Beredelsetal

"Jag kastar inte bort Guds nåd; om lagen kunde ge rättfärdighet hade ju Kristus inte behövt dö"
Så slutar dagens andra bibeltext – episteltexten. I tisdags kväll hade vi en diskussionskväll här i Stensjökyrkan kring Jonas Gardells bok ”Om Jesus”. Bland det mest kontroversiella som Gardell skriver är att Jesus inte alls dog för våra synder. Och visst kan det synas oerhört primitivt att Gud inte skulle kunna förlåta oss våra synder utan att någon måste offras. Det låter ju som något slags gammal infödingstro där man måste offra till gudarna för att blidka deras vrede.

 Men om Jesu död inte är en offerdöd, om Jesus inte dör för våra synder – vad betyder då Jesu död? Ja, Jonas Gardell verkar inte lägga så stor vikt vid hans död som vid hans uppståndelse – att Gud faktiskt gör honom levande igen vilket fritänkaren Gardell inte alls tvivlar på.

 Men också vi som stannar kvar i en mer traditionell syn på vad Jesu död betyder, också vi är nog för det mesta medvetna om att vi inte riktigt begriper det där med offerdöden. Den är ett mysterium – försoningsmysteriet som trotsar alla lärda utläggningar och definitioner. Vi bottnar helt enkelt inte på de existentiella djupen. Det enda vi tror oss veta är att Jesu död på korset är uttryck för en kärlek som är gränslös. Inför den kärleken vågar vi se oss själva precis sådana vi är så låt oss då bekänna…  

 Predikan
Majken Johansson föddes 1930 som utomäktenskapligt barn till en servitris i Malmö. Efter vistelser på olika fosterhem kom hon till en fosterfamilj, där fostermamman misshandlade henne. Barndomspro­blemen präglade hela hennes fortsatta liv – återkommande svåra ångest­attacker, ett antal själv­mordsförsök och livslång alkoholism. Samtidigt var hon litterärt begåvad och ansågs på 50-talet vara en av de mest lovande unga svenska poeterna. Hon var intellektuell, frispråkig och kulturradikal ateist. Men så hände något. Hon kom till tro och blev aktiv inom Frälsningsarmén. Så här beskriver hon själv hur det gick till:

"Inte hade jag något större hopp om att Han verkligen fanns när jag började bedja. Men jag var rätt envis, och framför allt gjorde jag hela tiden det som kändes allra mest genant och sårande för den stackars värdigheten: jag föll på knä. Tänk vilken eskapism och intellektuell oärlighet att falla på knä och tillbedja någon som man inte säkert vet från början att han finns!"

Majken Johansson fick också som frälsningssoldat ett stormigt liv och det enda längre uppehållet i alkoholismen hade hon de sista tre åren innan hon dog 1993, 63 år gammal. Majken Johansson hade en kämpande tro, en tro som led nederlag ibland, men som ständigt återförde henne till livet med Kristus. I den här predikan vill jag ställa den sortens kämpande, levande tro mot en annan sorts tro, en fast, statisk tro; och jag vill ställa frågan vilken tro som är starkast.

Ibland kan man höra uttryck som ”Jag har en fast tro” eller ”Jag är troende”. Den attityden till den egna tron kan tyda på att jag betraktar tron som något jag äger, något oföränderligt och självklart. Att säga som något självklart att ”Jag är troende”, det kan vara ett uttryck för att man ser sin tro närmast som en egenskap hos sig själv. ”Somliga är händiga, andra är konstnärliga, själv är jag troende”. Eller: ”Jodå, jag är både händig och religiös”

Vad jag menar är att tron kan bli så självklar för mig. Jag kanske har gått många år i kyrkan, jag kanske t.o.m. är uppvuxen i en troende familj. Och med åren har kanske min tro blivit just självklar, både för mig själv och för min omgivning. Alla vet att jag är troende.

