31 kap. 11 och 12 §§ samt 58 kap. 14 § kyrkoordningen.

Domkapitlet beslutade – sedan det kommit till domkapitlets kännedom att åtal väckts mot X vid A tingsrätt för sexuellt ofredande, vid sammanträdet den 13 december 2001 att begära en förklaring av X med anledning av åtalet. Samtidigt anmodade biskopen X och de berörda församlingarna att han inte skulle utföra prästerlig tjänst i avvaktan på lagakraftvunnen dom. X förnekade brott.

Åklagaren gjorde i stämningsansökan gällande att X hade "den 17 september 2001 i S bostad, A kommun, på ett uppenbart sedlighetssårande satt uppträtt anstötligt gentemot S genom att dels smeka henne över ryggen innanför hennes kläder, dels kyssa henne och i samband därmed föra in sin tunga i hennes mun dels ock ta på hennes bröst."

A tingsrätt dömde den 20 december 2001 X för sexuellt ofredande jämlikt 6 kap. 7 § 3 stycket brottsbalken varvid påföljden bestämdes till 70 dagsböter. I sina domskäl antecknade tingsrätten bl.a. följande: "Genom utredningen i målet har framkommit följande. Målsäganden S arbetar som församlingspedagog inom M pastorat, A församling. X är pensionerad men hade sedan en tid tillbaka haft förordnande inom församlingen som t.f. kyrkoherde. Förordnandet sträckte sig fram till oktober 2001. S har varit sjukskriven under en längre period. Vid den i målet aktuella tiden arbetade hon deltid. Den 17 september 2001 var X på besök hemma hos S.
   Målsäganden S har vidare uppgivit följande. X ringde vid 8.45-tiden på morgonen den 17 september 2001 varvid han inledde samtalet med 'Hej, lilla älsklingen, det är jag'. Han fortsatte samtalet med att fråga om han fick besöka henne. Hon svarade att det gick bra om han väntade en stund. Hon uppfattade att han skulle komma som representant för arbetslaget eftersom hon hade varit sjuk. När han kom hade X med sig tre rosa rosor. Hon trodde att han skulle säga att det var från alla men det gjorde han inte. Hon bjöd på kaffe och de satte sig i köket. De satt och pratade under ca en timme varefter X sa att han skulle åka. De reste sig upp och han kramade om henne. Hon uppfattade inte detta som något konstigt och kramade tillbaka. I samband därmed la X sin hand innanför hennes tröja och drog uppåt, nästan till behåbandet. Han tog därefter tag om hennes nacke och kysste henne varvid han även stoppade in sin tunga i hennes mun. Hon reagerade med att försöka trycka bort honom. Att hon inte gjorde mer tror hon beror på att hon hämmades av att han var hennes chef. X la därefter sin hand på hennes bröst, utanpå tröjan. Hon kan inte tro att X i det inledande skedet stoppade in sin hand innanför hennes tröja av en slump. Kyssen tog endast någon sekund. Händelsen avslutades med att hon sa att hon skulle gå ut efter posten. Han följde med ut. Vid bilen kramade han henne en gång till och sa att hon skulle ta hand om sig. Hon var i det läget fortfarande förvånad över det som hänt och reagerade inte riktigt. Efter att han åkt kände hon sig äcklad, kunde inte tro att det var sant. Hon slogs av funderingar om han hade gjort så här mot någon konfirmand också. Hon gick in och borstade tänderna. Hon tog väldigt illa vid sig av händelsen, hon kunde inte äta och inte sova. Hon berättade det inte heller för någon förrän dagen därpå. Hon var den dagen till församlingen. Hon träffade G som frågade hur det var. Trots att hon hade svårt att berätta om det gjorde hon det. Hon har sedan juni 2001 gått i psykoterapi p.g.a. ett flertal dödsfall i hennes omgivning vilket lett till att hon blivit deprimerad. Innan denna händelse tyckte hon att hon började må bättre. Denna händelse ledde dock till att hon återigen började må mycket dåligt. Hon funderade mycket över hur han kunde göra så här mot henne, om hon kunde ha förhindrat det och om hon kunde ha gjort mer motstånd. Vid en träff den 27 september 2001 med sina arbetskamrater mådde hon så dåligt att hon var tvungen att uppsöka akutpsyk. Hon anmälde händelsen först efter 11 dagar för hon kände ett behov av att tänka efter först. Anledningen till att hon gjord polisanmälan var att visa för sig själv och andra att hon inte accepterade detta.
