NAVIGARE NECESSE EST Ledare ur Aktuellt i Ryssby-Åby nr. 3 2000. Häromdagen fick jag chansen att följa med en av mina vänner på en segeltur i sundet. Landkrabba som jag är (har inte suttit i en segelbåt sedan jag var i tonåren) så känner man sig rätt hjälplös bland alla tackel och tåg som ska till för att manövrera ett fartyg av det här slaget. När en lokal regnby ur ett av de svartaste moln jag sett drog över oss fick jag, som förstås inte hade tänkt på att ha något vattentätt att ta på mig, ta min tillflykt till kabyssen, medan båtens kapten med säker hand, fast inte utan en viss möda, fick ta oss igenom regnvädret och de i mitt tycke rätt hotfulla böljorna. Efter en kort stund kom vi ut i solskenet och kunde börja njuta av seglatsen igen, nu på hemväg mot hamnen vi lämnat någon timme tidigare. Navigare necesse est - någonstans har jag fått ordspråket ifrån, fast jag inte minns var. Det lär betyda: "Att segla är nödvändigt". Och är det det, så måste man ju lära sig hur man gör. Jag har förstått att det är några ting som är nödvändiga när man seglar. Det första och allra mest primära är givetvis - båten. Man måste ha något att sitta i, som håller en ovanför vattnet, ju säkrare desto bättre. Och det är kanske inte så konstigt att skeppet blivit en symbol för kyrkan. Inte så mycket för själva kyrkhuset som för den kristna gemenskapen, gemenskapen kring Kristus. Det finns bibliska förebilder, t.ex. Noaks ark. I Noaks ark räddades en mängd djur och några människor från att dö drunkningsdöden. I kyrkans skepp blir man räddad från döden på ett annat sätt. Det gamla nödanropet till sjöss, S.O.S. lär ju betyda Save Our Souls, rädda våra själar! Det andra som behövs för att segla är ett roder. Utan roder går båten inte att styra. Det är en liten men livsviktig detalj om man ska komma dit man vill och inte bara driva omkring vind för våg. Risken för skeppsbrott är alarmerande för en båt utan roder. Vad är då kyrkans roder, om inte Guds ord? Sätts det rodret ur spel - om man t.ex. förklarar Bibeln för omodern och låter trendmeningar ta över och styra kyrkan - då är risken uppenbar att man kommer ur kurs. Inte minst när det blåser upp till oväder kring kyrkan är det viktigt med ett fast tag om rodret, att inte bara driva för alla opinionsvindar, som vill styra än hit, än dit. Men det är klart, med bara båt och roder kommer man inte långt. Ska man segla ska man givetvis ha ett segel. Seglet ska fånga upp de goda vindarna, de som ska driva båten. Seglet måste hissas, stolt, frimodigt. Då kan det bli fart på båten. Hissas seglet bara till hälften eller inte alls ligger båten still. Kyrkans segel är förstås vår tro. Det är upphängt på masten - och den som vill kan ju se den som en symbol för korset. Det är tron som med glatt mod tar fasta på Guds löften och "fångar upp" Guds Andes vind. Guds Ande är den goda vinden, som kan driva oss dit Gud vill, så att vi inte bara vet vad som är sant och rätt, utan också tror det och gör det. När Kyrkans skepp styrs av Guds ords roder och hissar trons segel i Andens vind, då sker Guds goda vilja, då rider kyrkan ut alla tidens stormar, då bär den oss, som har funnit våra själars räddning i kyrkan, till den rätta hamnen, hemmahamnen. Den seglatsen tror jag är nödvändig för oss alla att vara med om. Och jag vill inbjuda dig som läser detta att stiga ombord på båten. Ta steget in i den kristna gemenskapen, om du inte redan har gjort det. Låt kyrkans skepp bära dig. Lev med i kyrkan. Hjälp till att låta kyrkan styras av Guds ord och var med och hissa trons segel i Andens vind. Och tycker du att det stormar lite otäckt omkring kyrkan (det gör så ibland) så kan du gå in en stund i kabyssen. Det finns en van rorsman, som också är kapten på skeppet. Han kan rida ut stormen. Det kan du tryggt lita på. Den som seglar med honom seglar trygg, även om en del tycker att vi kristna bara är "ute och seglar". Visst är vi det, fast inte som dom tror! Vi vet vad vi gör. Navigare necesse est. Torbjörn Stille Tillbaka överst på sidan

