stiftet, ja återväxten är god.
Ideellt bärar- och medarbetarskap
Den sista och tredje gruppen frågor handlade om ideellt bärarskap och ideellt medarbetarskap.
Glädjeämnen och goda frukter
Jag blev glad och upplyft när jag läste det ni berättar i era svar, för vi är på gång. Det blir uppenbart att det har hänt och håller på att hända mycket när det gäller ideellt bärarskap och ideellt medarbetarskap i församlingarna.
En av frågorna jag ställde var om vilka glädjeämnen och goda frukter ni ser av församlingens arbete med idealitet. Det är slående hur ofta ordet glädje förekommer: glädje över att göra något tillsammans och över växande engagemang, glädje i mötet mellan människor och i att få vara behövd, glädje över att se andra växa, över generationsöverskridande mötesplatser och glädje över att bli fler och fler som bär.
Många av er beskriver hur församlingslivet är beroende av – och bärs av – ideellas engagemang, tid och arbete. Bland de delar av församlingslivet som helt bärs av ideella nämner ni bland annat söndagsskola, äldreträff, bibelsamtalsgrupper, kyrkvärdsgrupp, språkcafé, gudstjänstgrupper, bön i rörelse, bokcirklar, pilgrimsvandring, caféer, skapande verksamheter, insamling av mat från affärer och matutdelning, helig dans, vägkyrka, guidning och samtalsgrupper. Listan över verksamheter som är delvis burna av ideella är ännu längre. Grattis till oss, att så mycket händer och att vi är beroende av ideellt engagemang.
Utmaningar
En tydlig indikation på att vi på allvar påbörjat kulturskiftet till en kyrka som bärs av många, är att flera tar upp de utmaningar som ett breddad ideellt engagemang kan innebära. Ni nämner gränssättning, utmaningar i att anpassa arbetssätten, ideella som etablerar revir, vikten av gott ledarskap och arbetsledning, ideella som plötsligt inte kommer och den utmaning det kan vara att få ideella att förstå att de företräder kyrkan.
En annan utmaning är anställdas, vår egen, skepsis och tveksamhet. För vi har upptäckt att ökat ideellt engagemang inte bara är lätt och roligt. Tvärtom kan det innebära att arbetet blir krångligare och tar mera tid, att större hänsyn måste tas och det går inte att bestämma allt själv. Vår skepsis är fullt förståelig och jag vill inte moralisera över det, men här behöver vi hjälpa varandra att komma vidare. Vi behöver ta utmaningar och svårigheter på allvar och samtidigt inte fastna i skepsis och tvekan. För ökat, breddat och fördjupat ideellt engagemang är kyrkans framtid och då får inte vi själva stå i vägen.
Något som är viktigt och som vi behöver vara varsamma med är att inte oavsiktligt beskriva ideellt engagemang i församlingen som det enda sättet att vara kristen och leva sin tro. Som döpta är vi kristna och kyrka alla dagar: i arbete, skola och hemma. Alla i församlingen har inte möjlighet att engagera sig i församlingslivet. Det kan handla om småbarnstid, livspusslet, krävande jobb, sjuka föräldrar, långa resor och mycket annat. Låt oss uppmuntra och skapa förutsättningar för ideellt engagemang, och samtidigt undvika att skapa dåligt samvete för dem för vilka det räcker att sjunga i kören, och som har möjlighet att komma till gudstjänst ibland.
Visioner om fem år
Den sista frågan handlade om det bästa som skulle kunna hända om det ideella bärarskapet fördjupades och breddades, och hur ni skulle vilja att det ser ut om fem år.
Ni beskriver en starkare kultur av delat ansvar och inte minst delad glädje och stolthet att över generationsgränser vara en del av kyrkan. Många nämner särskilt att diakonin skulle kunna växa mycket och nå många fler, om det ideella arbetet växte och utvecklades. Något jag noterar och som gläder mig är att ganska många av er använder ordet ”möjliggörare” för att beskriva de anställdas roll och uppdrag i förhållande till de som vill vara ideella på ett eller annat sätt.
En församling skriver: ”Vi går i församlingen alltmer mot ett sätt att arbeta där anställda är möjliggörare för ideellt bärarskap, där de anställda står som garanter för kontinuitet, stabilitet och trygghet, men där själva arbetsuppgifterna i verksamheter till större del utförs av ideella medarbetare.” En annan: ”Biskopens ord om rörelsen från kontroll till tillit, från brukare till bärare, bär mycket sanning. För att denna rörelse ska bli verklighet behöver anställda medarbetare bejaka den förändringen: att vår uppgift inte är att göra allt, utan att skapa rum, handleda, stötta och dela ansvar.”
Behovet av struktur och ordning
Om fem år – skriver ni – är ideellt bärarskap en självklarhet och det finns en struktur med utbildning, samlingar, handledning och ramar som skapar stabilitet och uthållighet i engagemanget. Flera nämner behov av struktur för att långsiktigt kunna stärka ideellt engagemang. Några berättar om former som redan fungerar, andra om att ett sådant arbete inletts, ytterligare andra att ni ser ett det behöver utvecklas.