   X har hörd över åtalet uppgivit följande. Enligt hans uppfattning är en del av Ss berättelse sann medan en del är förfalskad. När han kom till församlingen fick han veta att S var sjukskriven p.g.a. psykiska besvär. Varefter att de lärde känna varandra kom han att tycka om henne. Han förstod att hon mådde väldigt dålig och kände oro för henne. Han tyckte att de hade ett så nära vänskapligt förhållande att det var lätt att vara nära henne och även röra henne. Hon har inte reagerat på att han rört henne och han trodde att hon kände samma nära vänskap. Han hade inte kunnat vara med vid ett tidigare tillfälle när de andra arbetskamraterna besökte S och därför åkte han hem till henne den 17 september 2001. Han hade köpt blommor till henne från honom själv. De satt och pratade i lite mer än en timme. När han skulle gå kramade han om henne och hon kramade tillbaka Hon hade precis innan sagt att hon mådde bättre och han kände sig mycket glad över detta. I samband med att de kramades kände han en stark vänskap som fick honom att föra handen över hennes bara skinn på ryggen. Hennes tröja hade åkt upp när hon kramade honom. Han tänkte pussa henne på pannan men hon vände upp ansiktet mot honom och det blev bara så att han pussade henne på läpparna. Det var en mycket lätt beröring men han har i efterhand tyckt att det var onödigt. Han har inte kysst henne med instoppande av tungan. Det är möjligt att han kom åt hennes bröst i samband med att han tog tillbaka sina händer. Det är inte sant att S knuffade undan honom. De gick ut och pratade på vägen till hans bil. Han kramade henne innan han åkte. S visade ingen reaktion på att något skulle vara fel. Han kände inte heller själv att han skulle ha gjort något fel. Han kan inte förstå att S uppfattat det på sätt hon berättat.
   Tingsrättens bedömning
   X och S berättelser skiljer sig i första hand åt genom att det som X framställt som en naturlig vänskaplig beröring har S uppfattat som anstötligt varvid hon berättat om en något annorlunda beröring än X, samt även att denne kysste henne varvid han förde in tungan i hennes mun.
   S berättelse styrks av vittnesuppgifter. Vittnet G har härvid berättat att hon träffade S den 18 september 2001, att S berättade vad X hade gjort och att S var mycket ledsen. G har vidare uppgivit att S tidigare varit ledsen men att denna gång skiljde sig från andra genom att S verkade så uppgiven. G blev mycket överraskad men betvivlade inte att det S berättat var sant.
   Tingsrätten anser att S gett ett trovärdigt intryck och att hennes berättelse framstår som självupplevd. I sin bedömning därvid har tingsrätten även beaktat att hon, enligt psykologyttrandet, mått betydligt sämre psykiskt efter den 17 september 2001 med uppvisande av symptom på att ha varit utsatt för ett sexuellt övergrepp. I enlighet med vad som framgått ovan får berättelsen stöd av vittnesuppgiften. Tingsrätten finner med anledning av detta att S berättelse får det stöd som krävs för att kunna läggas till grund för bedömningen. Därigenom är visat att X förfarit på sätt åklagaren påstått. Tingsrätten finner att han genom detta agerande på ett uppenbart sedlighetssårande sätt uppträtt anstötlig mot S. Åtalet är styrkt och skall bedömas som åklagaren gjort gällande. För brottet skall X ådömas böter."