VÅRT BEHOV AV GUD Klipp ur Aktuellt i Ryssby & Åby nr. 1   2000 Årtusendeskiftet kändes märkligt på många sätt. För det första avlöpte det lugnt. Inga av de farhågor som man gjorde sig, när datasamhället skulle förflytta sig över den magiska gränsen besannades (eller i vart fall få av dem). Märkligt kändes det också att i vårt "efterkristna" samhälle fira en tideräkning som ställer Jesus så i centrum för världshistorien. Jag är naturligtvis medveten om att firandet för många kanske inte var något "religiöst". Ändå fokuserades på något sätt detta märkliga faktum, att vi i en stor del av världen faktiskt räknar tiden efter Kristi födelse. Och här i vårt eget sekulariserade land bestyrktes det av att vi fick en ny bibelöversättning, som såldes i stora upplagor, även långt utanför de "kyrkliga" leden. Det sista årtiondet på det gamla årtusendet blev ju enligt många "andlighetens årtionde". Ett sug efter en vidare och djupare verklighetsuppfattning än den fyrkantiga materialismen fick människor att söka sig till urgamla riter, folktro, schamanism och ockultism. Jag förstår dem. Man har försökt få oss att tro att världen är en maskin. Men om världen är en maskin är vi själva maskiner, och allt vi kallar samvete, kärlek, mänsklighet osv. är bara slumpvisa eller kemiskt betingade funktioner i maskinen människan. Det låter ju vetenskapligt och bra. Det är bara det att vi har så svårt att känna oss som maskiner. Man har försökt få oss att tro att vi är djur. Liksom djuren styrs vi av instinkter, och gott och ont, rätt och fel är bara vad som känns bra och får oss att må väl. Det låter frestande enkelt, om vi kan ge samvetet fribrev. Men jag tror uppriktigt sagt inte att den synen, eller de livsmönster som den leder till, verkligen kan göra världen bättre eller tillfredsställa våra djupaste mänskliga behov. Människan har ett behov, som inte kan mättas av något annat än av Gud. Varken rikedom, makt, lyx, sex, nöjen eller något annat i sinnevärlden kan ersätta tomrummet i vårt inre, när vi inte har någon riktning kvar uppåt. Därför söker vi förgäves, när vi söker livets mening i allt detta jordiska. Tomrummet efter Gud kan inte heller fyllas av andar, kristaller, spådomar, mystiska upplevelser framkallade av droger eller ockulta riter eller något annat sådant. Hur vetenskapligt man än försöker framställa det, och även om man kan påvisa kortsiktiga positiva effekter av det, så är det inget annat än gammal vidskepelse, som nödtorftigt "fräschats upp" för att verka modern. Vad vi behöver för att finna vår sanna mänsklighet är stillhet inför det tillvarons djupaste mysterium vi kallar "Gud". Gud är större än våra tankar. Men han har blivit gripbar när han kom till oss i gestalt av människan Jesus Kristus. I kyrkan går vi nu in i fastetiden. En tid som gjord för stillhet och självbesinning och för att söka det heliga - Gud. Att bokstavligen fasta är väl numera inte särskilt vanligt, annat än som hälsokur. I kristen tradition har fastan mer med vår andliga hälsa att göra. Fasta är inte detsamma som självplågeri eller självutplåning i masochistisk anda. Men det är ett effektivt sätt att besinna sig på vad som är viktigt och oviktigt i tillvaron. En övning att kunna avsäga sig sådant som i och för sig är gott, när det verkligen behövs, men som kan stå i vägen för oss, när vi söker efter något som är bättre, nämligen ett liv i gemenskap med Gud. Vare sig vi bokstavligen fastar eller inte (i en evangelisk kyrka är fastan inget krav) finner vi den gemenskapen och växer i den genom att under fastetiden följa Jesus, se hur Han offrade bekvämlighet, ära och själva livet, allt för att öppna en väg till Gud för alla som lyssnar till Honom och lär sig leva av Honom. Torbjörn Stille

GUD - ETT HJÄRNSPÖKE??? Klipp ur Aktuellt i Ryssby-Åby nr. 3 1999. Käre Aktuellt-läsare! Nu har det hänt igen, att en forskare - svensk dessutom - sagt sig kunna förklara Gud som ett fenomen - ett slags störning eller obalans - i våra hjärnor. Genom experiment, där en del av hjärnan utsatts för svaga magnetfält, har man lyckats framkalla upplevelsen av en osynlig närvaro av Någon, som kristna kunnat tolka som Gud, muslimer som Allah osv. Alltså, menar denne forskare, låter sig religionen förklaras som ett rent fysikaliskt fenomen. Man behöver inte räkna med någon andlig verklighet utanför den värld som kan erfaras av våra sinnen och utforskas med vetenskapliga metoder. Med all respekt för vetenskapen och tacksamhet till alla de forskare som arbetar seriöst tycker jag det är