Kort historik om 

Sjukhuskyrkan - 
Samfund i samverkan inom sjukvården.

Medeltidens klosterväsen var bärare av omvårdnad av de sjuka. I och med reformationen blev själavården bland de sjuka en av församlingsprästernas ämbetsplikter. Hospital och sjukstugor på landet skulle stå under landshövdingens och biskopens uppsikt. Vid hospital fanns också hospitalspräster och gudstjänster skulle hållas alla helgdagar. Dessutom skulle veckopredikningar  med katekesundervisning hållas på torsdagarna.

Denna ordning fortsatte fram till 1860-talet då landstingen blev ansvariga för vården. I enlighet med traditionen fortsatte landstinget att anställa en lasarettspredikant från Svenska kyrkan för att tillgodose den andliga vården. Det var landstinget och inte längre församlingen som hade ansvaret för den andliga vården. Denna ordning fortsatte i 100 år fram till 1962 då Svenska kyrkans församlingar på nytt fick ansvar för den andliga vården. 

Under dessa hundra år hade emellertid stora förändringar ägt rum. De fria kristna samfunden hade vuxit fram. En ny uppfattning av själavården hade blivit dominerande. Under 1930-talet hade det enskilda samtalet kommit i centrum som det viktigaste i själavården. För detta samtal är det viktigt att ha välutbildade själasörjare. Utbildningen blev viktigare än konfessionstillhörigheten.

Betecknande är det utredningsförslag som framlades 1949, där S:t Lukasstiftelsens portalfigurer metodisten Göte Bergsten var en av utredarna. Till följd av den kyrkobokföringsplikt som fanns för präster på sjukhus i samband med födelse, dop och begravning var närvaron av präst från Svenska kyrkan självklar. För att säkra möjligheten att få till stånd ekumeniska tjänster föreslogs en speciell tjänstetyp, assistent. Innehavaren av denna tjänst skulle tillhöra evangeliskt samfund.

1949 års förslag ledde fram till att regeringen i en proposition 1958 föreslog att huvudmannaskapet  från och med 1962 skulle åvila det territoriella pastorat där sjukvårdsinrättningen var belägen. Den ekumeniska frågan löste man genom att ge de fria trossamfunden möjlighet att fritt verka på sjukhusen. 

Detta beslut innebar att trossamfunden åter bar ansvar för den andliga vården vid sjukhusen. Kompensation till Svenska kyrkan gavs genom att vid inrättande av prästtjänster i pastoraten det gavs möjligheter att räkna upp det antal församlingsbor som skulle utgöra beräkningsgrunden. På detta sätt kunde ett antal kyrkoadjunkturer inrättas i samband med den stora pastoratsindelningsreformen som trädde i kraft 1962. 

De fria trossamfunden fick ekonomisk möjlighet att bedriva andlig vård vid sjukhusen först 1980 när de tilldelades statsbidrag som delades ut till lokalekumeniska ansvarsgrupper via Sveriges frikyrkoråd/SAMRÅD (motsvarande organ 1999 är Sveriges Frikyrkosamråd)

I början av 1980-talet utformade de kristna samfunden riktlinjer för andlig vård på sjukhus. I dessa riktlinjer fastslogs samverkansprincipen mycket klart. Det grundläggande ansvaret finns hos samfunden som  på olika sätt skall finansiera arbetet. På sjukhuset tappar  kyrkornas företrädare ej sin konfessionella identitet. Men det är genom samarbete som man kan uppfattas som en gemensam verksamhet - "sjukhuskyrkan".

Sedan 1999 finns inom Svenska kyrkans centrum för andlig vård inom hälso- och sjukvården en konsulenttjänst  för utbildning och utveckling inom sjukvårdssjälavården. Sveriges Frikyrkosamråd har på motsvarande sätt en sekreterare för andlig vård inom sjukvården. Denne samverkar med Svenska kyrkans konsulent och har samtidigt ett administrativt ansvar för den frikyrkliga sjukhussjälavården.