När Jesus angriper fariséerna, så angriper han dem ofta för vissa uttryck för den här sortens självklara tro. Ett typiskt drag är nämligen att man ofta talar om VI och DOM: ”VI som äger tron, VI som går i kyrkan och är fromma. VI som följer alla buden och som måste anses respektabla i Guds ögon. Och DOM som inte tror, DOM andra, DOM på sin höjd söker efter något som VI redan har.”  Den här sortens vi-och-dom-resonemang reagerade Jesus ofta väldigt hårt på. Man gör sig till en självskriven gäst i det him­melska gästabudet, men det finns ju inga andra än ovärdiga gäster vid den festen. Eller hur var det Jesus sa till dom som ville stena äktenskapsbryter­skan: ”Den av er som är fri från synd kan kasta den första stenen”.

I dagens evangelium möter vi en representant för den andra sortens tro. Det är den samariska kvinnan som inte har något annat att visa upp än sitt eget trasiga liv och sin egen längtan efter det levande vatten som Jesus talat om med henne. Och det är just denna beståndsdel längtan, som skiljer de båda sorternas tro från varandra. Längtan efter Jesus, längtan efter förlåtelse och kärlek. Den längtande tron ser sig ofta inte själv som särskilt stark. Det är en kämpande tro som i kamp mot tvivel och otro måste erövras om och om igen. Det är en tro som känner sin egen svaghet, en tro som just genom att den själv känner sig så tom, kan ge plats för det som Jesus vill ge. För tron är ju inte något som vi presterar. Nej, att tro handlar om att ta emot, stän­digt ta emot, för det är ju Jesus som ger oss tron. Temat för den här sönda­gen är ju ”Jesus skapar tro”.

Det var ju det som hände Majken Johansson och hon beskrev ju själv hur det gick till. Hon föll på knä och bad till en Gud vars existens hon aldrig hade erkänt och som hon fortfarande inte trodde på där hon knäföll. Tänk om den sortens bön är den allra mest levande bön som finns – en bön som inte riktar sig till någon känd utan som riktar sig till en okänd. I det läget när man bara står där med sin egen tomhet och förtvivlan och sträcker sig ut mot en annan tomhet och bara hoppas att det ska finnas någon därute, någon som lyssnar, någon som förstår, någon som bryr sig om!

Vi gör ju oss så lätt bilder av Gud, särskilt vi som i något avseende tror oss vara vana vid att umgås med Gud – i bön, i gudstjänst, i bibelläsning o s v. Och kanske kan de bilderna vara ett problem, kanske har de bilderna stelnat till något definierat, till ett trosmonument som skymmer Gud!? Det där självklara trosmonumentet kan vara ett större hinder för den som söker Gud än det öppna tvivlet som lämnar ett tomrum för Gud att fylla!

Om tron alltså är något som vi inte själva kan prestera, om tron är en ren gåva från Jesus – så som den var för den tvivlande Majken Johansson – då är det en gåva som vi inte kan ta emot en gång för alla. Nej, vi måste sluta betrakta tron som något vi förfogar över och istället som ett Guds under i våra hjärtan, en gåva som vi behöver be om för varje ny dag! Och då ska vi inte be om den tro vi hade igår utan om en tro som gör att jag ser vad Gud gör i mitt liv idag!

Men om tron är en gåva – vad kan vi då göra för att få den gåvan? Ja, där tror jag Majken Johanssons möte med Gud har något viktigt att lära oss. Hon låter nämligen handlingen föregripa tron. Hon faller på knä utan att hon intellektuellt kan se någon anledning till att hon skulle falla på knä! Handlingen går före, handlingen visar vägen och först när man tagit det där steget öppnar sig de där tankedörrarna som före handlingen verkade så stängda.

Bara detta att som icke troende komma till kyrkan kan vara en sådan handling. Eller att ta emot bröd och vin vid altaret och där uppleva att det var inte bara bröd och vin, det var något mer. Du behöver inte kämpa ner dina tvivel, du behöver inte betvinga ditt skeptiska sinnelag. Men du behöver kanske flytta fokus från hjärnan till hjärtat och från hjärtat till fötterna, händerna och knäna. Då kan du plötsligt stå där med en gåva i händerna, en gåva du inte visste fanns – trons gåva! AMEN

 Till predikoarkivet