vemodigt, när en företrädare för det som skulle vara ett objektivt sanningssökande (så långt som det är mänskligt möjligt) så flagrant hoppar över skacklarna och gör sig skyldig till det som brukar kallas "vetenskapsabsolutism"*. För det är självklart så att Gud själv varken kan bevisas eller motbevisas med vetenskapliga experiment. Han är ju inte en del av sinnevärlden. Om han, som Bibeln säger, är den som har skapat allting, står han över sin skapelse och kan inte utforskas av den, lika litet som porträttet på tavlan kan utforska den som målade det eller romanfiguren kan ta reda på något om författaren, som skapat den. Om Gud kan vi bara veta så mycket som han låter oss veta. Och nu har Gud - tack och lov - låtit världen vara full av "bevis" på att han finns. Man behöver inte vara vetenskapsman för att se det. Minsta dammkorn är bevis för Guds existens. Än mer alla små och stora "världar" - från mikrokosmos till makrokosmos, som naturvetenskapen bara kan ge oss en ännu större förundran inför. Som kristna tror vi också att Gud gjort sig känd i historien, särskilt judarnas historia med profetior och uppfyllelse in i vår egen tid, och - framför allt - den fascinerande berättelsen om Jesus. Gudstro i allmänhet och kristen tro i synnerhet bygger inte bara på upplevelser av gudomlig närvaro. Sådana upplevelser kan vi få göra, och de kan stärka vår tro. Men tron är inte bara känslor, utan ett totalkoncept på tillvaron, som innefattar både erfarenheter och kunskaper, logiskt och förnuftigt tänkande och inte minst vilja. Om man med experiment kan visa att en viss påverkan av hjärnan kan framkalla upplevelser av gudomlig närvaro, innebär det givetvis heller inte att alla sådana upplevelser är "oäkta". Om man på konstlad väg kan framkalla smak av t.ex. blåbär, vore det en förhastad slutsats att dra att det därför inte kan finnas några "äkta" blåbär. Forskaren ifråga har givetvis rätt att ha sin tro. Det har vi alla. Men jag vill starkt ifrågasätta hans förhoppningar om vad det skulle innebära om mänskligheten anammade hans synsätt: upphörandet av religionskrig, slut på diskriminering av vissa samhällsgrupper av religiösa skäl osv. Visst har tro - även kristen tro - missbrukats genom historiens gång, eftersom vi människor har en tragisk förmåga att använda också goda ting för onda syften, men tro har också lett till att man ställt upp för sjuka, svaga, ensamma och utstötta, till att människor som saknat mening och hopp fått en ny inriktning i sina liv, till att människor som varit bittra fiender försonats och lärt sig älska varandra som syskon osv. Ser man sedan till vad de åskådningar i vårt århundrade, som i huvudsak formats ur en evolutionistisk och ateistisk världsåskådning, nämligen nazismen och kommunismen, har lett till, så borde det väl kraftigt modifiera drömmen om en lyckligare framtid för mänskligheten, sedan "föreställningen" om Gud rensats bort. Kanske är det till sist ändå så att denna "föreställning" (och Han som gett oss den) är den enda garanten för att människor också i framtiden ska få rätt att betraktas och behandlas som människor, som varelser med ett oändligt värde. Det är i alla fall min tro. Torbjörn Stille

NY PRÄST I (RYSSBY OCH) ÅBY Klipp ur Aktuellt i Ryssby-Åby nr. 3 1999. VÄLKOMMEN! säger Ryssby och Åby församlingar till Anders Hallberg, vår nye komminister! Alla i Ryssby och Åby är naturligtvis nyfikna på sin nye präst. Här ber vi honom stilla den värsta nyfikenheten genom att berätta litegrann om sig själv: Hej! Det är jag som är "den nye prästen" i Åby. Jag har ganska precis flyttat in på området Äringen i Läckeby. Jag vet inte om ni är nyfikna på mig, men jag är nyfiken på er, för jag hoppas att bli kvar ett bra tag här i Åby. Närmast kommer jag från Anderstorp (motorbanan känner ni kanske till) i västra Småland. Där hade jag varit i ett och ett halvt år innan jag kom till Åby. Före Anderstorp var jag präst i Gränna i ett år. Att jag flyttat runt beror inte på att jag har svårt att trivas eller att jag är svår att arbeta med (hoppas jag). Det är så enkelt som att när man är prästvigd placerar biskopen den nyvigde prästen i en församling i stiftet på en ettårig introduktionstjänst. När det året är slut måste man flytta till en annan tjänst. Jag flyttade till