Kyrkans heliga år rymmer därför inte bara storslagna och jublande glädjefester som jul och påsk, utan också allvarsamma, rannsakande tider som t.ex. fastan. En hel kyrkoårstid som handlar om det svåra i livet, om svett, blod och tårar, om en kamp mot mörkrets makter som inte vinns lätt som en plätt utan med livet som insats, som kostar det högsta av alla pris, Guds Sons blod.

Tänk att man kan älska en sådan tid! Tänk att den blodiga historien om Jesu kamp, lidande och död har blivit så dyrbar för människor, att den berättats om och om igen under snart 2000 år. Varför? Den för oss ner på djupet. Den kryper innanför kyrkrocken, innanför skjortan och innanför skinnet på oss allesammans. Man kan inte vara oberörd. Kan jag det är jag knappast längre en människa. Den fruktansvärda kontrasten mellan å ena sidan en så ren och fullblodig kärlek och å andra sidan livets hårdhet, människors vilsenhet och grymhet måste beröra mig, skaka om mig, få mig att tänka…

Vi behöver stunder av självrannsakan. Tillfällen när själens djup öppnar sig för insikter som vi kanske hittills inte lämnat något utrymme, sanningar som vi inte fäst något avseende vid. Vi behöver ibland förvandlas på djupet, erkänna och överge sådant som varit fel i våra tänkesätt och handlingsmönster, felaktiga fixeringar som kanske skadat oss själva lika mycket som andra och som i varje fall stängt oss för möjligheter till utveckling och positiva förändringar.

Vi behöver se att verkligheten är större, rikare, mer mångfacetterad och mer värd att värna om och kämpa för än vi anat. Gud har mycket mer i beredskap för oss, om vi öppnar våra ögon och får syn på Hans tankar och Hans möjligheter. Livet har ett djup. Tillvaron är inte endimensionell. Men vi behöver ge Gud tid och tillfälle att tala med oss och delge oss sina tankar. Ofta har vi inte tid att lyssna.

Nu är fastetid. Låt den inte gå obemärkt förbi! Ge Gud tid att komma till tals med dig. Bli stilla inför Gud minst en liten stund varje dag. Föresätt dig att avstå något, om så bara en kvart varje dag, för att be och ge Gud tillträde till hjärtats skrymslen. Ta vara på de möjligheter till stillhet inför Gud, som fastans gudstjänster ger. Tänk efter om det rentav skulle vara rätt att uppsöka en präst för enskilt samtal eller bikt. Detta med bikt är inte så märkvärdigt som många tror. Det är en resurs för ett normalt kristet liv, som tyvärr länge varit rätt outnyttjad i vår kyrkotradition. Men den finns. Ordningen för bikt finns med bland de olika gudstjänstordningarna i en vanlig psalmbok.

Bön och bot. De orden står för något lika naturligt som nödvändigt om vi vill leva vårt liv som Gud avsett det. Och det är gott för oss själva. Vi mår inte väl i längden av ytlighet och påklistrad lättsamhet. Vi behöver komma ner på djupet och hitta Guds tankar och möjligheter till omvändelse, förlåtelse och nytt liv.

Torbjörn Stille