X överklagade domen, men såväl Göta hovrätt som Högsta domstolen beslutade att inte meddela prövningstillstånd.

Domkapitlet beslutade därefter att pröva X behörighet att utöva kyrkans vigningstjänst samt att begära av X att personligen ange sin uppfattning om huruvida han, genom den gärning han var dömd för, i avsevärd mån skadat det anseende en präst bör ha.

X vidhöll i yttrande till domkapitlet sin uppfattning att hans handlingssätt inte har varit klandervärt samt att han inte i avsevärd mån har skadat det anseende en präst bör ha enligt 31 kap.12 § kyrkoordningen.

Domkapitlet beslutade den 15 augusti 2002 att förklara X obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst från och med dagen för beslutet.

Som skäl för beslutet anförde domkapitlet bl.a. följande: "Domkapitlet vill först notera att det inte är närmare beskrivet vare sig i kyrkoordningen eller i dess förarbeten under vilka förutsättningar det skulle kunna underlåtas att obehörighetsförklara en präst, som visat sig uppenbart olämplig för sitt uppdrag. Det framgår emellertid av inledningstexten till 57 kap. kyrkoordningen att kyrkoordningens bestämmelser skall tillämpas så att rätt och rättvisa råder. Vid tolkningen och tillämpningen av kyrkoordningens bestämmelser bör därför de principer gälla som är vedertagna för samhällets rättsordning i övrigt.
   Enligt 31 kap. 12 § kyrkoordningen gäller följande.
   En präst får förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst, om prästen har visat sig uppenbart olämplig för sitt uppdrag. Sådan uppenbar olämplighet föreligger om prästen
   1. har brutit de löften som han eller hon har givit vid vigningen,
   2. har brutit sin tystnadsplikt i fråga om sådant som han eller hon har fått veta under bikt eller enskild själavård,
   3. på grund av sjukdom eller av annan liknande anledning har förlorat förmågan att rätt utöva vigningstjänsten, eller
4. genom brottslig gärning, på grund av sitt levnadssätt eller på annat sätt i avsevärd mån har skadat det anseende en präst bör ha.
   I förarbetena sägs det att prövningen skall ske i två steg: Först prövas om någon av förutsättningarna är uppfylld, därefter prövas om den sålunda fastställda olämpligheten verkligen skall leda till ett beslut om obehörighetsförklarande. (CsSkr 1999:3 s. 2–213). Dessutom finns ett antal avgöranden av Svenska kyrkans överklagandenämnd, som bör få tjäna till vägledning för handläggningen.
   Med hänsyn härtill har domkapitlet först prövat och funnit att den gärning som X är dömd för uppfyller kraven i 31 kap. 12 § 4. punkten kyrkoordningen. Domkapitlet konstaterar att X genom en brottslig gärning i avsevärd mån har skadat det anseende en präst bör ha. Vid bedömningen har domkapitlet vägt in som en försvårande omständighet att X vid det aktuella tillfället var arbetsledare för S.
   X har i sitt yttrande den 18 juli 2002 hävdat, att han själv inte uppfattar sitt handlingssätt som klandervärt och att den gärning han är dömd för inte har den dignitet som avses i 31 kap. 12 § kyrkoordningen. Han gör vidare gällande, att han har tagit konsekvenserna av sitt handlande genom att inte arbeta som präst under det senaste året, samt att han blivit mera restriktiv i sitt umgänge med människor.
   Svenska kyrkans överklagandenämnd har i beslut 2/01 fastslagit följande: 'Att underlåta ett obehörigförklarande av en präst som visat sig uppenbart olämplig för sitt uppdrag kan följaktligen endast göras i mycket särpräglade undantagsfall'. Med stöd av det beslutsunderlag som föreligger i ärendet, inklusive X yttrande, finner domkapitlet inte att sådana omständigheter föreligger att det skulle motivera att underlåta ett obehörighetsförklarande.
   Kyrkoordningen ger inte utrymme för någon form av proportionalitetsbedömning. De enda alternativ som domkapitlet har är att antigen förklara X obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst eller att lämna saken utan åtgärd. Eftersom domkapitlet funnit X, på grund av hans gärning, uppenbart olämplig för sitt uppdrag, skall han förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst."

Två av domkapitlets sju ledamöter var skiljaktiga och ansåg att X inte skulle förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst. Dessa ledamöter ansåg att X skadat det anseende en präst bör ha men inte "i avsevärd mån".

X överklagade domkapitlets beslut till Svenska kyrkans överklagandenämnd och yrkade att domkapitlets beslut skulle upphävas och – såvitt nu är i fråga – att Överklagandenämnden skulle förordna att beslutet tills vidare inte skulle gälla.

Därvid vidhöll X vad han anfört vid domkapitlet samt framhöll därutöver bl.a. att det var fråga om en engångsföreteelse.

Domkapitlet bestred ändring av beslutet.

Svenska kyrkans överklagandenämnd (ordförandens ersättare Ingvar Paulsson, med stöd av bestämmelserna i 16 kap. 4 § kyrkoordningen och Överklagandenämndens arbetsordning) anförde i beslut den 2 december 2002:

Enligt 58 kap. 14 § kyrkoordningen får överprövningsinstansen förordna att ett överklagat beslutet tills vidare inte skall gälla, dvs. meddela s.k. verkställighetsförbud. En grundläggande förutsättning för meddelande av verkställighetsförbud är att det överklagade beslutet är sådant att det får verkställas innan överprövningen är fullgjord, dvs. att det har omedelbar rättsverkan. Överklagandenämnden har tidigare fastslagit att ett domkapitels beslut om obehörighetsförklaring gäller omedelbart från det att beslutet har meddelats (se Överklagandenämndens beslut 48/02).

Vad som hittills framkommit i ärendet utgör inte skäl att förordna om verkställighetsförbud. X yrkande därom skall följaktligen avslås.

Överklagandenämndens beslut: Överklagandenämnden avslår X begäran om verkställighetsförbud.

— — —

Sökord: Obehörighet. Verkställighetsförbud.

Föredraget 2002-12-02, föredragande Lars Bjurstam, ärendenummer ÖN51-2002

Beslut 49/02
 

tillbaka