Anderstorp som var ledigt just då. Anderstorp tillhör samma kontrakt som jag är uppvuxen i dvs Smålandsstenar, så man kan nästan säga att jag flyttade hem. Smålandsstenar brukar jag säga att jag kommer ifrån, eftersom jag är uppvuxen där, men jag är inte född där och mina föräldrar bor inte kvar där heller. De har en liten gård på landet tre mil från Smålandsstenar och där finns det några fjällkor, får, ankor och höns. Jag är inte så ung som jag enligt många ser ut till att vara, men nästan. Jag fyller 30 den 6 Januari, samma datum som min företrädare Mildred. Jag är förlovad med Anna som för tillfället bor i Värnamo. Jag älskar att fira gudstjänst. Jag älskar att vara präst och få göra tjänst inför Guds ansikte. Jag hoppas att vi tillsammans i Åby (och Ryssby) kommer att dela med oss av vår glädje över att få tjäna Gud, lovsjunga Gud, be till Gud och att få tjäna Gud. Jag ser som min främsta uppgift att göra Jesus känd, älskad och tillbedd i Åby. Er nye präst Anders Hallberg Tillbaka överst på sidan

BIBELNS ÅR Klipp ur Aktuellt i Ryssby-Åby nr. 1 1999. 1999 kommer på många sätt att bli ett bibelns år för kyrkan. På många olika sätt kommer den unika bok - eller rättare boksamling - som vi kallar bibeln att aktualiseras. Den är ju trots tidens gång och alla förändringar världen upplevt under två årtusenden fortfarande vår heliga urkund, den bok där vi hämtar ojämförligt med inspiration och kunskap och i princip allt som behövs för att kunna leva som kristna. Den kristna kyrkan och allt som kan kallas kristet i specifik mening vore otänkbart utan Bibeln. Visserligen har inte alla kristna en Bibel. Vårt västerländska bibelöverflöd (där praktiskt taget alla har en Bibel stående i bokhyllan - även om man inte läser den) saknar ju motsvarighet t.ex. i Kina. Där och på många andra håll är en bibel en sällsynt dyrbarhet. Men ofta kan man kanske mer om dess innehåll än många av oss, som har bibeln så bekvämt inom räckhåll. I gulagarkipelagens koncentrationsläger smugglades biblar in med risk för livet och skrevs av ord för ord för att kunna delas med andra. Så värdefullt var det att få del av livets ord - Guds eget ord, det enda som hade tröst att ge i en guds- och människofientlig omgivning. I vårt sekulariserade land behöver vi återupptäcka bibelns rikedomar. Det är otroligt mycket den går miste om, som låter Bibeln ligga oläst. Det är visserligen ingen alltigenom lättläst bok. I vissa delar bjuder den på svårsmälta passager, som gamla släktprotokoll och detaljerade föreskrifter om hur olika slag av offer skulle förrättas i det gamla Israel. Men bitvis berättar den otroligt fängslande och slående dagsaktuella historier, som i fråga om spänning och burleska detaljer inte ligger i lä för våra dagars TV-såpor. Andra delar av bibeln innehåller betagande poesi och tänkvärda ordspråk. Vi får inblick i vardagslivet i det gamla Israel och entusiasmen och förvecklingarna i den första kristna missionstiden. Personligheter som Mose, David, Jeremia, Petrus, Paulus blir levande för oss. Men först och sist handlar det om våra liv i relation till Gud och varandra med fokus på vad Gud gjorde för oss när han sände sin Son till vår jord. Lagom till advent 1999 kommer vi att ha en hel bibel på modern svenska. Bakom ligger ett oerhört noggrannt och tidsödande arbete att göra den hebreiska och grekiska ursprungstexten rättvisa och återge de gamla texterna så att vi som läser dem idag så nära som möjligt hör det som när det första gången uttalades eller skrevs ner. Det är bara att hoppas på att svenska folket tar väl vara på denna gåva som det nu får och läser sin bibel. Den nya översättningen kommer säkert att få kritik. Den kritiken kan vara mer eller mindre berättigad. Men den kritiken kan knappast vara avgörande. Ingen översättning har hittills varit ofelbar. Den som hellre vill läsa den gamla översättningen kan ju göra det. Huvudsaken är att bibeln blir läst. Den har ett ärende till den moderna människan. Ett ärende som inte blivit omodernt eller föråldrat under de årtusenden som gått sedan den skrevs. Hur långt vi än har kommit i fråga om teknik och vetenskap så kan vi ännu inte undvara ett budskap som kommer från Honom som är den Evige - och tillvarons Herre. Torbjörn Stille Tillbaka överst på sidan