En församling skriver: ”Det kräver struktur, tydlighet och omsorg, intervjuer, goda rutiner och ibland utdrag ur belastningsregister just därför att vi tar de ideellas uppdrag på allvar.” Samtidigt betonar några av er att viljan att skapa fasta former och förutsägbarhet inte får bli ett hinder. Som en församling konstaterar beror det på sammanhanget: ”För vissa uppgifter behöver det ideella medarbetarskapet formaliseras, men i många fall krävs ingen formalisering. Församlingen rustar på olika sätt för ideellt medarbetarskap, oavsett hur det sedan tar sig uttryck.” Några berättar att det redan idag finns exempel på att ideella leder ideella, andra ser att det är en verklighet om fem år.
Gemensamt ansvar
Något som är slående i materialet är hur många av er som nämner om nycklar till församlingens lokaler. Ett exempel: ”En kärnpunkt tänker vi är att ge en nyckel till kyrkan/församlingshuset som visar på förtroende och att det inte är de anställdas hus utan församlingens. En nyckel kan ses både utifrån dess symbolik som en väg in, och rent praktiskt.”
Vänner, det här måste vi kunna lösa. Vi kan både vara ansvarsfulla, och på ett självklart sätt se till att de som arbetar ideellt och tar ansvar för församlingslivet får tillgång till nycklar i de former som behövs.
I flera församlingar har ni redan löst nyckelfrågan – ibland inte utan bekymmer och utmaningar – men ändå, det är löst och ni har kunnat gå vidare. Alla frågor om nycklar, larm, pluppar, försäkringar och liknande går att lösa om viljan finns. Det är min önskan att alla församlingar inom loppet av ett par år ska ha hittat lösningar på nyckelfrågan, så att vi kan komma vidare med idealiteten i vårt stift.
I början av ett kulturskifte
Vi är fortfarande en kyrka som i hög grad bärs och domineras av oss anställda. Vi befinner oss verkligen i rörelse och har börjat ta kliv mot ett delvis nytt sätt att förstå oss själva som kyrka och att gestalta församlingslivet. Era svar vittnar om en stor medvetenhet om att vi samtidigt har mycket kvar att lära, göra och pröva.
Vänner: vi är på gång! Idag är vi lite mindre ”de anställdas kyrka” än vad vi var för fem år sedan. Jag märker det tydligt under mina visitationer och när jag läser församlingsinstruktionerna där i princip alla nu skriver om idealitet. Så var det inte för några år sedan. Några församlingar har kommit längre än andra. Alla behöver vi ta ytterligare stora kliv.
Kristi kropp
Den kanske viktigaste bilden av församlingen i Nya testamentet är beskrivningen av församlingen som Kristi kropp. En kropp med många delar, många funktioner där alla delarna behövs, kompletterar varandra och är ömsesidigt beroende av varandra. Innan jag kommer till ämbetsberättelsens avslutning vill jag dela två röster från materialet som talar om församlingen som Kristi kropp.
”När idealiteten fördjupas blir kyrkan mer levande. Vi får syn på varandras gåvor. (---) Ekonomiskt är det dessutom nödvändigt att fler uppgifter fördelas på många händer, men framför allt är det teologiskt nödvändigt. Kyrkan är Kristi kropp, och varje lem har sin plats, sin funktion, sin glädje.” En annan röst skriver: ”Yrkeskompetens och personlig kompetens tas i anspråk, inte för att avlasta en organisation, utan för att kroppen ska leva. För att Kristus ska synas i många händer, många hjärtan, många röster.” Det är vackert formulerat.
Avslutning och tack
Jag ska avrunda ämbetsberättelsen.
Kära diakoner och präster. Tack! Tack för ert goda arbete, för allt hjärta och engagemang. Det vilar ett stort ansvar på våra axlar. Stockholms stift utgörs av över 900 000 människor och det är vi som är här i domkyrkan just nu, som är deras diakoner och präster. Med allt vi har, kan och är: tjänar vi dem.
Vi verkar i en tid som på flera sätt är osäker, orolig, och faktiskt ganska mörk. En tid med polykris och många utmaningar både i världen och i vårt eget land. Mitt i det verkar vi samtidigt stå i början av en ny vår för kristen tro. Vårtecknen blir allt fler, det spirar på många håll och på olika sätt. Vad våren innebär och kommer att innebära, vet vi inte riktigt. Vi behöver vara öppna och lyhörda för vad den helige Ande gör i vår tid, och kallar oss till. Vänner, tänk att vi får vara diakoner och präster i denna tid!
Oavsett hur världen och vårt samhälle förändras, till det sämre eller bättre, och oavsett hur våren för kristen tro tar gestalt: är kallelsen densamma. Vår kallelse är att tjäna och att överlåta oss till Gud genom att ge oss själva till andra och till den skapelse som Gud älskar. Att – som det står i ett av vigningslöftena – ”leva så bland människor att vi blir vittnen om Guds kärlek och försoningens hemlighet”. Och att göra det – som det står i ett annat av vigningslöftena –”med Kristus som förebild”.
Jag älskar Jesus! Och en del av en bön jag ber varje morgon lyder ”Kristus, ge mig nåden att göra dig mycket älskad”. Gör gärna den bönen till din egen. Den är från Therese av Lisieux: ”Kristus, ge mig nåden att göra dig mycket älskad.”
Låt oss be din tillsammans: ”Kristus, ge mig nåden att göra dig mycket älskad.” Amen.